"Om vi vill avsluta våldet mot djuren så krävs det en stor och bred djurrättsrörelse för att övertyga allmänheten om att djurutnyttjande är fel. Jag tror att detta görs bäst med en ickevåldsstrategi", skriver aktivisten Martin Smedjeback i en replik på Rebecca Zhu Hanssons debattartikel om våld i kampen för djurens frigörelse.
#debatt

Replik: Ickevåld är mer effektivt

Martin Smedjeback
Martin Smedjeback
Djurrättsaktivist

Åsikterna i texten är skribentens egna.

I en debattartikel (15/4) ställer Rebecca Zhu Hansson en viktig fråga: Ska vi i djurrättsrörelsen använda våld eller ickevåld? Denna fråga kan delas upp i två delar: Vad är mest etiskt? och Vad är mest effektivt? 

Frågan om etik kretsar kring hur vi bör handla gentemot andra kännande individer. Skälet till att jag är vegan och djurrättsaktivist är att jag vill våldet mot djuren ska upphöra eftersom jag vill ha mindre lidande och färre som dödas. På samma sätt vill jag minska lidande och dödande av människor (som ju också är djur enligt biologisk definition). Därför har jag under många år tidigare kämpat mot krig och vapenexport med ickevåldsliga metoder. Våld, både fysiskt och psykiskt, leder till lidande och för mig krockar våldsanvändning med den värld jag strävar efter.

Är våld eller ickevåld mest effektivt för att skapa förändring? För att kunna svara på den frågan måste vi veta vad vi menar med ickevåld. Ickevåld ses ofta felaktigt som mesigt och kraftlöst. Men då har man ofta missat både rikedomen i antalet ickevåldsliga metoder som finns och den radikalitet som ickevåldet innefattar. Under 1970-talet började Gene Sharp sammanställa de ickevåldsliga metoder som använts för samhällsförändring och redan då hittade han 198 olika metoder. Idag, femtio år senare, har många fler uppfunnits. Denna rika palett av ickevåldsmetoder innehåller traditionella metoder som att demonstrera, hålla politiska tal och skriva insändare men också mer radikala som att ockupera fabriker, blockera vägar och avrusta slakterier.

Hansson lyfter Nelson Mandela och ANC i Sydafrika. Ja, de använde våld i deras politiska kamp mot apartheid, men i begränsat omfång. Det är dock mycket som tyder på att det var den ickevåldsliga kampen som befriade Sydafrika, till exempel stora strejker, bojkotter av vita butiker och en framgångsrik internationell bojkottkampanj. Ickevåldsrörelsen i Sydafrika använde inte mindre än 44 olika ickevåldsmetoder i kampen mot apartheid. Nelson Mandela chockerade också världen med sin försonande attityd, en viktig del av ickevåldet, gentemot de vita efter att de hade hållit honom 27 år i fängelse. På det viset undveks ett inbördeskrig vilket många tidigare hade fruktat.

Länge trodde man inom forskningen att våld var mer effektivt än ickevåld när det gällde samhällsförändring. Men ingen hade egentligen jämfört vetenskapligt. Så två amerikanska forskare, Erica Chenoweth och Maria J. Stephan, gjorde en analys av 323 våldsamma och ickevåldsliga motståndskampanjer från år 1900 till 2006. Deras undersökning visade att ickevåldslig kamp var dubbelt så effektivt som våldsam kamp när det gällde att uppnå sina mål.

Men hur är det inom djurrättsrörelsen? Mig veterligen har det inte gjorts någon studie kring om våld eller ickevåld fungerar bäst för att uppnå djurrättsliga mål. Tills en sådan görs så får vi försöka resonera oss fram till det mest sannolika.

Gemensamt för oss i djurrättsrörelsen är att vi vill avskaffa utnyttjande och dödande av djur. Frågan är hur vi kommer dit. Låt oss jämföra två möjliga scenarier. 

Vi börjar med våldsscenariot. Låt oss föreställa oss att fler och fler djurrättsaktivister hotar bönder och anfaller pälsbutiksägare. Slakterier sprängs och politiker som stödjer djurförtryck får hotfulla brev. Bönder blir så rädda att de slutar att utnyttja djur och ställer om till växtproduktion. På grund av ekonomisk konkurs upphör pälsbutikerna. Politikerna upplever att djurrättsaktivisternas våld är så kraftfullt att de ändrar lagar och fattar politiska beslut som avslutar utnyttjande av djur. 

Sedan har vi ickevåldsscenariot. Tänk dig att civilt olydiga dokumentationer på slakterier och gårdar tillsammans med demonstrationer och andra ickevåldsliga protester får fler och fler att öppna ögonen för djurens situation. Djurrättsrörelsen får en stark tillströmning av nya aktivister som dras till det ickevåldsliga budskapet eftersom det finns något att göra för alla – från att skriva en insändare till att befria djur. En del medier är kritiska mot de mer radikala metoderna men en konsensus i samhället växer fram att djurfabrikerna är moraliskt förkastliga. Politiker som har reagerat på det folkliga engagemanget över djuren känner till slut trycket att fatta beslut och stifta lagar som förbjuder utnyttjande av djur.

Tror du att våldsscenariot eller ickevåldsscenariot är det som mest sannolikt leder till djurens frigörelse?

När Chenoweth och Stephan studerade varför ickevåld var dubbelt så effektivt som våld så kom de fram till att en av faktorerna är att ickevåld har förmågan att locka till sig många fler människor. Att använda våld skrämmer många och kräver mycket från deltagarna. Ickevåld är mer inbjudande för fler och därför finns det större potential att skapa en större rörelse för djuren, vilket jag är övertygad behövs om vi ska lyckas i djurrättsfrågan. Med våld kan vi vinna ett slag, till exempel få en minkgård stängd, men förlora kriget, för att använda militaristiskt språk. Även om det är värt mycket att en minkgård stängs så skadar det djuren i längden om våldet gör människor mer negativa till rörelsen och djurrättsfrågan.

Jag delar Hanssons oro att vi aktivister inte gör tillräckligt för djuren. Om det enda vi gör i djurrättsrörelsen är att dela ut veganska recept (absolut inget fel i sig!) så kanske allmänheten inte förstår hur livsavgörande frågan är. Därför är det viktigt att delar av djurrättsrörelsen är villig att riskera eller offra något. Civil olydnad innebär att öppet och ickevåldsligt bryta mot lagen i syfte att förbättra samhället. Genom civilolydnadsaktioner för djuren kan vi visa världen att vi bryr oss tillräckligt om djuren för att vara villiga att riskera konflikt med det juridiska systemet och kanske till och med vår egen frihet. 

Hansson ställer en bra fråga i slutet av sin artikel: Om du var offret, hade du då brytt dig om vilka metoder som användes för att få dig fri? Antagligen inte, är mitt svar. I utsatthet så ryms bara rädsla och panik. Dessa är naturliga känslor men inget som hjälper oss att fatta övertänkta beslut. För saken är ju tyvärr den att det inte endast finns några få offer. Djuren som utnyttjas och dödas i djurindustrin är miljoner och åter miljoner individer. Vi har ansvar att ta in dem alla när vi funderar på hur vi ska hjälpa. Det är bara att inse att vi kan inte fysiskt åka ut och rädda alla, med eller utan våld. 

Om vi vill avsluta våldet mot djuren så krävs det en stor och bred djurrättsrörelse för att övertyga allmänheten att djurutnyttjande är fel. Jag tror att detta görs bäst med en ickevåldsstrategi.