“För mig har bilden av befrielsen börjat skava mer och mer”, skriver aktivisten Lena Lindström. Till vänster en öppen fritagning i Spanien och till höger en djurfristad i USA. Foto: Jo-Anne McArthur
#krönika

Djurhem – aldrig ett paradis

Lena Lindström
Lena Lindström
Djurrättsaktivist

Åsikterna i texten är skribentens egna.

Turbulensen kring Gotlands djurfristad har fått mig att fundera på djurhemmens roll i djurrättsrörelsen. Många försvarar den nu nedlagda verksamheten, säkert till stor del på goda grunder – som att den har gjort ett viktigt jobb, räddat många liv och haft goda intentioner. Men det tycks också som att en del av försvaret bottnar i en rädsla för vad det säger om djurrättsrörelsen, kanske om själva djurrättsideologin, att ett djurrättsligt djurhem inte lyckas ge djur ett bra liv. Det skaver mot den bild som djurhemmen visar upp. I den bilden är djuren nästan alltid glada, och om de inte är det så beror det på vad de varit med om tidigare, aldrig på vad de är med om på djurhemmet. Den bilden är förstås inte sann. 

De flesta människor blir berörda av räddade djur, om det så är fåglar vid ett oljeutsläpp eller grisar från en fabrik. Det här är något många i djurrättsrörelsen både själva drivs av och utnyttjar för att föra fram våra budskap. Men för mig har bilden av befrielsen börjat skava mer och mer. Den blir alldeles för svartvit när man ignorerar att fångenskapen och underordningen fortsätter på djurhemmen, om än med helt andra drivkrafter.

Jag började ta hand om och omplacera djur för många år sedan och har länge varit engagerad i djurrättsliga djurhem. I början trodde jag att det svåraste skulle vara, i stigande ordning: att behöva skiljas från djur jag lärt känna, att behöva säga nej till att ta emot djur, och att behöva fatta beslut om avlivning. Allt det här är verkligen otroligt svårt. Men det blev snabbt tydligt att det inte bara är i de livsavgörande situationerna som det är etiskt utmanande att ha hand om djur, utan även i alla de mest vardagliga situationerna – faktiskt precis hela tiden. Jag syftar på saker som att hålla fast någon för att klippa en besvärlig päls, fånga in någon som rymt från sin inhägnad, fatta beslut om vem som ska flytta till ett nytt hem, eller bara att bestämma när och vad någon ska äta. 

Som ny i djurhemsvärlden trodde jag att med ett djurrättsligt perspektiv skulle det oftast vara lätt att veta vad som var rätt, att med tillräcklig veterinärmedicinsk och etologisk kunskap skulle det gå att avgöra vad som var bäst i varje situation för varje individ. Det blev allt tydligare med åren att det aldrig är lätt.

En av många vändpunkter för mig kom när vi under en period hade hand om ett par så kallade “utställningsduvor”. En självklarhet för de flesta djurhem är att se till att djuren inte förökar sig, bland annat genom kastrering och separation. Skälen till det är mycket goda: om djuren på ett djurhem får ungar kommer de snart att uppta hela djurhemmets verksamhet och det finns inget utrymme att hjälpa några andra djur. Dessutom är djuren ofta offer för husdjursavel som ger ärftliga sjukdomar och andra problem. 

Duvorna i fråga var inget undantag. Vi ville inte separera det etablerade paret, inte heller utsätta någon av dem för en riskfylld och smärtsam operation. Så metoden vi valde var att sticka hål på deras ägg kort efter att de lagts för att på så sätt stoppa fosterutvecklingen. Duvorna turades om att ruva sina prickade ägg i exakt de 21 dagar som det brukar ta för duvungar att kläckas. Sedan övergav de boet och lät äggen kallna. Snart byggde de ett nytt bo och la nya ägg, som vi genast letade upp och stack hål på. Det kändes så otroligt fel. Var det fel? Det framstod som det minst dåliga i en dålig situation, och det var en situation som knappast kunde göras bättre med några medel som var i vår makt. 

