Gotlands djurfristad ska avvecklas och föreståndaren kan få djurförbud. Nu berättar tidigare volontärer om missförhållanden och vanvårdade djur. Några framför även kritik mot djurrättsrörelsen eftersom flera personer har känt till problemen men inte larmat.
I många år har Gotlands djurfristad varit ett skyltfönster för djurrättsrörelsen, en plats där djur som blivit räddade från djurindustrier och slakterier har fått leva för sin egen skull. Djurfristaden har varit landets största, både sett till antalet djur och antalet följare i sociala medier.
Den senaste månaden har fristaden fått mycket uppmärksamhet. Det började i slutet av oktober när länsstyrelsen besökte gården och beslutade att 13 får skulle avlivas. Därefter hämtade Djurhemmet Tigerharen två minigrisar, Gotte och Bengt, från djurfristaden och publicerade en bild på grisarna som var kraftigt överviktiga, hade förväxta klövar och hudinfektioner. I slutet av november meddelade Gotlands djurfristad att styrelsen, efter ett krismöte, bestämt sig för att lägga ner verksamheten.
Anlib har pratat med en handfull personer som varit volontärer på gården genom åren. Deras berättelser skiljer sig från den idylliska och harmoniska bild som Gotlands djurfristad har visat upp på sociala medier. Några volontärer vill vara anonyma, andra vill framträda med namn.
– Det skulle gå att göra en dokumentär om det här, det finns så mycket. Jag vill verkligen inte fristaden illa, men jag känner att detta måste komma fram nu för att något liknande inte ska hända igen, säger Natalie Arlt som var volontär på gården under en månad tidigare i år.
Volontärerna vittnar om hög arbetsbörda, otillräcklig introduktion, orimliga förväntningar, otydliga eller obefintliga rutiner, konflikter och smutskastning av tidigare volontärer. Fristaden ska också haft en ovilja att ta veterinärer till gården, underlåtit att behandla sjuka djur och haft en oförmåga att ta till sig kritik.
Berättelserna skiljer sig på vissa punkter men är överlag väldigt samstämmiga. Det började ofta med att volontärerna, de flesta relativt nyblivna veganer med liten erfarenhet av djurskötsel, upptäckte djurfristaden på nätet och tog kontakt. Tidigt berättade fristaden om storslagna framtidsplaner för gården, men att tidigare volontärer inte “skött sig” eller “hållit vad de har lovat”.
Det första intrycket när volontärerna kom till gården var “kaos” och att det saknades rutiner. Efter en kortare introduktion instruerades många att själva utfodra och ta hand om de cirka 150 djuren under en stor del av dygnet.
Även om arbetet var tungt hade de flesta ändå en positiv upplevelse till en början. Man “kom nära” djurfristadens föreståndare Lena Areskog som bor på gården permanent och fick översvallande beröm. Tonläget förändrades efterhand och kommentarer om att arbetsuppgifter utfördes på fel sätt började bli vanliga. Om man ifrågasatte någonting på gården kunde det bli konflikter, ibland utskällningar.
Med tiden mådde volontärerna allt sämre och visste inte från dag till dag om det skulle bli “en kram eller en kniv i ryggen”. Efter en uppslitande konflikt, ofta kopplad till att volontärerna förväntades “offra mer för djuren” och hänge sig åt fristaden i större utsträckning, lämnade de gården i förtid. Därefter gav föreståndaren en entydigt negativ bild av volontärerna, bland annat i privata nätforum kopplade till djurfristaden.
Natalie Arlt skulle vara på Gotlands djurfristad i sex månader tillsammans med sin pojkvän men stannade bara en månad. En varningsklocka var när de blev skuldbelagda för att ha tagit en ledig dag, en ledighet som fristaden hade uppmuntrat till. Men det var senare, när de var på fastlandet för ett kortare besök och fick distans till gården som de bestämde sig för att lämna.
– Då insåg vi hur dåligt vi hade mått. Min pojkvän grät nästan varje dag på djurfristaden, men jag hade övertalat honom att vi skulle vara kvar, att vi skulle göra det för djuren. Jag hade också ett hopp om att det skulle kunna bli bättre, säger Natalie Arlt.
