“Rada upp dem”, “ge dem en hagelsmäll”, “slå benen av dem”. Nästan dagligen postas vålds- och dödshot mot djurrättsaktivister i Facebookgruppen “Vi som stödjer Karl Hedin”. Kollektivet Raccoon Research har granskat en våldsbejakande nätmiljö.

Bakgrund: Åtalet mot Karl Hedin

I september 2020 åtalades en av Sveriges största privata skogsägare, Karl Hedin, för grovt jaktbrott. Han är misstänkt för olovlig jakt på varg. Åtalet kallas allmänt för ”Västmanlandsfallet” och rättegången är planerad att börja i mars 2021.

Turerna kring åtalet är turbulenta och omskrivna i media. Det finns högljudda Hedin-supportrar som menar att Hedin inte bara är oskyldig, utan även utsatt för en häxjakt från stats- och polismakten. Denna linje har Hedin själv mobiliserat kring. 

Mest känd är Karl Hedin för den familjeägda trävarukoncernen Karl Hedin AB, men han är också en frispråkig debattör i jaktfrågor. Han har gett ut flera böcker, till exempel Maktmissbruket – ett hot mot demokratin, De jagade jägarna och Attacken mot äganderätten. I sina böcker kritiserar Hedin “etablissemanget”. Han själv, andra jägare, yttrandefriheten, och till och med Sverige anses vara under attack, och Hedin menar att staten tillåter angreppen.

– Det är ett krig, säger Karl Hedin i en intervju med Expressen (enligt egen utsago har han 100 miljoner kronor i ”krigskassa” att spendera på åtalet).

Förra året kritiserades Karl Hedin för att han deltog på Alternativa bok- och mediamässan i Huddinge tillsammans med kända högerextremister. I en DN-intervju säger Karl Hedin att han inte är rasist “på det viset”, men att han har problem med muslimer.

– Jag tror inte att de jobbar. Och vem ska inte bli orolig för de subsamhällen som uppstår? Jag är jätteorolig för det. När polisen inte kan ta hand om detta. De misslyckas ju! Och så kastar de sig över oss, över mig, som inte har gjort nåt. Med en jävla massa poliser, säger Karl Hedin i samma DN-intervju. 

“Vi som stödjer Karl Hedin”

När åtalet blev känt startades Facebookgruppen ”Vi som stödjer Karl Hedin”. Gruppen har idag drygt 30 000 medlemmar och inläggen i gruppen är öppna för alla att läsa. Däremot baseras medlemskap på att man följer gruppens riktlinjer. 

Medlemmarna i Facebookgruppen är en brokig skara människor som attraheras av den reaktionära världsbild som Karl Hedin förmedlar i böcker, föredrag och intervjuer. Det är personer inom köttindustrin (jägare, bönder, jordbrukare), dess försvarare (köttätare, yttrandefrihetsförespråkare) och skattekritiska företagare. Men även diverse rasister, antifeminister, konspirationsteoretiker, vetenskapskritiker och EU-motståndare. 

Det som knyter samman Hedins sympatisörer är upplevelsen av att deras livsstil och ideologi är hotad. Gemensamt är en ilska mot samhällsaktörer som de uppfattar försvagar deras rätt att försvara sig mot exempelvis vargar, “invandrare” och staten. I denna föreställningsvärld demoniseras alla motståndare: veganer, feminister, kommunister, anarkister, liberaler, socialdemokrater, miljöpartister, djurrättsaktivister, miljöaktivister, EU-förespråkare, tjänstemän, domare, poliser, advokater, “icke-svenskar” med flera. Hedins följare skapar också en gemenskap genom att bära Hedin-artiklar, till exempel Hedinkeps. Kepsen symboliserar rätta åsikter i varg-, jakt- och diverse politiska, moraliska frågor.  

Det huvudsakliga ämnet i Facebookgruppen är att stat och rättsväsendet har försvagats, att dessa inte längre kan stå emot angrepp på den västerländska kapitalistiska livsstilen. De som hotar västerländsk kapitalism är exempelvis feminister, miljöaktivister och djurrättsaktivister. För att skydda sig och återupprätta den ”rätta” livsstilen förespråkar gruppen flera lösningar, såsom att byta regering (Sverigedemokraterna är nog det enda politiska parti som det uttrycks sympatier för). Men framförallt förespråkas att ta lagen i egna händer, med direkta uppmaningar till våld och mord.