Att släppa ut duvorna och låta dem sköta sig själva skulle leda till omedelbar död, vilket vi smärtsamt fått erfara då ett par av deras flockmedlemmar blivit tagna av höken sin första dag i frihet. En av duvorna i det här paret kunde dessutom inte flyga och skulle omedelbart ha blivit byte för katterna på gården. De var alltså utlämnade till vår omsorg, och i den omsorgen ingick tydligen att få sina ägg sönderstuckna. 

Äggprickningen kan tyckas milt jämfört med många av de större ingrepp jag gjort i andras liv. Men det var något i det tappra men utsiktslösa ruvandet som fick mig att se med nya ögon vad det var jag höll på med. Hela paketet med fångenskap, inhägnader och koppel är, minst sagt, inte i harmoni med min syn på ickemänskliga djur som kompetenta, vuxna individer som inte behöver mitt förmyndarskap. Att gå in i förmyndarrollen förvanskar och förvränger den solidaritet och kärlek som var drivkraften från början. 

Sedan ett par år tillbaka lever jag helt utan några ickemänskliga djur på mitt ansvar, något jag aldrig trodde skulle hända. Ett skäl till att det blivit så är att den etiska bördan började bli för tung. Jag märkte hur det påverkade mig till det sämre att hela tiden behöva härda mig inför andras behov, för att göra det som jag hade kommit fram till var rätt. Att ständigt fatta beslut över någons huvud om vad som är bäst för henne själv. Att ta mig rätten att väga behov mot varandra och i det vara enväldig domare: det är jag som bestämmer om du ska få äta gott och vara glad i stunden eller gå på ständig diet för att möjligen förlänga livet, det är jag som bestämmer hur många timmars promenad det blir idag. 

Den som har hand om djur måste ta sig den här makten i någon utsträckning, hur oönskad den än är. Och det är en makt som korrumperar. Jag blev varse hur djupt korruptionen gått när jag för ett tag sedan hittade en kaninbur på en loppis. För första gången på kanske tjugo år kunde jag se en kaninbur med helt djurrättsliga ögon. Jag kände ren avsmak. Jag ville att den skulle brännas. Det har jag förstås alltid velat i teorin, men jag har också alltid behövt tänka “kan jag ha användning för den där?”. Det är förstås en milsvid skillnad på att ha en bur för att någon ska tillfälligt läka eller transporteras och att ha den för att hålla någon i livslång fångenskap för sitt eget nöjes skull. Men jag var ändå på något sätt på samma planhalva som de som okritiskt sätter djur i burar. Och jag vill hävda att det gör något med en, med vad man har möjlighet att se. 

Djurhem borde inte behövas, något alla djurrättare förstås inser. Tyvärr behövs de och kommer göra det under ett tag framöver. Därför vill jag uppmana alla att ta in den enorma komplexitet som den här verksamheten innebär. Vi behöver inte låsa in oss i bilden av att en djurfristad måste vara himmelriket. Bilden av det perfekta lyckliga livet, den glada grisen eller hönan som sprids av både djurhem och djurindustrier, tror jag bidrar till att många människor har nästan en fobi för att se djur som inte är felfria. Den fobin är en del av både att djurhemmen sällan kan visa sjuka djur och att djurskyddsinspektörer och veterinärer ofta är alldeles för snabba med bultpistolen. Att inte döda ses som att vara personligt ansvarig för lidandet. Men i mina ögon är det inte så enkelt, utan faktiskt omöjligt svårt: det går inte att göra rätt i en situation som i grunden är så fel.  

Att fatta beslut om liv och död är det tydligaste exemplet, men svårigheterna fortsätter i alla riktningar i oändliga gråskalor. Det finns självklart grader, men det är inte lätt för någon att säga exakt när frihet övergår till vanvård. En sak kan vi dock säga med säkerhet: att komma till en djurfristad är inte ett lyckligt slut. Det är ett liv som fortsätter istället för att ta slut, ett liv fyllt av lidande, lycka, hälsa, sjukdom och en oundviklig död.