Åsikterna i texten är skribentens egna.
I Martin Smedjebacks andra replik i diskussionen om hur djurrättsrörelsen ska förhålla sig till våld fortsätter han att förespråka ickevåld. När jag blev aktivist för några år sedan blev jag direkt introducerad till att icke-våld var den “bästa” strategin, och den som skulle gynna rörelsen mest.
Detta är självklart min personliga upplevelse men jag hoppas att fler vågar utmana sina tankar kring detta ämne, annars tror jag risken för en stagnerad rörelse finns. Vi måste ständigt ligga en tanke framåt för att ha en chans. Vi måste också vara beredda på att möta våld och motstånd, både från polis, djurbönder och andra som inte gillar det vi gör. Det gör vi redan i dagsläget – men jag tror att i framtiden, eller när vi börjar pusha på hårdare och djurindustrin känner sig ordentligt hotad, så kommer även våldet trappas upp. Då har vi mycket att vinna på om vi är beredda och vet hur vi ska agera.
Det nämns i repliken att vi kan trappa upp genom att sträva efter att vara fler personer vid icke-våldsaktioner. Jag har under mina få år som aktivist sett många komma och gå. Det är på många sätt slitsamt att vara aktivist och jag tror tyvärr inte vi har tid att vänta på att bli fler, åtminstone har inte djuren tid att vänta på det. Smedjeback framhåller också att ickevåldslinjen erbjuder en stor palett av metoder, men varför kan vi inte använda flera mångfacetterade paletter? Vi får inte heller glömma att vi för en kamp där vi själva inte är offer för förtrycket, det är djuren.
Därtill kommer också den intressanta frågeställningen om vad vi är beredda att göra för en människa, men kanske inte för ett djur. Då kanske vissa aktivister, helt plötsligt, inte längre ser djur och människor som jämlika. Är vi beredda att använda våld för att rädda ett djur? Eller gäller det bara i en situation där en människas liv står på spel?
I flera inlägg i diskussionen lyfts den självklara frågan om vad som ska klassas som våld. Jag har inte sett några som förespråkar besinningslöst eller onödigt våld, utan det handlar om en acceptans och förståelse för att våld förekommer i rörelsen. Därför har jag inte svårt att uppfatta Smedjebacks exempel kring att misshandla en 80-årig efter att ha befriat hönor på hans djurfabrik som ett fult debattknep.
För att klargöra: Det är ingen som fördömer ickevåldsliga aktioner, så det handlar inte om ickevåldets vara eller icke-vara. Att då argumentera för vilka metoder som eventuellt är bäst blir att deraila diskussionen. Som jag ser det bör frågan vara: Kan vi acceptera att vissa väljer våldsammare metoder? Detta är självklart någon som en och var får fundera över själva och ta ställning för eller emot, men jag tycker det är viktigt att faktiskt tänka över denna frågeställning.
Att välja en icke-ickevåldslig väg är något som är högst obekvämt, men som i många kamper har varit högst nödvändig. Speciellt när det handlar om kamper om några eller något annat än aktivisterna själva.
