Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det vimlar inte av svenska romaner med djurrätt som tema. De få böcker som ändå finns har inte sällan framställt djurfrågan i negativt ljus. Därför såg jag fram emot att läsa Djurhus A av Lise-Lott Alsenius och Louise Cederlöf, två författare som själva har en bakgrund inom djurrättsrörelsen. Boken är deras debutroman.
Handlingen kretsar kring kidnappningen av en känslokall forskningschef på ett svenskt institut som bedriver djurförsök. Den kidnappade djurförsökaren tvingas genomlida många av de experiment han själv utfört på djur. Han utsätts för tobaksrök, törst, svält, köld, löpning till bristningsgränsen, elstötar och injektioner av preparat.
Det är ett effektivt litterärt grepp att låta en människa genomgå dessa hemskheter. Genom beskrivningarna blir det lättare att sätta sig in i hur det skulle vara att själv utsättas för försöken. Det kommer närmare. Men under läsningen oroas jag över att det ska vara en djurrättsaktivist som har utfört kidnappningen. Mycket tyder på det, till exempel att tre kända djurrättsböcker har lagts i cellen hos den kidnappade. Samtidigt säger karaktären Victoria Ceasar, tidigare ordförande i föreningen Rätt Åt Djuren: ”Men varje seriös djurrättsaktivist skulle förstå att ett sånt här utstuderat våldsbrott inte direkt gagnar saken, eller djuren.”
Förutom kidnappningsdramat ges inblick i två världar: djurförsöksforskningen och organisationen Djurens Rätt. Vi får möta Dagny, en äldre veterinär på djurförsökscentret Djurhus A. Hon är en nagel i ögat på forskarna eftersom hon så ofta kritiserar djurförsöken. En annan karaktär är djurförsökaren Kristina som har ett foto på varje apa hon experimenterat på vid sitt skrivbord och kallar dem sina ”bebisar”. ”Jag anser att jag gör större nytta här, där jag ser till att aporna har det bra, än att stå och skrika med plakat utanför”, säger hon. Det påminner mig om en intervju jag gjorde för femton år sedan i Israel med Maya, 20 år, som pratade om att göra sin militärtjänst i Israeli Defence Forces. ”Jag kände att jag gjorde min del i att hjälpa palestinierna. Om några av mina kollegor betedde sig illa eller sa något dumt till palestinierna skällde jag på dem.”
De mest kritiska åsikterna om djurförsöken inifrån får vi genom Linda, 26 år, ny föreståndare på Djurhus A. ”Hon skulle stå framför kranen, och när hon vred om den och lät gasen strömma in i buren, skulle hon tyst rabbla: Auschwitz, Treblinka, Majdenka. Mantrat hade kommit till henne redan första gången hon dödade och liknelsen var för henne självklar.” Det är en stark bild men frågan som lätt infinner sig är om någon som jobbar med djurförsök och som verkligen tänker på detta vis skulle kunna jobba vidare på en sådan plats. Skulle inte den kognitiva dissonansen bli för stor?
Nästa värld vi får inblick i är Djurens Rätt eller Rätt Åt Djuren som föreningen heter i boken. Karaktärerna Hampus och Josephine jobbar båda på tidningen för Rätt Åt Djuren. De beskriver ledningen i föreningen som ”maktfullkomliga fundamentalister”. De är förbannade på förbundsstyrelsen och kansliledningen som tänker lägga ut tidningen på entreprenad och göra om den mer till en medlemstidning än som en journalistisk produkt. ”Och medlemmarna kommer inte längre få reda på vad som händer i organisationen.”
Denna förändring skedde 2011 i Djurens Rätt. Eftersom båda författarna jobbade på Djurens Rätts tidning under denna konflikt, kanske den största i föreningens moderna historia, så är det lätt att tolka kritiken som deras syn på saken. Själv satt jag i valberedningen i Djurens Rätt under 2012 och 2013 så jag känner igen striden som rådde då. Det är lite kittlande att läsa om den i en roman men jag undrar hur det uppfattas för en utomstående. Förhoppningsvis är det inte för distraherande från huvudnumret i boken som ändå är djurförsöken.
Författarna beskriver många olika sorters djurförsök i all dess grymhet och påpekar i bokens början att ”samtliga beskrivna djurförsök är hämtade från riktiga djurförsöksetiska ansökningar”. Passager som denna återkommer lite då och då: ”Du kommer väl ihåg den italienska forskaren som fick tummen upp av etiska nämnden i Stockholm att sy igen ögonen och suga ut delar av hjärnan på typ nittio kattungar och hundrafemtio illrar?”
Boken lyfter också paralleller med andra djur som kan få oss att mer ingående fundera kring reglerna kring djurförsök i Sverige. ”Om du eller jag skulle göra så här mot en hund, skulle det leda till åtal. Kanske skulle vi också bli fällda för djurplågeri. När ett läkemedelsbolag gör så här mot en hund, kallas det för forskning i människans tjänst. För hundarna är det ingen skillnad.”
Kan denna roman få folk att börja bry sig om djur? Jag tror det. Den erkända skönlitterära författaren Jonathan Safran Foer har beskrivit hur människor som har plockat upp hans bok Äta djur snabbt lagt ner den när de upptäckt att den inte var en skönlitterär bok. Psykologen och författaren Steven Pinker beskriver skönlitterära verk som ”empatiteknologi”, verktyg som möjliggör att vi kan uppleva ett liv utifrån någon annans synvinkel. Onkel Toms stuga är, för att nämna ett bland många exempel, en bok som lär ha fått många i USA att ändra sin åsikt om slaveriet. Ett av de stycken jag minns bäst från Pinkers bok The Better Angels of Our Nature är när en rik herre läser en bok utifrån ett hembiträdes perspektiv. Läsandes börjar han gråta ymnigt när han inser hur hårt och orättvist hon behandlas av sådana som han själv.
Själv har jag valt att fokusera på djuren i matindustrin eftersom de är så många fler än djuren som utnyttjas och dödas i djurförsöksbranschen. Men efter att ha läst boken så har mitt engagemang för dessa djur ökat. Dessutom tyckte jag att Djurhus A är en spännande djurrättsthriller som har en stor potential att väcka intresse för djurförsöksfrågan även hos den oinvigde. Jag får definitivt mersmak på fler böcker som lyfter olika djuretiska frågor.
Titel: Djurhus A
Författare: Lise-Lott Alsenius och Louise Cederlöf
Förlag: Stellar förlag
Utgiven: Oktober 2020