Enligt administratörerna driver gruppen ett ”blixtkrig” (admins egna ord) för att stödja Hedin inför rättegången, samt troligen också att förändra Sverige i en riktning som överensstämmer med deras egna åsikter. I sitt blixtkrig angriper medlemmarna sina motståndare aggressivt. Det produceras dagligen många inlägg i gruppen där medlemmarna bland annat förlöjligar, hatar och hotar sina fiender. 

Många inlägg i gruppen handlar såklart om jakt. Dessa inlägg kretsar kring olika frågor, såsom vapen, ammunition, viljan och behovet att döda varg, om forskning, om när varg dödat boskap, samt hur fel aktivister har i vargfrågan. Sensmoralen i gruppens vargdiskussioner är att den allmänna debatten i Sverige har bristande kunskap och agerar fel i vargfrågan. Det är därför upp till jägarna att bestämma om, och hantera, vargar och vargvänner. Jägarna hävdar således moralisk rätt att bryta lagar och använda våld mot aktivister, om det behövs.

Som tidigare nämnts ger sig medlemmarna på många olika motståndare, däribland miljöaktivister, politiker och tjänstemän. Men denna artikel fokuserar på hur djurrättsaktivister angrips i Facebookgruppen. I inläggen om djurrättsaktivister vävs dock olika fiendebilder samman, vilket är något som utmärker gruppen. Det innebär att när medlemmar i gruppen demoniserar djurrättsaktivister så kopplas de ofta ihop med exempelvis feminister och miljöaktivister.

Hedingruppens bild av en djurrättsaktivist är en person som är svag mentalt och fysiskt (feminist, dålig kosthållning, lågbegåvad), någon som har dålig moral (en som inte jobbar, inte studerar, lever på bidrag), någon som har bristande kunskap (tror på missvisande forskning), någon som inte är ”svensk” (inte är född i Sverige eller inte respekterar svensk kultur), och någon som har dolda eller illvilliga intentioner (aktivister = terrorister).  

Vålds- och dödshot mot djurrättsaktivister

Inläggen om djurrättsaktivister i “Vi som stödjer Karl Hedin” kan delas in i tre kategorier: kosthållarna, normbrytarna och terroristerna. I den första kategorin förlöjligas veganers kosthållning (tråkig och onyttig mat, löjliga och okunniga personer). I den andra kategorin, normbrytarna, häcklas veganer och aktivister utifrån att de har en avvikande, onormal, dålig inställning och levnadssätt (icke-svenskt, onaturligt, odemokratisk, mot sunt förnuft, gynnar inte jordbruk och företagande). 

I den tredje kategorin, “terroristerna”, som är i huvudfokus i denna granskning, demoniseras aktivister av flera anledningar. Till exempel för att de har utfört inspektioner, dokumentationer, sabotage, demonstrationer och blockader. De vålds- och dödshot som förekommer i gruppen riktas oftast mot ”terroristerna”. En del av hoten är generella, medan andra är riktade mot specifika, namngivna, aktivister.  

Det som är säreget för Hedingruppen är gruppens storlek, att uppmaningar till vålds- och dödshot mot djurrättsaktivister tillåts ligga kvar (och uppmuntras av admin) och att många av gruppens medlemmar besitter ett våldskapital. Om inlägg eller kommentarer tas bort beror det oftast på att Facebook avlägsnar kommentarer på grund av anmälningar om hat och hot. 

Eftersom djurrättsaktivister framställs som en enhetlig grupp (tillsammans med veganer och aktivister) vidgas hotbilden, och spiller över, varvid gränserna suddas ut. I princip riktas hoten mot alla människor som medlemmarna i gruppen upplever som djurrättsaktivister, och därmed som fiender. 

