Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag tycker både Rebecca och Martin argumenterar väl i sina inlägg om våld respektive ickevåld (finns här, här och här). Tack!
Att det finns olika strategier inom djurrättsrörelsen är generellt en styrka, inte ett problem som behöver övervinnas, tycker jag. Motsättningen mellan våld och ickevåld är, för mig, till stor del är onödig och fiktiv. Den riskerar att förvirra mer än förklara. Inte för att det är onödigt att diskutera teori och strategi, utan främst för att det är svårt att uppnå en effektiv kamp med en alltför enkelspårig strategi och därför är det inte nödvändigt att välja endast ett strategiskt förhållningssätt i sin kamp.
I gränslandet mellan våld och ickevåld finns ofta andra, praktiska, frågor, till exempel om självförsvar, skadegörelse, fysiskt motstånd och sabotage. Det är frågor som utmanar definitionen av våld. Det är lätt att ickevåld i sammanhanget uppfattas som godtyckligt, privilegierat, och något som innebär alltför stora eftergifter.
Jag tänker att det viktigaste är att vara effektiv i kampen för djurens befrielse, om en sedan använder våld eller ej är inte alltid centralt. Ibland funkar det ena, ibland det andra. Det betyder inte att kampen alltid behöver vara våldsam. Det kommer finnas olika metoder för att på bästa sätt lösa olika situationer.
Alla metoder kanske inte passar alla kamrater. En del tillvägagångssätt kan vara mer våldsamma än andra, och det är i slutändan upp till den enskilde aktivisten att avgöra vad hen kan eller vill göra. Det finns exempelvis saker som jag inte är beredd att göra, men jag är tacksam om det finns kamrater som fixar det istället för mig, om det behövs.
Min inställning är att försöka låta bli att moralisera över kamraters strategier och metoder, det är inte upp till mig att avgöra vad som är lämpligast att göra i specifika situationer. Följder av en aktion behöver nödvändigtvis inte bli tydligt i anslutning till aktionen, ett resultat kan mycket väl komma en tid därefter.
Jag tycker det är viktigt att en i kampen, i så stor utsträckning som möjligt, försöker efterlikna den värld som en vill skapa. Ett samhälle fritt från djurförtryck skulle vara en annorlunda tillvaro. I mångt och mycket ett oskrivet blad. Därför finns det fördelar med att vi redan nu tränar på att organisera oss på sätt som kommer till användning i framtiden.
Det kan handla om frågor som hur vi organiserar oss, att vi agerar och bestämmer som jämlikar, eller hur vi tillgodoser våra behov. En värld som primärt blir till genom våld och förtryck riskerar att få problem med destruktiva drag och den blir kanske inte värd ansträngningen. Men att tro att vi kan besegra våra fiender utan konfrontation, utan att det händelsevis blir fysiska konflikter, anser jag är att missuppfatta hur makt och privilegier fungerar.
Behöver inte en rörelse som syftar till en grundläggande samhällsförändring (minst) en falang som är beredd att använda våld? En del forskare hävdar att politiskt våld, exempelvis upplopp som strategi, minskar i omfattning i Sverige. Om en ställer det i relation till det massiva våld och dödande som djurrättsaktivister vill stoppa uppstår relevanta frågetecken ifall en hårdnackad ickevåldslig strategi är en framkomlig bästa väg och metod. En rörelse som inte har erfarenhet av att använda strategiskt våld, en rörelse som förlorar sitt kollektiva minne, till exempel av tidigare upplopp, är kanske mindre kapabel att uppnå segrar och är möjligen sämre rustad att försvara sina positioner, tänker jag.
Generellt ser jag många svårigheter med att nå den storskaliga förändring som krävs för att befria djuren. För egen del vill jag hellre fokusera på att vinna mindre särskilda segrar för att försvåra det förtryck och dödande som pågår på olika sätt, samt att rädda så många liv som möjligt.
Jag tror inte det är möjligt att övertyga ”allmänheten” att ändra åsikt. Det finns inte heller någon enhetlig åsikt som ”alla” har, personers åsikter har mångbottnade anledningar och det är svårt, omöjligt att behaga ”alla”. Djurförtrycket är så inkorporerat i andra förtryck, hierarkier, att befrielsekamper också behöver föras, strukturellt, ”utanför” djurrättsmiljön. Exempelvis behöver kapitalism, liberaldemokrati också bekämpas.
Jag tror personligen inte det går att förändra dessa strukturer i större omfattning utan att det bitvis blir våldsamt. Bara en sådan sak som att staten gett snuten våldsmonopol, och att snuten försvarar djurförtryckare och privat egendom med mera. Hur många aktivister har inte på olika sätt upplevt fysisk repression från snuten? Hur gynnsamt är det för kampen att i längden stillasittandes acceptera sådant? Hur påverkar det en mentalt, socialt och fysiskt? Inte särskilt bra, jag tror det är bättre att stärka sin egenmakt genom att stå upp mot alla slags förtryck som en möter i kampen för djurens befrielse.
När en agerar eller stöter på våldsamheter är det snarare ett tecken att en utgör ett hot för makten, och inte ett tecken på att en nödvändigtvis gör något fel. Jag menar inte att all slags våldsutövning per automatik blir legitim, utan att metoder som aktivister uppfattar som effektiva, utifrån sina mål, kan vara lämpliga, oavsett om de är våldsamma eller ej. För att parafrasera ett gammalt vänstercitat:
”Så länge statens våld kallas rättvisa kommer [djurrättsrörelsens] rättvisa kallas våld…”
Troligtvis kommer djurrättsrörelsen inte enas om en gemensam strategi. Om möjligt kan en istället lära av andras strategier och metoder, samt fortsätta kämpa för djurens befrielse på olika sätt. Jag tycker personligen det är väldigt viktigt att en visar solidaritet med andra, även om vi har olika strategier.
Solidariteten kan uttryckas på många sätt. Såsom att en deltar på andras aktioner, att vi delar kunskap och erfarenhet sinsemellan, att praktiskt hjälpa andra organisationer eller att praktisera solidaritet med fångar. Sådan solidaritet har potential att stärka oss som rörelse och det tror jag gynnar kampen för djurens befrielse.
