Tema: Mjölk
"Jag tycker att det är viktigt att alla vet exakt vad som händer i mjölkindustrin" säger Michelle Berghäll (till höger). Bilden är från en demonstration vid ett kosläpp.
"Att vara aktivist för djuren blev självklart för mig när jag väl förstod att jag så länge varit en del av hemskheterna mot djuren" säger Michelle Berghäll.
Michelle Berghäll driver Facebooksidan Mjölksanningen som bland annat publicerar bilder från mjölkindustrin. "Många lever helt i det blå, helt ovetandes om hur många led av utnyttjande det finns i mjölkindustrin och vad som faktiskt sker" säger hon.
#intervju

Aktivist: ”Jag kunde haft egen mjölkgård”

Michelle Berghäll växte upp på en gård och studerade på naturbruksgymnasium. En framtid som mjölkbonde låg inte allt för långt borta. Nu är hon djurrättsaktivist och driver Mjölksanningen, facebooksidan som sticker hål på alla lögnerna om mjölk.

När Anlib talar med Michelle Berghäll låter hon sprudlande glad. Hon befinner sig i Spanien. I Valencia har hon tillsammans med spanska aktivister deltagit i en öppen fritagning och lyckats rädda trettionio hönor.

– Vi är förstås glada över att de djur vi fick ut har fått en andra chans att äntligen få leva för sin egen skull. Att för första gången känna solen på sina vingar, gräset under sina fötter och att få njuta av livet. Men vi sörjer de som blev kvar i helvetet i äggindustrin. De har en tid kvar där inne i mörkret och kaoset, och den enda friheten de kommer nära är när de dödas i slakteriet, säger hon.

Michelle Berghäll är djurrättsaktivist på heltid. Hon är med och driver Animal Reality Exposed (A.R.E) som hjälper djur både genom att exponera djurens verklighet och genom direkta aktioner. Hon är även aktiv i Tomma burar, Save-rörelsen och nu också i Kycklinginspektionen som tidigare i år tog sig in på ett slakteri för att filma det som sker bakom de stängda dörrarna. Berghäll säger att det är slitsamt och tufft, men att aktivismen också skänker en stark känsla av mening.

– Idag kan jag inte tänka mig att göra något annat. Det som sker djuren händer nu och jag vill ägna varje sekund att försöka förhindra att fler behöver lida och dö på grund av människans egoism.

Men livet hade kunnat se väldigt annorlunda ut. Michelle Berghäll kommer nämligen från ”andra sidan”.

– Ja, faktum är att jag växte upp på ett lantbruk och studerade även på naturbruksgymnasium. Så jag hade förmodligen lika gärna kunnat ha min egen mjölkgård nu om livet hade velat annorlunda. Men jag slutade att äta kött i tolvårsåldern för att jag kände att jag inte ville äta mina vänner.

Hur upplevde du det som barn att bevittna utnyttjandet av korna? Ifrågasatte du det eller var det bara något självklart?

– Det var verkligen ganska problematiskt, inte alls självklart. Jag minns i mina yngre år när vi tog kalvarna från deras mödrar och hur jobbigt det kändes. Och jag kommer ihåg hur respektlöst korna ofta behandlades under mjölkningen. Låg de ner fick de sparkar för att resa på sig och det var mycket skrik och gapande på dem. Jag kommer också ihåg hur jobbigt jag tyckte att det var när slaktbilen kom och hämtade djuren från gården.

Så du slutade äta kött redan som barn. Hur reagerade din familj på det?

– Jag har ofta kunnat göra i princip som jag vill, de har alltid respekterat mina val.

Och när blev du vegan?

– Mjölken och de andra animalierna försvann inte förrän för omkring sex år sedan när jag flyttade tillbaka till Sverige efter en lång utlandsvistelse. Jag hamnade med nya vänner som var veganer. Men det tog ett tag för mig att ta in varför jag skulle ändra min livsstil. Faktum är att det krävdes en totalkrasch i livet. En relation tog slut samtidigt som min far dog och detta gjorde att jag började tänka i andra banor. Jag valde då att ta steget att inte längre stödja djurförtrycket.

Blev du genast aktivist eller kom det senare?

– Att vara aktivist för djuren blev självklart för mig när jag väl förstod att jag så länge varit en del av hemskheterna mot djuren. Så ja, jag blev djurrättsaktivist i samma veva som jag blev vegan.

Michelle berättar att hon som väldigt ung åt ”massvis” med mjölkprodukter både till frukost, lunch och middag, och att det gjorde att hon fick problem både med magen, akne och hormonrubbningar. Men allt löste sig den dag hon skippade mjölken.

– Så fort jag slutade med mjölkprodukterna försvann mina besvär. Det var faktiskt ganska häpnadsväckande. Då förstod jag hur dåligt det är för en att dricka komjölk. När jag arbetade med hudvård gav jag ofta rådet att sluta med mejeriprodukter. Många kom tillbaka och berättade hur mycket bättre de börjat att må sedan de tog bort komjölk ur kosten.

Att Michelle Berghäll koncentrerar sin aktivism så mycket på mjölkindustrin just nu tror hon delvis har med uppväxten att göra. Men också att djurcirkusarna, som hon fokuserat mycket på tidigare under vårsäsongerna, har försvunnit eller valt att bli djurfria. Det frigjorde tid till annat, till exempel Mjölksanningen, facebooksidan som idag har över 5000 följare. Skälet, säger hon, var mycket enkelt.