Ett exempel på att hat och hot mot djurrättsaktivister kopplas ihop med kritik av andra fiender är att medlemmarna i gruppen ofta anser att djurrättare är en del av den radikala vänstern. Ibland associeras djurrättsaktivister med Antifascistisk Aktion (AFA), en organisation som jobbar mot fascister och som grupp inte direkt har något med djurrättsaktivism att göra. 

Vid ett tillfälle diskuterar Hedingruppen ett åtal där två personer anklagas för att eldat upp en minkfarm i Sölvesborg. Attentatsmännen beskrivs i nyhetsartiklar som ”ekofascister” (det vill säga inte som vänsterradikala). Medlemmarna verkar ha svårt att förstå att liknande aktioner kan utföras av andra än personer med vänsteråsikter. I kommentarerna är det flera som hävdar att journalister försöker dölja att det är vänsterterrorister som startat branden. Möjligtvis beror medlemmarnas synsätt på att majoriteten i gruppen har högeråsikter, och att de inte är bekväma med att demonisera eller hota personer som har samma åsikter som de själva. 

Även om jargongen i gruppen är stereotypt manlig, deltar personer med traditionella kvinnonamn avslappnat i vålds- och dödshot mot aktivister. Se exempel på hot- och hatkommentarer i bildspelet längst upp i denna artikel. 

Reflektioner

Hedingruppen är ett tydligt exempel på hur olika förtryck hänger ihop, och vävs samman. Vålds- och dödshot bottnar exempelvis i kapitalism, rasism, antifeminism, nationalism, klassförakt och speciesism. 

Inläggen och argumentationen i gruppen kan ses som exempel på hur det kan gå när en framträdande samhällsaktör, med pengar och status, mobiliserar drev i media, med kapitalistiska, fascistiska och speciesistiska förtecken. Utifrån att gruppen hämtar sin legitimitet från Karl Hedin har medlemmarna en hög svansföring i sin retorik, om våld, och en stor tilltro att de kan uppnå samhällsförändring, på sätt som de föreslår. Karl Hedin uttrycker själv att det är acceptabelt att bryta lagar för att skydda sig själv (genom tjuvjakt), och medlemmar i gruppen uttrycker samma förhållningssätt gentemot aktivister.  

Uppmaningarna till dödligt våld mot djurrättsaktivister sker ofta på basis av att aktivisterna utfört relativt ofarliga aktioner, till exempel inspektioner, demonstrationer och skadegörelse. Med tanke på att majoriteten i gruppen har tillgång till vapen, att det uttrycks dödshot, som tillåts ligga kvar, och att admin underblåser, legitimerar och trappar upp våldsretoriken, känns det tyvärr som en tidsfråga innan någon i gruppen kan gå från ord till handling. 

Något som förvärrar aktivisters utsatthet är att rättssystemet ofta negligerar hotbilden mot aktivister. Poliser förringar vanligtvis hot mot aktivister. Aktivisterna framställs som problem i media (sällan eller aldrig skrivs artiklar om hat och hot mot aktivister). Inte heller finns det organisationer med makt, pengar och status som lyfter frågor om aktivisters utsatthet (jämför med LRF och bönders välmående). Staten odlar genom bland annat Center mot våldsbejakande extremism en repressiv hållning till djurrättsaktivister. 

I detta sammanhang framstår djurrättsaktivisters samhällsengagemang som i bästa fall etiskt problematiskt eller onödigt provocerande. Vid hot och fara för aktivisters liv är det således inte säkert att aktivister kan eller bör förlita sig på skydd och stöd från samhället. Tyvärr sker nog det omvända idag, aktivister har inte samma stöd som andra våldsutsatta. Därför kan det vara helt livsavgörande att djurrättsaktivister visar solidaritet och stödjer varandra. 

Att Hedingruppen tillåts finnas kvar när det förekommer så mycket vålds- och dödshot i gruppen, kanske kan förklaras med hur accepterat en negativ inställning gentemot djurrättsaktivister är i samhället idag. Det är svårt att se att allmänheten hade varit lika tillåtande ifall Hedingruppen hotat exempelvis människorättsaktivister. Under tiden som granskningen pågick kunde ingen nedtrappning av våldsförhärligandet i Hedingruppen uppfattas. Det delades återkommande inlägg i gruppen om våld mot aktivister, det föreslogs dödligt våld, och våldsförhärligande kommentarer tilläts ligga kvar. 