En annan volontär som vill vara anonym säger att hen var “helt knäckt” efter tiden på Gotland, en formulering som flera använder.
– Jag blev psykiskt misshandlad och manipulerad. Jag var rädd. Under samtalsstöd har jag jobbat på att inse att det som hände inte var mitt fel, säger volontären.
Efter länsstyrelsens ingripanden och bilderna på minigrisarna Gotte och Bengt har många utomstående undrat hur djuren har haft det på gården. Volontärerna ger ingen entydig bild men flera reagerade på att många djur var “tjocka” och vissa “magra” även om de kände stort förtroende för föreståndaren och hennes omdöme. En person nämner att det inte har funnits några individuella foderplaner för djuren, en annan att tillgången på mat var “i princip obegränsad”.
Några volontärer reagerade på bristande klövvård och att sjukdomar inte behandlades. Svaret var ofta att behandling skulle sättas in men sedan hände sällan någonting. Det ska också ha funnits en ovilja att tillkalla veterinärer, även om veterinärer som fristaden “litar på” har besökt gården.
– Jag varken såg eller hörde talas om någon veterinär under min tid på djurfristaden. Det fanns en konstant rädsla för att veterinärer och myndigheter skulle få upp ögonen för djuren på gården och rekommendera eller besluta om avlivning, säger Kristina de Wall som har bott på Gotland och var volontär några dagar i veckan under hösten och vintern 2017.
Kristina de Wall tar upp filosofin “liv till varje pris” som hon menar fanns på djurfristaden.
– Jag är själv vegan och tycker att veterinärer och djurskyddsinspektörer ofta tar för lätt på avlivning av djur, särskilt äldre lantbruksdjur. Så på ett sätt förstår jag filosofin på djurfristaden. Men om man vill att djur ska få leva ut sina liv måste man göra allt i sin makt för att de inte ska lida de sista åren. Det gjordes inte alltid.
Vad som händer med djuren som är kvar på gården efter beskedet om avveckling återstår att se. Länsstyrelsen har inlett en djurförbudsprövning och via sociala medier har Gotlands djurfristad meddelat att “alla djur har nya hem att få komma till på nära håll”. Den nystartade föreningen Djurens hemtjänst, som har erbjudit sig att hjälpa till med omplacering av djuren, tvivlar på uppgiften.
– Det känns inte särskilt trovärdigt med tanke på hur svårt det är att hitta ett bra hem till bara två grisar. Gotlands djurfristad har tidigare hävdat att anledningen till att de inte har omplacerat är att det är så svårt, och att ingen kan ta emot djuren. Men jag önskar förstås att det kunde vara sant för djurens skull, säger Linn Skoog, ordförande för Djurens hemtjänst.
De kvarvarande djuren och deras osäkra framtid är något de tidigare volontärerna ofta kommer in på. Volontärerna har också en tudelad bild av Gotlands djurfristad trots sina upplevelser på gården. Många lyfter fram att mycket har varit positivt och att många djur har haft det bra, enligt deras bedömningar. En splittrad bild ges också av föreståndaren Lena Areskog som inte riktigt går att skilja från djurfristaden. Det är hon som har startat fristaden, bor på gården och har hand om verksamheten – ibland ensam, ibland med hjälp av en eller flera volontärer.
Styrelsen för djurfristaden beskrivs som en “pappersprodukt” och genom åren har styrelsemedlemmar kommit och gått. Några regelrätta årsmöten ska inte ha hållits. Under sporadiska styrelsemöten diskuterades främst djurfristadens utåtriktade arbete, till exempel fadderskap. När styrelsemedlemmar har försökt få till förändringar på gården har de sällan fått gehör och så sent som i november i år lämnade tre personer styrelsen. I stadgarna för föreningen står att djurägaren har veto i alla frågor som rör djuren.
– Gotlands djurfristad är Lena och Lena är Gotlands djurfristad, säger den tidigare styrelseledamoten Irene Ljunggren som hoppade av 2018 eftersom hon tyckte att en volontär hade behandlats illa och kände maktlöshet inför hur vissa djur hade det.
