Nio djurrättsaktivister från aktionsgruppen Slakteriinspektionen tog sig in på KLS Ugglarps slakteri utanför Borås i måndags. Väl inne på slakteriet filmade och livesände aktivisterna. ”Jag vill att så många som möjligt ska få veta hur det faktiskt ser ut” säger Stina Samuelsson, en av dem som var inne på slakteriet.
De nio aktivisterna gick in på slakteriområdet strax efter halv två på eftermiddagen när grindarna öppnades för en tom djurtransport som lämnade området. Sju av dem, alla iklädda vita skyddskläder, fortsatte in i slakteriet med påslagna kameror.
Anlib var på plats och pratade med två av aktivisterna direkt efter aktionen. En av dem var Ronja Savic, som hade i uppgift att filma slakten av kor, kalvar och tjurar.
– Så fort jag kom in kände jag stanken slå emot mig. Det var vidrigt, det var lukten av blod och död. Det lät som om man befann sig i en fabrik, jag hörde ljud av hårda material, bultskotten och djuren som råmade.
När Ronja Savic kom in i slakteriet möttes hon av kor och tjurar som stod på led i avsmalnande gångar. Gångar som slutar i fixeringsbåset dit djur efter djur slussas fram för att ”bultas”, det vill säga skjutas med ett bultskott som tränger in i hjärnan. Där filmade och bevittnade hon och hennes medaktivist den procedur som kallas ”bultningen”.
– Många säger att djuren inte känner någonting, att det går jättefort, att djuren inte vet vad som kommer att hända. Efter att ha varit därinne vet man att det bara är skitsnack. Ett av djuren, en tjur, stod fixerad i nästan sex minuter för att det var fullt i styckningsdelen, innan de sköt honom. Han var helt instängd från alla sidor och hade en slaktmask på huvudet. Där stod han, det var fullt med blod på golvet, han hade sin mule i blodet. När bulten sköts in rann hjärnsubstansen ut ur hålet som en grå sörja. En ko råmade så hemskt när bulten gick in i hjärnan på henne, berättar Ronja och fortsätter:
– Det var fruktansvärt att se. Vi pratade med djuren, klappade dem på pannan och mulen.
Hur reagerade personalen på att ni stod där och filmade?
– Inte alls. Han gjorde ingenting, bara fortsatte utan att reagera på oss. Vi försökte prata med honom, men han pratade inte svenska, knappt någon engelska. Han bara ignorerade oss. Det gick fort, som på ett löpande band, han tittade inte ens på vad han gjorde.
Vad såg ni mer?
– Vi filmade vad som hände efter bultningen, hur djuren hängdes upp och ner med kedjor fästade i klövarna, hur deras halsar skars av och blodet som forsade ut. Vi har allt på film.
Ronja och hennes kompanjon lämnade slakteriet efter en kvart efter att ha kunnat filma helt ostörda. Kort därefter var polisen på plats. Aktivisterna kom en efter en ut från slakteriet och blev tillsagda att sätta sig ner. Polisen beslagtog telefoner, genomförde visitationer och kontrollerade aktivisternas identiteter. Efter en kort stund släpptes aktivisterna och beordrades att lämna platsen.
På väg till uppsamlingsplatsen andas Ronja Savic ut och summerar aktionen.
– Jag var fruktansvärt nervös innan. Men nu, nu är jag så nöjd med att min livesändning är ute och att vi har gjort motstånd mot det meningslösa dödandet. Jag hoppas att människor blir äcklade när de ser filmerna och att de väljer att aldrig mer köpa en djurprodukt.
Aktivisten Stina Samuelsson hade i uppgift att gå in på den avdelning där grisar dödas. Det blev en tuff upplevelse. När hon kom in såg hon de långa gångar där grisarna förvaras i boxar över natten. Hon kryssade mellan gångarna och mötte många grisar tills hon kom fram till den uppsamlingsbox varifrån grisarna skjutsas in i gaskammaren. Väl där började flera ur personalen att spruta vatten på henne så att hon inte skulle fortsätta in i nästa rum.
– Jag fortsatte gå och livesända och kom in där de dödar grisarna. Det var blod överallt, på väggarna, på golvet. Grisar som nyss fått halsen avskuren hängde upp och ner vid ett löpande band.
Efter att ha filmat de dödade grisarna beslutade sig Stina för att leta reda på en av sina medaktivister. När hon tog sig in i ett annat rum möttes hon av lådor med grisfötter och en stor container med avhuggna huvuden.
– Där stötte jag på en personal som var ganska aggressiv och ville ta min kamera. Han sa åt mig att gå därifrån. Men jag gick uppför en trappa för att få bilder av den vidriga containern.
När Stina sedan försökte gå ut visade det sig att porten som hon måste igenom hade slutat fungera. En kort, skrämmande stund trodde hon sig vara instängd. Men personalen visade på en annan utgång – förbi lådor med kroppsdelar, hängande kroppar och blod.
– Då försökte han rycka kameran ur handen på mig. Men jag lyckades skruva loss kameran så han fick bara kameraselen.
Vad hände med kameran och ditt material?
Stina ler.
– Kameran stoppade jag i BH-n. Så materialet är i säkert förvar.
Vad hoppas du ska hända nu?
– Jag vill att så många som möjligt ska få se hur det faktiskt ser ut. Det finns en föreställning om att det i Sverige pågår en human slakt. Vi har så bra djurskyddslagar, djuren vet ingenting och känner ingenting och allt det där. Men djuren står ju och väntar, mitt i blodlukten och vissa kan ju till och med se sina artfränder hänga blodiga upp och ner.
Hur känns det nu?
– Jag har hjärtklappning efter att ha varit där inne! Men jag är stolt över mig själv att jag vågade, att jag gjorde det. Det känns så viktigt.