– Okunskapen. Många lever helt i det blå, helt ovetandes om hur många led av utnyttjande det finns i mjölkindustrin och vad som faktiskt sker, hur brutalt det faktiskt är. Folk tror, eller vill tro, att det är som i mjölkpropagandan: att korna bor på något slags djurhotell och att bönderna tar hand om sina kor som om de vore familjemedlemmar. Och okunskapen blir ett slags försvar, folk kan säga: ”Jag visste inte.” Jag bestämde mig helt enkelt för att göra så mycket jag kunde för att ingen ska kunna säga just de orden, att de inte vet vad som pågår. 

Kan du ge ett par exempel på något du lagt upp som fått stor uppmärksamhet?

– När vi har filmat och fotograferat olovandes blir det alltid stor uppståndelse och många passar på att berätta hur hemska och kriminella vi terrorister är som filmar på gårdarna. Men jag står fast vid att bara för att något är lagligt är det inte alltid rätt – det är viktigare att visa hemskheterna som sker. Vi är inte heller ute efter att hänga ut enstaka gårdar och bönder, utan att visa upp hela industrin i sig. 

– En gång fick vi även in en bild på en död ko utanför en ladugård, vilket personen som skickade bilden trodde att det var. Så jag slängde upp bilden snabbt mitt i allt arbete, då jag befann mig på Gotlands djurfristad. När jag kom in på kvällen och granskade bilden närmare såg jag att det var en kastrerad tjur, en stut, och ingen ko. Och det blev ett väldigt liv om att vi inte kunde se skillnad på kor och stutar.

Är inte det ganska typiskt? Att man försöker flytta fokus från utnyttjandet till något ovidkommande? Som att aktivisterna inte begriper någonting?

– Jo, visst. När djurutnyttjarna inte kan försvara vad de gör mot djuren hänger de upp sig på detaljerna. Många påpekar också att det inte heter ”barn”, utan ”kalvar” och att man säger ”juver” och inte ”bröst”.

På tal om ord. Tycker du att det är viktigt att djurrättsaktivister använder ett annat språk än det gängse?

– Ja, jag önskar att vi man slutar upp med att använda ord som ”ägare” när vi lever tillsammans med djur. Som om djur är ägodelar man har rätt att använda som man vill. Vi borde inte heller använda oss utav djur för svordomar och fördummande uttryck. Som ”hönshjärna”, ”din kossa”, ”jävla gris”. Varför skulle det vara något dåligt att vara ett djur? Annat då än att de är så förtryckta av människan förstås.

På Mjölksanningens kommentarsfält kan det gå rätt hett till. Och du är ofta med och tar strid. Vilken erfarenhet har du av det? Är det värt det?

– Absolut! Jag förstår att vi som diskuterar med meningsmotståndare inte kommer att kunna övertyga alla att sluta med utnyttjandet av djuren. Men det är ändå viktigt att de förstår vad vi vill och hur vi tänker. Sedan finns det alltid en mängd andra personer som läser kommentarerna som kan ta till sig informationen.

När Michelle Berghäll berättar om kampen mot mjölkindustrin förstår en hur djupt hennes engagemang går; allvaret i rösten går inte att ta miste på när jag frågar om det finns något hon varit med om som satt extra djupa spår. Hon berättar om en gård där hon såg en ensam nyfödd kalv på cementgolvet en bit bort från sin mamma.

– Det såg så hemskt sorgligt ut. Att se dessa underbara djur instängda på små ytor eller till och med uppbundna är alltid jobbigt. Även alla de mjölkkor jag har mött vid slakterierna sätter sig i själen förstås. Många tror att mjölkindustrin är helt utan död, men sextio procent av köttet i butikerna kommer faktiskt från uttjänta mjölkkor. Det är rätt absurt att de anses som slut redan i 6-8 årsåldern, när de egentligen kan bli över 20 år. 

I slutet av mars i år blev Michelle Berghäll polisanmäld av Arla för att hon uppmanat aktivister att vara med och demonstrera, helt fredligt, vid så kallade kosläpp. Arla menade att sådana uppmaningar lät ”hotfulla”.

– Det är det gamla vanliga. Aktivisterna är våldsamma och hotfulla. Djurutnyttjarna är det inte… Men Arla gick aldrig vidare med sin polisanmälan, så det är ur världen nu.

Att manifestera vid kosläppen – är det ett bra sätt att bekämpa mjölkindustrin?

– Som jag sa tidigare: Jag tycker att det är viktigt att alla vet exakt vad som händer i mjölkindustrin och kosläppen är ett väldigt bra tillfälle att informera vid eftersom det ofta är mycket folk där – människor som blir ännu mer lurade när de ser de glada korna komma utspringande. Men industrin visar upp en förskönad bild, men ”glömmer” att visa det andra. Vi är där för att människor ska få syn på detta andra, det som döljs.

Michelle Berghäll är optimistisk vad gäller framtiden. Hon tror att mjölkindustrin, åtminstone i Sverige, kommer att gå under, kanske så snart som inom tio år. Men mycket beror på hur djurrättsrörelsen agerar: även om kampen mot mjölkindustrin intensifierats under senare år behövs än mer tryck på politiker och företag. Och hon betonar att det behövs fler aktivister som dokumenterar förhållandena och deltar på manifestationer. Allt för att öka insynen i industrin.

Till sist: Du aktivistar i ett högt tempo. Varifrån kommer din kraft?

– Havre! Coops ekologiska eller Oatly! Nej, skämt åsido. Jag hittar kraft i att se förändringar. Om det så bara är ytterligare en person som väljer bort animalier ur kosten eller ytterligare ett företag som slutar exploatera djur så ger det mig styrka att kämpa vidare.

Kommer mjölkindustrin att gå under? Inom en tioårsperiod? Det låter som en djurrättares önskedröm. Men med sådana ovänner som Michelle Berghäll kanske mjölkbranschen sjunger på sin sista, lögnaktiga vers.

Henrik Wig

henrik.wig@anlib.se