Sverige har en ny djurskyddslag sedan en vecka tillbaka. Statsvetaren Per-Anders Svärd, som har skrivit en avhandling om svensk djurskyddslagstiftning och som har en lång bakgrund inom djurrättsrörelsen, är inte imponerad.
– Jag har inga förhoppningar om någon radikal förändring för djuren inom det nuvarande djurskyddsparadigmet. Djurskyddslagar har alltid handlat om och handlar även nu om ett möjliggörande av fortsatt djurutnyttjande, säger Per-Anders Svärd.
För honom är djurskyddssystemet och dess underliggande tanke, att människan har rätt att utnyttja och döda djur så länge djuren behandlas väl, ett självbedrägeri.
– Vi intalar oss själva att ett dödande av miljarder djur kan göras till något etiskt okontroversiellt.
Djurskyddslagen som trädde i kraft den 1 april är Sverige tredje djurskyddslag. Per-Anders Svärds avhandling Problem Animals handlar om Sveriges första djurskyddslag som klubbades igenom 1944 och vad som ledde fram till den. Huvudpoängen i avhandlingen är att djurskyddslagen inte kom till för att förbättra för djuren utan snarare för att underlätta för djurindustrin eftersom den tidigare lagstiftningen på djurområdet var för radikal.
– Jag tror att den mest radikala lagstiftning vi har haft är från 1921. Då hade vi enbart en djurplågeriparagraf och man kunde dömas om man uppvisade uppenbar grymhet mot djur.
Syftet med paragrafen var visserligen inte att döma någon som slaktade ett djur. Lagen siktade in sig på olika former av vanvård. Men Per-Anders Svärd menar att uttrycket ”uppenbar grymhet” ändå blev ett problem eftersom det var så öppet för tolkning.
– De som försvarade djuren kunde alltid peka på paragrafen och försöka få in fler och fler saker i den, till exempel behandlingen av kycklingar inom industrin. Det funkade inte för samhället och djurindustrierna. Det blev oändliga debatter om vad som var uppenbar grymhet.
Det här var också under en period när den storskaliga djurindustrin växte fram, ett system som på många sätt bygger på att behandla djur med ”uppenbar grymhet”.
– Så genidraget från det djurutnyttjande samhällets sida var att omintetgöra djurplågeriparagrafen genom att 1944 införa en djurskyddslag som skapade utrymme för mängder av speciallagstiftning.
Det nya med djurskyddslagen var just denna speciallagstiftning. Nu infördes vissa regler för grisar, andra för kycklingar, ytterligare regler för vilda djur och så vidare. Plötsligt fanns lika många måttstockar för hur djur får behandlas som det fanns djurindustrier.
– Lagen infördes utan protester från djurindustrin eftersom lagstiftningen gjorde undantag för precis det som industrin ville ha undantag för. Den här sortens system, med en uppsjö av olika regler, har vi haft sedan dess.
Per-Anders Svärd understryker att djurskyddsystemet är väldigt flexibelt. När ett missförhållande lyfts fram kan alltid lagstiftningen modifieras en aning utan att man någonsin behöver ifrågasätta hela systemet.
– Jämför det med att bara ha en princip, till exempel den om uppenbar grymhet. Om den hade funnits kvar idag skulle djurrättsrörelsen i princip kunna argumentera för att allt som pågår inom djurindustrin är olagligt.
En annan poäng i Svärds avhandling är att den första djurskyddslagen inte framställdes som en eftergift för djurindustrin utan, tvärtom, som ett framsteg.
– Det var ett juridiskt-ideologiskt trick kan man säga. Lagstiftarna lyfte fram att allmänheten var bekymrad över hur djuren behandlades och att den nya djurskyddslagen var en stor, progressiv reform som var värdig deras tid, ett tecken på ett civilisatoriskt framsteg.
Just denna aspekt är fortfarande aktuell, enligt Per-Anders Svärd, som menar att även dagens djurskyddslag används för att legitimera djurförtryck.
– Man viftar med lagen och säger att vi har världens bästa djurskydd, att vi är goda människor. Så vi behöver aldrig överväga att exempelvis sluta konsumera djur. Det är djurskyddslagens budskap.
Per-Anders Svärd tror att djurrättsrörelsen har något att lära av historien och tycker att djurens försvarare har spelat för mycket på djurskyddsideologins planhalva. Ställd inför det djurskyddsliga regelverket har rörelsen i väldigt hög utsträckning bedrivit kampanjer som är enfrågeinriktade. Är det inte hemskt att hönor sitter i bur? Ska man få kastrera smågrisar utan bedövning? Ska man få driva travhästar hur hårt som helst?
– Givetvis har man tänkt att vi måste arbeta för de djur som lider nu och samtidigt arbeta för ett systemskifte. Men väldigt stor del av resurserna har riktats in på enfrågor. Signalen man har skickat utåt är att det stora problemet med hur vi behandlar djur är att hönor sitter i burar, att vi har vilda djur på cirkus och så vidare.
Per-Anders Svärd tror att enfrågekampanjer är precis vad den dominerande djurskyddsideologin vill ha. Det är helt enkelt bra för djurindustrin om debatten om djur reduceras till att handla om enskilda problem inom en viss industri.
– Då kan de alltid svara att problemet är tillfälligt, en avvikelse, att vi jobbar på det och att vi kommer att åtgärda det. Men systemet i sig är aldrig i fara.
Han poängterar att resurser är ett nollsummespel och att djurrättsrörelsen kan använda sina resurser till att försöka utrota djurförtrycket eller så kan man ”gräva ner dem i ett stort hål som djurskyddsideologin har grävt”.
Vad ska djurrättsrörelsen göra istället?
– Jag tror att vi ska strunta i enfrågekampanjerna och ägna all vår energi till att diskutera djurs moraliska ställning och framför allt matfrågan som kulturellt bär upp hela djurförtrycket. Det kommer inte att bli några större förändringar så länge människor äter kött.