Vad som händer med gruppen efter rättegången är svårt att sia om. Ifall Hedin frias kanske gruppen finns kvar, eventuellt tappar den intensitet och aktualitet, och blir istället en diskussionsgrupp för relaterade samtalsämnen. Om Hedin döms är det inte osannolikt att den våldsbejakande tonen i gruppen höjs.

The post Dödshot mot djurrättsaktivister i Hedin-grupp appeared first on Anlib.

Cirka sextio aktivister deltog i en blockad mot HK Scans slakteri i Linköping under gårdagen. Flera djurtransporter blev stoppade under parollen ”Stäng slakteriet omgående”.

Strax efter klockan nio går aktivisterna från samlingen till slakteriområdet. Vädret är ruggigt men de är beslutsamma. Det här ska bli en av de största slakteriblockaderna i Sverige.

– Nästan ingen är på djurens sida. Deras lidande och död måste uppmärksammas, det får inte pågå i hemlighet bakom stängda dörrar, säger Martina Vedin som ska medverka under aktionen.

HK Scans slakteri i Linköping är ett av landets större slakterier och skiljer sig från många andra dödsfabriker eftersom anläggningen inte ligger i utkanten av staden. Bredvid slakteriet finns butiker och mindre företag. Ljudet från en stor bilväg överröstar nästan fordonen som åker in och ut från slakteriområdet. 

Aktivisterna som kommer från hela landet delar upp sig och går till olika grindar för att täcka alla infarter. Några personer har märken, skyltar och flaggor från olika djurrättsorganisationer, bland andra Djurens revolt, Direct Action Everywhere, Total insyn, Animal Rebellion och Djurfront. Men de flesta representerar inte någon organisation. Blockaden arrangeras av Sambandscentralen, ett nystartat nätverk som vill samla så många aktivister som möjligt för den här typen av protester.  

Flest människor går till huvudgrinden och efter en kvart kommer en djurtransport. Polisen, som redan är på plats, uppmanar aktivisterna att stanna kvar vid sidan av vägen och inte blockera transporten. 

Det uppstår en viss förvirring eftersom polisen inte har stoppat blockader vid tidigare tillfällen. Då har aktivisterna fått ställa sig framför transporterna en stund innan de har blivit beordrade att flytta sig.

– Släpp fram mig! ropar en person.

Men de drygt tio poliserna bildar kedja. Några aktivister lyckas ändå ställa sig på vägen. Genast kommer några poliser och knuffar undan dem. Djurtransporten åker in genom grindarna och polisen omhändertar två personer.

Vid grinden på baksidan av slakteriet tillåts aktivisterna att stå framför en transport i några minuter. Djurtransporten är täckt, så inga djur syns men deras skrapande och ångest känns genom sidoväggarna. Från en byggnad inne på slakteriområdet hörs kor råma i panik.

Efter fem minuter säger poliserna att det räcker och de flesta flyttar sig men några sitter kvar. När aktivisterna blir bortburna och inledda i polisbilar gör de inget motstånd. Aktionen har en strikt ickevåldspolicy.    

Samma sak upprepar sig när nästa transport kommer men sedan får aktivisterna ett nytt besked. Inga fler blockader. Ytterligare en lastbil med djur anländer och när två människor försöker ställa sig framför tar en polis tag i en av dem med full kraft och kastar ner honom i ett dike. 

Stämningen på platsen är stundtals spänd. När fler djurtransporter anländer stoppas aktivisterna så att chaufförer kan köra in djuren till bultpistoler och slaktknivar. En av aktivisterna vid grinden på baksidan är Max Malm, initiativtagare till Sambandscentralen.

– Vad djuren utsätts för är förjävligt. Ett systematiskt våld som backas upp av staten och medierna, säger han.

