Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tack Fredrik Gavell för att du fortsätter detta viktiga samtal om strategi för djuren. Jag håller med Fredrik om att det är naivt att tro att vi kan förändra utan konfrontation och fysiska konflikter. Låt oss lyssna på en annan Fredrik, nämligen den amerikanska slaverimotståndaren Fredrick Douglass: ”Makt ger inte efter utan krav. Det har den aldrig gjort och kommer aldrig att göra.”
Under en civilolydnadsaktion med Slakteriinspektionen sa en polis till mig att jag fick tycka och tänka hur jag ville men inte bryta mot lagen. Jag svarade att för mig räcker det inte att tänka fritt utan jag också känner ett behov att agera i enlighet med vad jag anser vara det rätta. Enbart ord kommer inte att befria djuren.
Vi behöver med kraft konfrontera våld och förtryck av djuren men det betyder inte att vi måste använda våld. Det finns en utbredd missuppfattning att ickevåld innebär passivitet. Kanske feltänket har sitt ursprung i att vi har svårt att ta in att en handling kan både vara utmanande och vänlig samtidigt? Det går ofta emot vår intuition.
Den amerikanska feministen och aktivisten Barbara Deming har gett oss bilden av ickevåldets två händer. Ena handen säger stopp, ställer sig i vägen, vägrar acceptera orättvisor. Den andra handen sträcks ut, välkomnar och bjuder in den andre till samtal. I aktionsgruppen Tomma burar försökte vi omfamna båda dessa aspekter. Vi befriade djur från djurfabriker – en handling som tydligt konfronterade förtrycket. Och vi lämnade förklarande brev och goda kakor till bonden för att visa att aktionen inte var riktade mot hen specifikt utan mot hela systemet som förtrycker djur.
Att de flesta trots allt bryr sig om djur är en av djurrättsrörelsens största styrkor. När vi inom kampanjen Total insyn tog med oss 24 hönor som istället för att sitta i en trång bur får gå ute i gräset och sprätta så tror jag att få personer inte kunde se att det var bättre för hönorna. Om vi istället, eller också, skulle ha misshandlat den 80-årige ägaren av hönorna som låg och sov en bit därifrån, vad skulle reaktionen blivit? Jo, av empati skulle folk ta parti för bonden. Fokuset skulle ha skiftats från djuren till bonden. Han skulle ha setts som offer istället för som ansvarig för djurens lidande.
Om vi använder våld är det ett kraftfullt argument för rättsstaten att slå ner på oss kraftigare och för allmänheten att avfärda oss som extremister. Visst finns denna risk även med ickevåldsligt konfrontativa aktioner men jag menar att den är betydligt mindre i jämförelse med våldsamma aktioner.
Jag har börjat fundera kring om skiljelinjen mellan våld och ickevåld som strategi kanske delvis grundar sig i om vi tenderar att vara optimistiska eller pessimistiska? I allmänhet ser vi ljust eller mörkt på framtiden. Detta är något som påverkas både av ens biologiska arv och erfarenheter i livet.
Själv har jag en tendens att se ljust på framtiden, inte bara inom djurrättsrörelsen. En del av min optimism finner jag i historien. Det finns många exempel men ett av de tydligaste och mest hoppingivande är kampen för homosexuellas rättigheter. För bara några årtionden sedan tyckte allmänheten att homosexuella var äckliga och omoraliska och även samhället diskriminerade homosexuella. Kampen kring HBTQI är långt ifrån vunnen men det lätt att se att allmänheten rejält har skiftat sina attityder på detta område till det bättre, och att förändringen gått snabbare än många hade vågat hoppas på. I boken The Better Angels of Our Nature beskriver psykologen Steven Pinker denna och andra viktiga samhällsförändringar där vi som samhälle har rört oss etiskt framåt med stora steg inom en mängd område.
När vi lever mitt i djurförtrycket och upplever folks brist på empati och deltagande i våldet mot djuren så är det väldigt svårt för oss att se hur detta skulle kunna förändras i grunden. Vi kommer kanske inte att se det förrän när vi tittar tillbaka på historien och ser att vi har vunnit.
Fredrik argumenterar för att vi ska stödja vissa typer av våld inom djurrättsrörelsen men vilken typ av våld? Jag tror att det är viktigt att i så fall vara tydlig med vilken typ av våld så att vi är klara med vad vi pratar om. Rekommenderas att misshandla bönder? Mord? Hot i brevform? Vapen som används mot folks hem? Som jag frågade i min första replik så undrar jag hur sådana och andra våldshandlingar skulle påverka folks tilltro till djurrättsrörelsen och hela frågan kring djurens frigörelse i förlängningen.
Om det är mer radikalitet och starkare motstånd mot djurfabrikerna man vill uppnå så går detta att uppnå med ickevåld. Naturligtvis kan vi trappa upp genom att vara sträva efter att vara fler personer vid blockader, olaga intrång och fritagningar, eller öka antalet av dessa aktioner. Det är också möjligt att utföra högriskaktioner som till exempel slakteriavrustningar där man går in och hamrar och filar på sågklingor och andra dödliga verktyg på dödsfabrikerna.
Själv tror jag på metoden civil olydnad där vi verkar för djuren genom öppenhet, ickevåld och där man är villig att ta på sig de rättsliga konsekvenserna. Men jag kan tycka att det är bra att folk känner sig fria att själv välja om man vill vara öppen eller inte vid aktioner, till exempel vid olovliga dokumentationer av djurfabriker. Annars hade vi nog inte alls haft lika många som varit villiga att utföra dessa viktiga insatser för djuren.
Jag håller med Fredrik i att det är viktigt med en mängd olika strategier inom djurrättsrörelsen. Men jag anser att ickevåldslinjen innehåller en så otroligt rik uppsättning av metoder att de räcker mer än väl. Vi kan helt klart bli bättre på att använda ickevåldets hela palett av metoder. Ju mer vi utvecklar och uppfinner nya ickevåldsaktioner ju mer tror jag att vi kommer att inse att våld varken behövs eller gynnar djuren i längden.