Tema: Mjölk
"Jag har mycket svårt att se att mjölken kommer att få tillbaka den position som den haft under stora delar av 1900-talet" säger sociologen Tobias Linné som har intresserat sig för mjölkens historia i Sverige.
Tobias Linné forskar och undervisar i kritiska djurstudier på Lunds universitet. Han har bland annat undersökt kopplingarna mellan mjölk och rasism, granskat kosläpp och tittat närmare på "mjölkkriget" mellan Svensk mjölk och Oatly.
#intervju

En nationaldryck på dekis

Från helgonförklarad nationaldryck till hälso-, miljö- och etikbov. Anlib har pratat med sociologen Tobias Linné om mjölkens upp- och nedgång i Sverige under de senaste hundra åren.

Mjölk är inte som vilket livsmedel som helst utan har länge haft en särställning i Sverige. Det har intresserat sociologen Tobias Linné som undervisar i kritiska djurstudier på Lunds universitet. Han har forskat om mjölk och mjölkindustrin ur flera perspektiv, till exempel har han undersökt kopplingarna mellan mjölk och rasism, granskat kosläpp och tittat närmare på ”mjölkkriget” mellan Svensk mjölk och Oatly.

Intresset för mjölk väcktes när Tobias Linné läste Håkan Jönssons avhandling som heter just Mjölk. Den handlar om mjölkpolitik och mjölkkultur i Sverige ur ett historiskt perspektiv.

– Mjölkens historia är väldigt speciell och fascinerande. På ett personligt plan blev jag intresserad av varför mjölkindustrin inte har problematiserats i lika hög grad som köttindustrin. Det hängde ihop med att jag hade gått från att vara vegetarian i femton år till att bli vegan, säger Tobias Linné.

När började svenskarna dricka mjölk?

– Vi tänker ofta att mjölk är någonting ursvenskt men för drygt hundra år sedan, vid sekelskiftet 1800-1900, konsumerades inte färskmjölk i särskilt stor utsträckning. Den kunde ofta vara direkt farligt på grund av alla bakterier.

I början av 1900-talet samverkar sedan en rad faktorer som leder fram till att mjölken får en central position i det svenska samhället, berättar Tobias Linné. Den första är att pastörisering och andra tekniker gör det möjligt att lagra, transportera och konsumera mjölk i stor skala. En annan är den samhällsdiskussion om självförsörjning som startar efter Första världskriget. I detta sammanhang lyfts mjölk fram som ett centralt livsmedel eftersom mjölk kan produceras i Sverige och finns i överskott.

Dessutom växer ett nytt vetenskapligt fält fram under 1920-talet – nutritionsvetenskapen. Även där hamnar mjölk i fokus.

– Mjölken ansågs vara det perfekta livsmedlet rent näringsmässigt. Man tänkte att mjölk innehåller alla ingredienser som en växande individ behöver.

Det här är också en tid när nationalistiska och rasbiologiska idéer har en framskjuten position. Det argumenteras för att mjölkdrickande stärker det svenska folkets kroppar och ger en livskraftig befolkning. Ibland läggs vikt vid att endast vissa befolkningsgrupper, bland annat nordeuropéer, har en genetisk mutation som gör att de kan bryta ner laktos i vuxen ålder.

– Förmågan att dricka mjölk i vuxen ålder blev i rasbiologernas ögon ett tecken på genetisk överlägsenhet, att nordeuropéer var mer utvecklade. Än idag använder vissa högerextrema grupper mjölken som en symbol, halvt på allvar, halvt på skämt.

Tobias Linné lyfter även fram Socialdemokraterna och deras idé om folkhemmet som lanseras i slutet av 1920-talet.

– Mjölken blev en av många byggstenar i folkhemmet. Den började serveras i skolorna och därigenom även till de mindre bemedlade. På så vis var mjölken en del i det socialdemokratiska projektet att lyfta folk ur fattigdom.

I Håkan Jönssons avhandling görs en stor poäng av att det bildas en unik allians mellan mjölkbönder och staten under denna period. Böndernas intresseorganisationer, myndigheternas nutritionsriktlinjer och politikernas mjölkvurmande knyts ihop. Det tydligaste exemplet är intresseorganisationen Mjölkpropagandan som bildas 1923 och får statliga medel.

Organisationen ger ut broschyrer, filmer och anordnar mjölkdagar och mjölklektioner i skolan. Syftet med Mjölkpropagandan är att svenskarna ska dricka mer mjölk och mindre av andra drycker.

– Jag ser det som en sorts matnationalism. Svenskhet och mjölkdrickande kopplas samman och knyter an till en självbild med öppna landskap. Ta bara det här med att mjölkföretagen än idag har sin reklam i svenska skolmatsalar. Det skulle vara otänkbart för någon annan kommersiell aktör.     

Efter Andra världskriget har mjölken sin verkliga storhetstid. Att jordbruket industrialiseras i stor skala bidrar till att konsumtionen ökar.