Max Malm berättar att han ändå är nöjd med dagen så långt, framför allt att de är cirka sextio personer och att så många olika aktivister och organisationer gör någonting gemensamt. Genom åren har han och flera andra försökt få till en dialog med HK Scan men de har inte varit intresserade. 

– Det är bland annat därför vi behöver göra sådana här aktioner, vi måste visa att det finns ett motstånd mot deras dödsfabriker.

Han är märkbart irriterad på polisen.

– Vi fick tio minuter framför transporterna! Inför och under aktionen har polisen sagt att de ska balansera vår rätt protestera och Scans intresse att ha verksamheten igång. Men de har inte mött oss halvvägs, tycker jag. Det är uppenbart att statens våldsmonopol är mer intresserade av att dödsmaskineriet ska få snurra ostört, säger Max Malm.

Aktionen avslutas vid tretiden med ytterligare en blockad vid huvudgrinden. Den här gången sätter sig aktivisterna på vägen och stoppar en lastbil som är på väg ut från slakteriet, kanske med döda djurkroppar som ska säljas i matbutiker.

Liksom tidigare lyfter polisen bort demonstranterna och brottar ner några av dem. I luften surrar en av polisens drönare som har hållit koll på aktionen under hela dagen. 

På väg hem läser jag på mobilen vad andra medier har skrivit. Flera lokala medier citerar polisen som bland annat hävdar att “de hade fått indikationer på att det skulle kunna bli lite allvarligare än vad det brukar bli”. Återigen sprids bilden att djurrättsaktivister är potentiella våldsverkare, några samhället inte behöver lyssna på. Men alla som var på platsen såg engagerade och fredliga medborgare som protesterade mot djurförtryck. Våldet stod slakteriet och polisen för. 

När vi kör genom Linköping ser vi en av aktivisterna stå på en gräsplätt vid en väg. Det är Isabella Kilenstam från Göteborg, en av dem som omhändertogs och kördes iväg för att släppas av på olika platser långt från slakteriet. Dagens aktion var hennes första någonsin.

– Att bli ivägkörd av polisen var väl ingenting, men att vara på ett slakteri för första gången, att se djurens ångestfyllda ögon genom hålen i djurtransporten. Jag känner mig fortfarande skakad, säger Isabella Kilenstam.

The post Rekordblockad mot Scans slakteri appeared first on Anlib.

Det började som en idé hos Sandra, känd som mamma i Veganfamiljen på sociala medier. Hon ville anordna ett läger som hon själv skulle vilja ha haft som ny vegan och för några veckor sedan blev det av.

 – För drygt ett år sedan började jag känna en fullständig förtvivlan. Att det inte räckte att jag bara åt växtbaserad kost. Jag tänkte att det måste finnas fler som äter växtbaserat som också känner så och det var främst till dem som jag ville rikta det här lägret till, säger Sandra när Anlib pratade med henne under lägret.

Sagt och gjort, Sandra ringde till Lilla Sverigebyn som är en vegansk stugby, dagis och djurfristad i ett. Telefonsamtalet gick precis så bra som hon hoppats på och djurrättslägret var ett faktum. Under fyra dagar sent i augusti samlades drygt fyrtio deltagare varav fjorton barn på den bullerby-liknande gården i norra Småland.  

Barnen frågar sina föräldrar om man verkligen kan äta allt på det väl tilltagna frukostbordet i matsalen. Är allt verkligen veganskt? Jo, svarar föräldrarna. Under frukosten ute på den soliga verandan kommer fåren och hälsar på ung som gammal. Några går till lekplatsen med de mindre barnen medan andra sätter sig i den gamla ladugården som gjorts om till bio/föreläsningssal. Under dagarna bjuds det på föredrag och workshops om djurens inre liv, näringslära, köttets miljöeffekter, juridik, aktivism och hur man pratar med köttätare.

– Lägret har varit väldigt givande och intressant. Det som jag har blivit mest påverkad var passet om civil olydnad för djuren. Jag har gjort aktioner när jag var yngre i skydd av mörker. Nu tänker jag att öppenheten i aktioner är ett smartare sätt att nå ut till de utanför djurrättsrörelsen, säger Fredrik Lehtonen, 43 år, som kom hit med husvagn från Göteborg med sin sambo Linda och sina två döttrar.

