Åsikterna i texten är skribentens egna.
Blod, skrik, bultpistoler, krokar, avskurna huvuden, styckning, paketering. Slakterinspektionens modiga aktioner – med aktivister som knallar in på svenska slakterier och filmar – tar med alla som vågar titta till djurförtryckets epicentrum. Platsen där kännande varelser blir varor som levereras till landets matbutiker. Det är exploatering i sin mest brutala form.
Men (skräck)filmerna visar också en annan exploaterad grupp: slakteriarbetarna. Vissa av dem hånar aktivisterna och några uppträder aggressivt men de flesta ägnar inte aktivisterna någon större uppmärksamhet. De är fullt upptagna med att utföra monotona arbetsuppgifter i högt tempo.
Nästan alla inser att människor inte jobbar på slakterier för att de tycker om eller vill döda djur. De jobbar där för att de behöver en inkomst. Ingen söker sig frivilligt till ett arbete som är fysiskt och psykiskt nedbrytande i en bransch med dokumenterat usla arbetsvillkor.
Frågan är om djurrättsrörelsen ska ignorera slakteripersonalen och lägga allt fokus på djuren, eller om rörelsen har något att vinna på att visa solidaritet med arbetare som dödar djur för pengar. Magkänslan kanske talar för det första alternativet men jag tror att vi behöver lyssna på dem som förespråkar det andra alternativet och vill lyfta fram den tysk-schweiziska gruppen Allians för marxism och djurens befrielse (Bündnis Marxismus und Tierbefreiung).
På en konferens förra året pekade gruppen ut köttindustrin som en strategiskt viktig måltavla. Köttindustrin förkroppsligar den globala exploateringen av djur, arbetare och natur: systematisk djurslakt, miljöföroreningar, skogsskövling, utsugning av arbetare och fientlighet mot fackföreningar. Gruppens förhoppning är att en offensiv mot köttindustrin ska kunna förena djurrättsaktivister, miljöaktivister, fackliga aktivister med flera.
Deras teoretiska utgångspunkt är, väldigt förenklat, att kapitalismen är arbetarrörelsens, djurrättsrörelsens och miljörörelsens gemensamma huvudfiende. De menar att djurförtryck inte är något som bara uppstår i människors huvuden utan är en följd av att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle som exploaterar arbetare, djur och natur. Filosofen Marco Maurizi har uttryckt det kärnfullt: “Vi exploaterar inte djur eftersom vi anser att de är underlägsna. Vi anser att djur är underlägsna eftersom vi exploaterar dem”.
Det går förstås att tänka sig att djurförtrycket fortsätter även i ett socialistiskt samhälle men förutsättningarna för djurens befrielse borde vara betydligt bättre i ett samhälle präglat av solidaritet, rättvisa och medkänsla än i ett samhälle dominerat av profit, konkurrens och exploatering. Givetvis fanns djurförtrycket före kapitalismen men även dessa samhällen, exempelvis slavsamhället, byggde på exploatering.
Den stora utmaningen är att få djurrättsaktivister, miljöaktivister och antikapitalister att kämpa tillsammans. De är ofta skeptiska till varandra av hävd och gammal vana. Men varför ge upp på förhand bara för att det är svårt?
Allians för marxism och djurens befrielse är långt ifrån ensamma inom djurrättsrörelsen. Antikapitalistiska och systemkritiska tankegångar har alltid funnits bland dem som tar strid för djuren. Det är ett arv som vi ska vara stolta över och bygga vidare på, särskilt i en tid när kapitalismen lockar med nya vegoprodukter, livsstilsmagasin och konsumentmakt.
För kapitalismen är definitivt inte vår vän i kampen för djurens frigörelse. Det är ett barbariskt system som förvandlar människor och djur till varor som säljs på en marknad. Till priset av instängda kroppar, nedbrutna själar och förkortade liv. Det är ett system som kännetecknas av exploatering och just därför tror jag att djurrättsrörelsen måste vara antikapitalistisk om vi ska nå vårt mål: en värld fri från exploatering av kännande varelser.