Ingen av de tidigare volontärerna vill se en “häxjakt” på Lena Areskog även om många var besvikna och skakade efter tiden på gården. Flera lyfter fram hennes kärlek till djur och menar att fristaden har varit henne övermäktig, särskilt eftersom gården ständigt tog emot nya djur och sällan ville omplacera djur.
– Jag tycker bra om henne, trots att hon behandlade mig illa. Hon är en hjälte som har offrat allt för djuren, säger en volontär.
En annan ifrågasätter att djurfristadens goda intentioner skulle vara en förmildrande omständighet.
– Goda intentioner måste backas upp med handlingar, tycker jag, annars blir det bara prat. Det har funnits en oförmåga att agera i linje med intentionerna.
Flera volontärer tycker att djurrättsrörelsen har ett ansvar för situationen på Gotlands djurfristad eftersom problemen inte har uppmärksammats tidigare. Visserligen visste få hur illa det har varit, men en person framhåller att flera i djurrättsrörelsen har hört eller sett saker genom åren. Istället för att larma har man valt att hålla låg profil och inte undersökt saken närmare eftersom Gotlands djurfristad har varit bra PR för rörelsen. Det har också funnits en oro för vad som skulle hända med djuren på gården om missförhållandena kom fram.
En volontär berättar att hen tog kontakt med andra volontärer efter sin vistelse på Gotland och blev överraskad eftersom alla hade liknande berättelser.
– Varför har ingen sagt något?
Att tidigare volontärer inte har varit helt öppna förklarar en person med att “man innerst inne hoppades att nästa person skulle vara lösningen, att det kanske bara var en själv som inte kom överens med Lena”. Volontären Kristina de Wall tycker också att det har funnits en slags “tystnadskultur” kring fristaden och att rörelsen behöver vara självkritisk.
– Jag har full förståelse för att tidigare volontärer som har mått dåligt inte har orkat lyfta kritik av rädsla för att smutskastas ytterligare. Om någon har påtalat brister på fristaden, exempelvis i sociala medier, har det genast kommit långa kommentarer från olika personer om att allt fungerar bra, säger hon.
Kristina de Wall ångrar själv vissa saker hon har gjort.
– Jag var ansvarig för djurfristadens sociala medier under en period och la ut förskönande bilder. Vi måste börja se det som ett tecken på styrka, inte svaghet, att lyfta fram sådant som inte fungerar bra inom djurrättsrörelsen, säger Kristina de Wall.
Anlib har sökt Lena Areskog sedan slutet av oktober och även under arbetet med denna artikel utan att få till en intervju.
Fakta om Gotlands djurfristad
Den ideella föreningen Gotlands djurfristad bildades 2014 som en fortsättning på djurfristaden Tora Vårdag af Rosa, en verksamhet som Lena Areskog startade i Nynäshamn för tjugo år sedan. Fristaden flyttade till Gotland 2012 och till den nuvarande gården på nordvästra Gotland 2017.
Till en början var djurfristaden inriktad på får och tidigare i år fanns över 150 djur på gården. Flest får, tuppar och hönor men även tjurar, hästar, grisar, hundar och katter. Syftet med djurfristaden är enligt hemsidan att ta emot “avlivningshotade, vanvårdade och övergivna sällskaps- och lantbruksdjur”, men också att visa ett “alternativt synsätt på djur som innebär att djuren har ett egenvärde och genom det rätt till sina egna liv.”
Sedan slutet av oktober har länsstyrelsen på Gotland gjort en omfattande tillsyn av gården och haft flera anmärkningar, bland annat om halta och sjuka får med förväxta klövar. Myndigheten har avlivat sammanlagt 25 får vid tre tillfällen och hästen Musqot som hade problem med en hov. En polisanmälan om djurplågeri är upprättad och länsstyrelsen har inlett en prövning om djurförbud.
Den 28 november meddelade Gotlands djurfristad att de ska lägga ner verksamheten och omplacera djuren.
Uppdatering 2020-12-12: Lena Areskog har valt att uttala sig om denna artikel i en längre kommentar på Anlibs Facebook-sida. I kommentaren ställer hon sig frågande till kritiken mot Gotlands djurfristad.