– Efterkrigsgenerationen är egentligen den första som växer upp med den här väldigt starka mjölkpropagandan. Och den är princip inte ifrågasatt förrän på 1980- och 1990-talet.

Det första ”hotet” mot mjölken är hälsorapporter i slutet av 1900-talet om att drycken kanske inte är så nyttig, berättar Tobias Linné. Mjölkindustrin svarar med att lansera lättmjölk och minimjölk. På 90-talet gör också växtmjölken entré på butikshyllorna, en dryck som till en början riktas till mjölk- och laktosallergiker.

Nästa stora bakslag är den klimatdebatt som tilltar under det tidiga 2000-talet. Plötsligt är kor en klimatbov eftersom de släpper ut stora mängder metangas. Mjölkindustrin ger sig in i debatten och poängterar att betande kor skapar öppna landskap vilket gynnar den biologiska mångfalden.

– Jag ser inte argumentet om öppna landskap som ett genuint miljöengagemang från industrins sida. Många bönder vill ändra i beteslagstiftningen så att korna inte ska få vara ute lika mycket. För mig handlar öppna landskap-argumentet mer om att mjölkindustrin försöker appellera till naturarvet och naturromantiska känslor, precis som de alltid har gjort.

Djurrättsrörelsens mobilisering mot mjölkindustrin under de senaste åren har också haft betydelse, tror Tobias Linné. Djurrättsaktivister har lyft fram att kor blir inlåsta, att deras kalvar tas ifrån dem, att de blir dödade i förtid för att nämna några exempel. Tidigare var mjölkindustrin och kornas verklighet inte en lika prioriterad fråga inom djurrättsrörelsen. 

Men det är inte bara hälsolarm, klimatfrågan och etiska argument som har pressat tillbaka mjölkindustrin. Viktigt är också att svenskarna har ändrat sina matvanor under de senaste decennierna och låtit sig influeras av andra länders matkulturer, till exempel det asiatiska köket som knappt använder mjölk.     

– De som växer upp idag är inte så påverkade av den svenska matkulturen och är mer öppna för andra drycker och rätter. Vem dricker ens ett glas mjölk till maten idag förutom barn? 

Ett tydligt exempel på att mjölkindustrin inte längre har en dominerande position är debatten under det så kallade “mjölkkriget”. Det var för fem år sedan som intresseorganisationen Svensk mjölk stämde växtdryckstillverkaren Oatly för att företaget skrev ”no milk, no badness” och ”like milk but made for humans” på sina förpackningar. 

– Svensk mjölk missbedömde situationen och underskattade kraften i sociala medier. Oatly agerade också smart och fick stor hjälp, både av veganer och andra. De flesta bedömare är överens om att även fast Svensk mjölk vann rättssaken så var Oatly vinnare i slutändan.

I takt med att mjölkkonsumtionen har minskat och konkurrensen ökat har mjölkindustrin utvecklat nya strategier. Tobias Linné lyfter fram att mjölkföretagen har lagt mer resurser på marknadsföring och börjat med “branding” på olika sätt, till exempel med PR-event som kosläpp.

– Jag har intervjuat besökare på kosläpp och de säger ofta att kontakten med kor gör dem lugna och rofyllda. Det är precis sådana känslor som industrin vill väcka. Mjölkproduktion och mjölkdrickande framställs som ett sätt att återknyta till naturen i kontrast mot det jäktiga livet i staden. 

Mjölkindustrin har också lanserat en rad nya produkter för att locka tillbaka konsumenterna. 

– När jag var liten, på 90-talet, kom Skånemejerier med mjos, en blandning mellan mjölk och juice. Jag smakade den aldrig men jag tror inte att den var så god. Arlas mjölk och havre-dryck är ett aktuellt exempel.

Mer lyckade produkter, ur industrins perspektiv, är drickyoghurt och framför allt kvarg som tidigare var en restprodukt. Mjölkföretagen var också drivande i att introducera svenskarna för café au lait och kaffe latte på 90-talet.

En annan strategi är att försöka expandera till nya marknader. För tillfället håller Tobias Linné på med forskningsprojekt om komjölkens utbredning i Kina. 

– De stora marknaderna för mjölkindustrin just nu är Kina och Indien. Där uppfattas mjölk som västerländskt och det finns även myter om att mjölk ger vitare hy. Och mjölkindustrin kör på för fullt med sin propaganda, lite som tobaksindustrin. De säger att mjölk ger starka ben och sådana saker, alltså samma typ av påståenden som i Sverige och Europa för fyrtio år sedan.

Vad tror du om mjölkens framtid i Sverige?

– Jag har mycket svårt att se att mjölken kommer att få tillbaka den position som den haft under stora delar av 1900-talet. Sedan kommer säkert mjölkindustrin försöka omprofilera komjölken på en massa olika sätt och fortsätta leta efter nya marknader för sina produkter. Men komjölkens dominerande ställning är bruten.

Staffan Andersson

staffan.andersson@anlib.se