Förutom nya tankar och verktyg för aktivism för djuren är det många av deltagarna som återkommer till hur mycket de gillar atmosfären på lägret och bara att umgås med andra veganer, något inte alla är bortskämda med.

 – Det har varit några av de allra bästa dagarna i mitt liv. Jag har aldrig fått leva i en norm där vi inte bara delar samma kost utan där vi också delar samma värderingar. Där vi alla är veganer för djuren. Att få vara i det här sammanhanget har varit magiskt. Det är verkligen vegannorm här. Alla barnen flockades när de hittade en liten larv och att inte bara våra barn tycker att till och med larven har ett värde, säger lägerarrangören Sandra.

Djurrättsaktivister kan ofta tyngas av våldet mot djuren och en känsla av att inte räcka till. För Sandra är dessa känslor återkommande. Lägret är tänkt att vara både en plats att träna i färdighet för aktivism samt att vara ett andningshål i en köttätande värld. Det verkar det i alla fall ha varit för Sandra:

– När jag satt i går kväll framför lägerelden kunde jag inte minnas att jag känt mig så lycklig någon gång förut. Allt bara var på sin plats på något sätt! Att kunna njuta av lättsamheten som väger upp allvaret är så viktigt för mig. 

Under sista dagen av lägret åker deltagarna in till närbelägna Vimmerby för att sjösätta några av sina nya färdigheter. ”Human slakt är en myt”, ”Varför älska den ena och äta den andre?” och ”Är bacon viktigare än mitt liv” står det på skyltarna som lägerdeltagarna håller i när de går in i en livsmedelsbutik. Väl framme vid köttdisken börjar de sjunga Let the Animals Live – en helt nyskriven låt av Fredrik Sälgström (Vanquish Evil) som är en av deltagarna. Ingen personal eller andra ber aktivisterna att lämna butiken under denna disruption (från det engelska ”störa”).

Aktivisterna lämnar butiken i en procession och sjunger samma låt utanför butiken med en vädjan till butiksbesökare att tänka efter när de köper sin mat. Dagen – och lägret – avslutas med en manifestation på ett torg i centrala Vimmerby. Deltagarna håller skyltar, videos från djurindustrin visas och några pratar med förbipasserande.

Trots det enorma jobb som krävs för att anordna ett sånt här läger så säger Sandra på väg mot tågstationen:

– Jag ska absolut arrangera ett liknande läger nästa år.

Vad ska man tänka på om man själv vill anordna ett läger?

– Följ lusten och glädjen. Och våga fråga andra om hjälp. Man behöver inte göra det ensam, säger en trött men nöjd veganmamma.

Föredragen och manifestationen filmades och finns tillgängliga via en spellista på Youtube

The post Ordnade eget veganläger appeared first on Anlib.

Protester vid kosläpp, mjölkindustrins årliga PR-jippo, har blivit vanligare de senaste åren. Anlib följde med några aktivister till Sveriges lantbruksuniversitet och kosläppet i Lövsta utanför Uppsala.

En grupp på tretton personer har samlats i en ring vid Uppsala centralstation. Några står med en kopp kaffe i handen för att värma sig denna ovanligt kyliga majdag. Några har varit med och demonstrerat på kosläpp tidigare, för andra är detta en helt ny erfarenhet.

– Jag slutade att äta kött av hälsoskäl och blev sedan vegan för fyra år sedan efter att ha sett dokumentären Cowspiracy. Aktivist har jag bara varit sedan i höstas, säger Kataline Camus som till vardags är byggnadskonstruktör.

Hon tycker att det känns bra att stå upp för djuren även om hon kan tycka att det ibland är jobbigt att prata med främlingar.

– Inför det här kosläppet är jag lite nervös inför att jag ska må dåligt över att jag tycker synd om djuren på gården.

Aktivisterna pratar om hur de ska gå obemärkta in på kosläppet för att sedan, när korna kommer ut, lyfta skyltar och lakan med djurrättsliga texter.

