#inrikes

”Äggfabriker är en moralisk katastrof”

Påskhelgen närmar sig och enligt branschorganisationen Svenska Ägg kommer svenskarna att äta 64 miljoner ägg under påskveckan. Men bakom varje ägg finns en höna och idag kan Anlib publicera en film från en svensk äggfabrik.

Klippen i filmen är från i vintras när några djurrättsaktivister tog sig in på en djurfabrik för att dokumentera hönornas vardag.

– Djurindustrin är så dold. Det känns nästan som att hönorna inte finns trots att de är så många. Jag hade aldrig sett en sådan här anläggning tidigare fast jag har vuxit upp på landet, säger en av aktivisterna som filmade.

Det som var mest påtagligt inne på äggfabriken var lukten.

– Den bara slår emot en. Men även ljudet eftersom det är så oerhört många hönor. Oavsett vilket håll man tittade åt så tog det liksom aldrig slut. Det var hönor överallt.

Djurrättsaktivisterna valde en kravmärkt anläggning för att se hur ”de hönor har det som har det bäst”.

– Det som gick runt i mitt huvud var att det här ska vara det bästa av det bästa. Det var ju frigående hönor och dessutom ekologiskt och kravmärkt. Ändå var det väldigt trångt, smutsigt och mörkt. Då undrar man ju hur det ser ut på andra ställen.

Det finns ungefär åtta miljoner hönor i den svenska äggindustrin. Hankycklingar blir dödade direkt på kläckerierna eftersom de inte lägger några ägg. De flesta hönor hålls “frigående inomhus”, en av tio sitter i bur och sexton procent finns inom den ekologiska äggindustrin.

– Hur man än vrider och vänder på det, och hur hönorna än har det, så går det inte att komma ifrån att de utnyttjas för det som deras kroppar producerar och att det alltid slutar med en för tidig död.

Djurrättsaktivisternas förhoppning är att deras och andras dokumentation av djurfabriker ska väcka reaktioner som leder till förändringar i människors matvanor och att fler ska bli veganer.

– De flesta människor vill ju inte skada djur men många vet inte hur det ser ut. De har kanske aldrig ens tänkt tanken att djurindustrin är något som man kan eller ska ifrågasätta. Så bara att se bilder från djurfabrikerna kan få människor att göra bättre val. Det finns ingen ursäkt för att stödja en industri som bygger på lidande och död.

Det är förstås olagligt att ta sig in på en djurfabrik och filma. Hur ser du på det?

– Min syn är att det som är lagligt inte alltid är rätt. Sedan kan jag också tycka att det är stor skillnad mellan att öppna en dörr och gå in, jämfört med att skada någon. Vi hade även skyddskläder på oss. Dessutom ville vi belysa ett stort samhällsproblem som hålls dolt.

Anlib visade filmen för Lena Lindström som är etolog, expert på djurens beteende, på idéinstitutet Vethos.

– I filmen ser vi ett typiskt stall för frigående värphönor, ett så kallat flervåningssystem. Vi ser vita värphybrider och jag skulle tro att de är ungefär halvvägs igenom sin ‘produktionsperiod’ eftersom de inte är fullt så slitna som de blir innan de slaktas efter drygt ett års intensivt värpande, säger Lena Lindström.

Varför saknar hönorna så många fjädrar?

– Vissa kala fläckar är naturliga. Exempelvis krävan som är en del av vissa fåglars matstrupe och en ruvfläck på magen som är till för att hålla äggen varma under ruvningsperioden. Men de kala fläckarna på ryggen och de saknade stjärtfjädrarna är resultatet av att hönorna plockar varandras fjädrar. Fjäderplockning är en beteendestörning som ofta utvecklas hos hönor som inte får utlopp för sina naturliga beteenden. Det kan bero på social stress i för stora grupper, sysslolöshet i fabriksmiljön och ensidig kost.

Hur påverkas hönorna av att vara i den här miljön?

– Stallmiljön är ogästvänlig för vem som helst. Det är ofta så höga halter av ammoniak och damm att luften är jobbig att andas och ljudnivån blir väldigt hög med så många individer.

För hönorna är det dessutom en mycket socialt krävande miljö, enligt Lena Lindström. Hönor är anpassade för att leva i grupper på cirka femton individer. Även om de kan lära sig känna igen runt hundra individer så är deras gräns sedan länge passerad i de grupper på 3000 individer som är brukligt inom KRAV. Det innebär att fåglarna är omgivna av främlingar under hela sitt liv.

– Det är stressande för dem precis som för oss och en del av förklaringen till fjäderplockningen. De behandlar varandra som något de kan krafsa på och sprätta i snarare än som flockmedlemmar.

Lena Lindström lyfter också fram att hönorna som kycklingar ruvades av maskiner på kläckerierna. Således har de aldrig träffat vuxna fåglar som kunnat ta hand om dem och lära dem om livet.

– Hönor tar normalt hand om sina kycklingar mycket noga och lämnar dem inte utan uppsikt de första månaderna. Kycklingarna lär sig hur de ska hitta mat och de sociala spelreglerna av sin mamma. I industrin är kycklingarna hänvisade till att försöka förstå sig på den värld de hamnat i på egen hand.

I det vilda lägger hönor cirka femton ägg om året. Hönor inom industrin är avlade för att lägga över trehundra ägg om året och många får sjukdomar eftersom deras kroppar inte är skapta för en så hög äggproduktion.

På en KRAV-anläggning är det meningen att hönorna ska få vara ute på sommaren men större delen av året – och av sina liv – är de instängda dygnet runt. Forskning har också visat att en stor del av hönorna i KRAV-anläggningar aldrig hittar ut eftersom de håller till i en del av stallet som är långt från öppningarna.

Är någonting av det du ser på filmen olagligt?

– Jag kan inte se något på filmen som inte är i linje med svensk lagstiftning och KRAV:s regler. Bådadera tillåter en nästintill obegränsad exploatering av hönor för ekonomisk vinning, vilket är vad vi kan vänta oss i ett samhälle som värderar människor ojämförligt mycket högre än andra djur, säger Lena Lindström.

Vad tycker du om att hönor behandlas så här?

– Jag har haft förmånen att få lära känna många hönor som vuxit upp i äggindustrin och jag vet att varenda en av fåglarna härinne har en stor personlighet och kan blomma ut om hon en dag skulle få lämna fabriken. Det är en moralisk katastrof att vi har byggt de här anläggningarna och att vi låter dem stå kvar.