Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi lever i moraliserande tider. I våras spände statsministern och andra företrädare för regeringen blicken i befolkningen och betonade det personliga ansvaret i kampen mot coronaviruset. I sociala medier skambelade människor varandra om någon inte undvek sociala kontakter i tillräckligt hög grad.
Som vegan och djurrättare kände jag igen mig. Djurrättsrörelsen har länge uppmanat människor att ta personligt ansvar för djurförtrycket genom att bli veganer.
En skillnad mellan statsmakten och djurrättsrörelsen är att den förra kan välja mellan att utfärda förbud och att argumentera med befolkningen för att genomdriva sin agenda. Det valet har inte djurrättsrörelsen.
Frågan är om vädjan till privatmoral är en effektiv strategi för att uppnå politiska mål. För Löfven och gänget tycks i alla fall strategin att göra var och en ansvarig för andras välbefinnande ha fungerat bra denna gång, oavsett vad man tycker om regeringen eller Löfvens vägval för att bekämpa viruset. De flesta gör noggranna överväganden innan de öppnar ytterdörren och lämnar hemmet. Det har också uppstått ett socialt tryck på att inte bidra till att smittan sprids.
Själv har jag däremot svårt att bli upprörd när människor bryter mot regeringens och myndigheternas rekommendationer. Jag tror det bottnar i att jag, efter att ha varit vegan i några år, bestämde mig för att inte tycka illa om köttätare även fast de agerar omoraliskt. Det var inte bra för min mentala hälsa att gå runt och vara folkilsk. En bieffekt är att jag inte längre blir lika arg när människor agerar omoraliskt i andra frågor.
I sammanhanget vill jag understryka att regeringens mål är att minska smittspridningen, inte att få fler “goda“ medborgare. Det är en bra påminnelse till djurrättsrörelsen. När vi sysslar med moralisk argumentation ska vi inte göra det av moraliska skäl. Vårt mål är djurens befrielse, inte att människor ska bli moraliska föredömen även om många säkert skulle må bättre av att ha ett mer etiskt förhållningssätt till djur.
Precis som alla djurrättsliga strategier har vädjan till privatmoral, eller “vegan outreach” som strategin ofta kallas, för- och nackdelar. Dessa har diskuterats ivrigt inom djurrättsrörelsen genom åren.
Fördelen är att många är intresserade av moralfrågor och att vissa tar till sig av argumenten för att sedan omvärdera sin syn på djur och bli veganer. Så småningom kan det bli ett socialt tryck på att inte konsumera djurprodukter. Något som i sin tur kan leda till att lagstiftning eller någonting annat stoppar djurindustrins dödsmaskineri.
Nackdelen är att det kan ta väldigt lång tid att övertyga tillräckligt många med moral som enda vapen. Många reagerar också negativt. De gillar inte – som de uppfattar – att någon säger åt dem vad de ska göra. Vissa blir förbannade eller skamfyllda vilket kan vara ett hinder för att agera för djuren.
Personligen tycker jag att djurrättsrörelsen ska fortsätta uppmana till veganism. Om djurförtrycket ska upphöra måste en stor del av befolkningen vilja att djurförtrycket ska upphöra. För att det ska ske behöver djurrättsrörelsen berätta om alternativet, veganism, och betydligt fler måste bli övertygade veganer.
Jag tror till och med att “vegan outreach” ska vara rörelsens huvudstrategi. Men utan kompletterande strategier – manifestationer, demonstrationer, direkt aktion, civil olydnad, kampanjer mot enskilda företag, politiska kampanjer med mera – riskerar rörelsen att bli tandlös.
Jag tror också att moralisk argumentation är mer effektivt än moralism. “Du är en dålig människa för att du äter kött” är ett exempel på moralism och är sällan en särskilt framkomlig väg. Bättre är att presentera de djuretiska argumenten i så många sammanhang som möjligt och sedan försvara dem. Ibland kan det räcka att berätta om vår moraliska vision: en värld fri från djurförtryck.
En stor skillnad mellan regeringens kamp för att minska smittspridningen och djurrättsrörelsens kamp för att avskaffa djurförtrycket är att i princip alla människor är positiva till att minska smittspridningen. En annan skillnad är att regeringen har helt andra möjligheter att utöva påtryckning om människor inte hörsammar deras uppmaningar.
Men jag tror ändå att djurrättsrörelsen har något att lära av pandemin. Att moralisk argumentation till alla och envar faktiskt kan vara en effektiv strategi för att uppnå politiska mål.
