Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi sitter framför huvudentrén till Skövde slakteri. Varningstrianglar och koner har placerats på uppfarten, avspärrningstejpen är på plats. Grinden har försetts med lås och en banderoll vars enda ord sammanfattar allt:
STÄNGT.
Ingen kommer in, ingen kommer ut. Blockaden är i full gång.
Vi har STÄNGT dödsfabriken.
Jag smakar på det, säger det för mig själv. Det ligger jävligt fint i munnen. Det har något definitivt över sig, enkelt och rättframt. Man kan dra ut lite på den inledande konsonanten för sedan låta ordet flyga fritt innan landningen i det avslutande t:et. Det låter som man för gott dragit igen en dörr. Ja, eller en grind.
Tyvärr. Vi har tagit över. Stället är STÄNGT.
Vi väntar på att polisen ska dyka upp. Var och en förbereder sig, går igenom scenarierna. Trotsa uppmaningen? Bäras bort? Riskera att häktas?
Minuterna går. Ingen ordningsmakt i synhåll.
En slakteriarbetare närmar sig från andra sidan stängslet. Diskret försöker personen få kontakt med någon. En av oss går fram.
Vad säger personen? Vad vill personen?
Slakteriarbetaren säger att den skäms över att jobba här. Och är på vår sida.
Jag kan det här slakteriet. Tillsammans med andra SAVE-aktivister i Skaraborg har jag sett tusentals djur försvinna genom grindarna. Precis som alla djurrättsaktivister vet jag allt om maktlöshet och förtvivlan och att vara i underläge. Visst finns det förbipasserande som visar uppskattning, men för det mesta är det långfingret, pekfingret mot pannan eller okvädningsord som vi inkasserar.
Men idag är det annorlunda. Vi är många, ja, så känns det. Modet, beslutsamheten, omsorgen – vågar jag säga kärleken? – vibrerar i luften. Och när polisen dyker upp på uppfarten, vid sidan av varningstriangeln och konerna, följer inga ultimatum, visitationer eller utfrågningar. Istället frågar de artigt om vi möjligen skulle kunna tänka oss att ställa oss på ett annat ställe? Kanske inte mitt framför grinden?
Nähänä, inte det. Nänä.
Och så släntrar de tillbaka till kupévärmen.
Ok, visst, jag vet. Den här blockaden räddade ingen. Inget djur undgick gaskammaren tack vare oss. I själva verket hann vi knappt resa oss förrän grindarna öppnades för de väntande transporterna. Alla – det gick att utläsa i var och ens ansiktsuttryck – önskade att vi hade kunnat göra mer, något annat. Någon knöt näven i ilska, någon muttrade med glansiga ögon. Lite symboliskt grus i dödandets maskineri. Var det allt?
Inte för oss som stod samlade i ring på parkeringsplatsen. Den allt överskuggande känslan var att vi, visserligen under en mycket kort stund, faktiskt hade stängt dödsfabriken. Någon sa:
– Vi tog initiativet. Vi bestämde villkoren. Vi genomförde det vi föresatt oss.
Och för vårt inre såg vi en annan blockad, nästa blockad, några var i tanken faktiskt redan där, en blockad som inte varar i två timmar utan i tjugo timmar, en blockad utförd inte av tjugo beslutsamma aktivister utan av två hundra.
Då kan det börja stängas på allvar.
Nyhetsartikel om blockaden av Skövde slakteri