– De räknar säkert med att vi kommer oavsett, säger någon och nämner att de var på kosläpp på Sveriges lantbruksuniversitets anläggning även förra året.

Efter samlingen delas aktivisterna in i par så att det inte ska se för misstänksamt ut med en grupp på tretton personer som kommer tillsammans. Sedan åker bilarna mot Lövsta.

“Varsågoda! Vi bjuder på mjölk och bulle – Arla” står det på en skylt som möter besökarna till kosläppet. Förutom dryck och tilltugg bjuds det även på underhållning. På en tipsrunda får man bland annat gissa hur mycket en gris i genomsnitt väger vid slakt (svar: 115 kg). Eftersom Lövsta är en statlig forskningsanläggning finns även en whiteboard-tavla med ett diagram över hur korna rör sig. För de allra minsta finns det röda Arla-kor i miniformat att rida på.

Innan korna släpps ut på bete ges en chans för alla besökare att gå in på anläggningen där korna tillbringar större delen av sina liv. Från ett stort observationsfönster på övervåningen får man en överblick över hur korna har det.

En pojke lyfts upp av sin pappa för att kunna se genom fönstret. Han äter en korv som de köpt på gårdsplanen av veterinärstudenterna. Köttet kommer från ett närliggande slakteri och det är inte alls omöjligt att det är korna som var med på fjolårets kosläpp som fått sätta livet till.

– Den bajsar, säger ett annat barn barn och skrattar till.

– Det ska man inte trampa i, säger mamman.

Hela golvet är fyllt med bajs så för korna är det omöjligt att följa det omtänksamma rådet.

– Det är kul att de får gå fria, eller hur? säger mamman till sitt barn.

En ko sätter sitt huvud mot en roterande, blå borste.

– Åh så skönt, säger en pappa.

– Man undrar ibland om man ser samma bild, säger Ewe Daun, konstnär från Uppsala och en av djurrättsaktivisterna på plats.

– Jag tycker att det ser ut som en fruktansvärd tillvaro för korna. Besökarna här kan titta genom exakt samma fönster och säga ”vilken fin kliborste de har” och skratta. Man bara känner: ”Öppna ögonen snälla!” Men jag var nog lika blind innan jag blev vegan, fortsätter Ewe Daun.

Men alla besökare denna dag ser inte okritiskt på hur djuren har det. Mikaela Hedström har sin två månader gamla son i famnen och sin treåring vid benen. Hon tycker inte att djuren ser ut att ha det så bra där nere.

– Man har ju inte tänkt på det innan men sedan jag fick barn och började amma så började jag tänka på var mjölken kommer från. Tänk om de skulle ta mina barn ifrån mig! Det är ju jättehemskt! Det är ju så de gör i mjölkindustrin, säger Mikaela Hedström som har läst en djurskyddsutbildning.

Klockan börjar närma sig elva och folk samlas ute kring den tomma hagen. Mats Persson, driftschef på Lövsta Lantbruksforskning, meddelar att det är 3000 besökare som har kommit till dagens kosläpp. Han instruerar besökarna att inte vifta med ”paraplyer och plakat” så att djuren inte blir skrämda.

– Mjölk är inte bara ett fantastisk livsmedel. Men det viktigaste är att vi kan ha en biologisk mångfald. Våra djur gör ett fantastiskt jobb som håller vårt landskap öppet. Det kan ni tänka på när ni dricker er Arla-mjölk, säger Mats Persson i mikrofonen.

Men djurrättsaktivisterna vill att konsumenten ska tänka på andra saker när de dricker sin mjölk. När de första korna kommer hoppandes ut i hagen till tonerna av “Guld och gröna skogar” med Hasse Andersson tar aktivisterna upp sina lakan.

”Inte din mamma, inte din mjölk”, ”Varför tog ni mig från min mamma?” och ”Kalven separerades från sin mamma vid födseln” lyder budskapen. Aktivisterna står helt tysta och lugna en bit bakom besökarna som tittar på korna. När alla djur släppts ut samlas aktivisterna på rad så att ingen ska undgå deras budskap. Flera besökare kommer fram till dem och har respektfulla samtal om djurindustrin. Vissa säger till och med att det är bra att aktivisterna är där.”

