"En kamp mot djurförtryckets institutioner, med direkt aktion som centralt inslag, borde vara viktigare i rörelsen än att sprida budskap i avsikt att skapa veganer" skriver aktivisten Jonas Lundström i ett svar på Staffan Anderssons debattartikel om "vegan outreach". Foto: Direct Action Everywhere
#debatt

Replik: Hellre aktivister än veganer

Jonas Lundström
Jonas Lundström
Aktivist

Åsikterna i texten är skribentens egna.

I en debattartikel i Anlib (2/9) argumenterar Staffan Andersson för att “vegan outreach” med moralargument bör vara rörelsens huvudstrategi. Jag tycker, trots de vältaliga och tänkvärda argumenten, nästan precis tvärtom.

Som jag uppfattar det har en av djurrättsrörelsens huvudstrategier under decennier varit en kombination av att blottlägga djurförtryckets fasor och uppmana till veganism. Vissa organisationer har mer arbetat för att via partipolitik och lobbying förändra lagstiftningen, medan mindre kretsar av aktivister har jobbat med direkt aktion mot jakt, slakterier och djurgårdar. I en hel del fall överlappar strategierna.

Resultaten? Att utröna vad som är en långsiktigt effektiv strategi för förändring i en socialt komplex samtid, eller ens att i efterhand utröna vilka insatser som lett till vad (kausalitet), är någonstans mellan mycket svårt och helt omöjligt. Vi vet att en högre andel av befolkningen har blivit veganer, och medvetenheten om djurens lidande under speciesismen är måhända större. Men samtidigt dödas fler djur än någonsin i djurindustrin, 113 miljoner landlevande djur 2019 (Jordbruksverket).

Om målet med vår rörelse var att rucka på djurförtrycket eller våldet mot de icke-mänskliga djuren har vi med andra ord alla än så länge misslyckats kapitalt. Det gör också att ingen av oss kan slå sig för bröstet, och visar på behovet av en ordentlig utvärdering av strategier. Någon sådan kommer inte här, men jag vill helt kort framföra två argument, ett sociologiskt och ett etiskt, för att en kamp mot djurförtryckets institutioner, med direkt aktion som centralt inslag, borde vara viktigare i rörelsen än att sprida budskap i avsikt att skapa veganer.

Något jag tycker sociala rörelser och forskningen om dessa visat är behovet av att ha en tydlig och konkret fiende. Det kan låta obehagligt polariserande i våra tider av mittenextremism, men det verkar som att få saker varit så viktigt historiskt för mobilisering och förändring som någon eller något att rikta sin vrede mot. Jag delar Staffan Anderssons inställning att jag vare sig vill eller orkar gå omkring och tycka illa om köttisar. Ändå är risken, när djurrättsrörelsen har veganismen i centrum, att vi skapar just såna attityder. Om veganism är huvudstrategin blir köttisar lätt fienden. De som inte lyssnar på våra rimliga argument måste väl vara illvilliga eller dumma?

Om vi däremot fokuserar på att underminera djurförtryckets institutioner (som för övrigt ju också skapar pandemier, klimatförändring och ekonomisk ojämlikhet) kan vi möjligen enklare inkludera även människor i kampen som ännu inte tagit vegansteget. Även här har veganismen en plats, men en mer perifer sån som ett av flera sätt att angripa allas vår fiende.

Genom att fokusera på slakterier eller andra platser där djurförtrycket koncentreras kan vi också möjligen enklare undvika de idag väldigt utbredda liberala och kapitalismfärgade idéer som vill betona individuella konsumtionsval. Det finns samhällsunderstödda platser där profit byggs genom att förstöra vår planet och förtrycka djur, och de här platserna har adresser. Och det är troligen inte grannens adress.

Mitt etiska argument är att det inte är något motstånd att bara vända bort blicken och två sina händer om en ser ett övergrepp begås. Om någon blir misshandlad framför dina ögon på stan är det rimligt att försöka göra någonting för att avstyra eller gå emellan, även om vad du lämpligen bör eller kan göra beror på risker, resurser och erfarenheter, med mera.

”Jag vill inte vara med”, kan vara svårt nog att säga när det sociala trycket att medverka i vidrigheter är starkt, men så länge förtrycket pågår är den som vet om detta indragen oavsett om hen är aktivt delaktig eller står vid sidan av.

Veganism är en i grunden passiv praxis, det handlar om att låta bli att konsumera vissa saker, ibland också om att ha en viss världsbild. Om själva fokus blir på att skapa veganer, istället för aktivister, löper vi en överhängande risk att bidra till en renhetskultur där det viktiga blir att ”ta avstånd” från det dåliga (för att känna sig god) och tänka rätt, inte att göra direkt motstånd eller ingripa för att förändra saker.

“Vårt mål är djurens befrielse, inte att människor ska bli moraliska föredömen”, skriver Staffan Andersson, och jag håller med. “Vegan outreach” är att använda moraliska argument med detta mål för ögonen. Och visst har detta sin plats, och givetvis måste det finnas utrymme för en massa olika former och grader av aktivism beroende på resurser, erfarenheter, personliga omständigheter med mera.

Men personligen ser jag hellre fler veganer som en biprodukt, där en intensifierad, mångfacetterad kamp mot djurförtryckets centrala institutioner är vårt huvudfokus. Hellre 2 000 aktivister som river slakterier än 200 000 veganer.