I år har företrädare för mjölkindustrin lyft fram att de vill förbjuda djurrättsaktivister från att vara på kosläpp. Ett exempel är mjölkbonden Anette Gustawson. I en debattartikel i Expressen skrev hon om ”maskerade människor som gapar, skriker och uppträder hotfullt”. Man kan undra om Gustwson faktiskt upplevt detta eller om hon vill måla upp en nidbild av djurrättsaktivister — kanske för att få politiker att stoppa människor som vill ge en alternativ bild av mjölkindustrin.

”Mjölkindustrin splittrar familjer och dödar oskyldiga” står det på det lakan som Kataline Camus och Erik van Berlekom håller i. De är lika lugna och tysta som de andra aktivisterna i gruppen. Ändå väljer poliserna ut just dem och ber att få se deras legitimation.

– Vi frågade varför. Då sa de att det var för att vi kanske är misstänkta för brott mot demonstrationslagen. Jag sa att jag inte hade mitt leg på mig. Då utförde polisen en kroppsvisitering av mig. De hotade med att de kanske skulle ta med oss till polisstationen om vi inte ville visa leg eller ge personnummer. Det var läskigt, hotfullt, säger Erik van Berlekom som till vardags är forskningsassistent i psykologi.

När de flesta besökarna har åkt hem packar aktivisterna också ihop. Men när de precis har lämnat gården ser de poliser framför sig som stoppar bilar. Poliserna håller fram en apparat som förarna ska blåsa i. I baksätet börjar det skämtas om att polisen vill göra ett laktostest för att se så att verkligen alla har druckit av komjölken på kosläppet. För hur många kör berusade från ett kosläpp?

–  Vi kollar körkort och nykterhet, säger polisen som stannar aktivisternas bilar.

Två av aktivistbilarna får köra vidare efter alkotest och uppvisande av körkort. Men i Erik van Berlekoms bil måste samtliga passagerare visa leg. Polisen förklarar inte varför.

– Det låter lite konspiratoriskt men jag tror att de ville undersöka just oss. Så fort de kontrollerat vår bil åkte de iväg, säger han.

Efteråt samlas aktivisterna på den veganska restaurangen Los Vegos i centrala Uppsala.

– Det var obehagligt att se de instängda korna och kalvarna som låg ensamma i sina boxar. Det var smutsigt och såg hårt ut. Därför kändes det bra att göra manifestationen. Det var lite nervöst med så många poliser och att de ville ha våra personnummer. Men jag tyckte att vi fick många bra reaktioner även från de som jobbade där, säger Kataline Camus.

Erik van Berlekom påpekar att det var betydligt färre besökare på kosläppet detta år jämfört med förra.

– Det kan ha berott på vädret men också på att vi var där förra året. Det är också bra att arrangörerna blir störda av vår närvaro. De håller ändå på med en verksamhet som leder till ett enormt lidande. De ska inte kunna göra ett propagandaevent utan att utmanas.

Han lyfter också fram att det är viktigt att inte lägga hela ansvaret på enskilda producenter. Dessa är ju del av en större struktur som säger att det är okej att tjäna pengar på djurs kroppar.

– Det är bra om vi kan vara tydliga med att vi inte är ute efter att anklaga specifika aktörer utan vill belysa ett helt system som förtrycker.

The post Mjölkprotest vid statligt kosläpp appeared first on Anlib.

Sex aktivister från djurrättsgruppen Kycklinginspektionen tog sig in på Sveriges största kycklingslakteri i torsdags. Gruppen arbetar med civil olydnad och syftet med aktionen var att dokumentera verksamheten på Kronfågels slakteri utanför Katrineholm. Anlib följde med under aktionsdagen.

10.00

Stämningen kring långbordet på caféet i Katrineholm är avslappnad. Aktivister från olika städer anländer, hälsar på varandra och småpratar. Många känner varandra sedan tidigare, några träffas för första gången. När mötet väl börjar blir alla fokuserade och rummet fylls av förväntan, beslutsamhet och nervositet.

– Jag var rätt spänd igår och hade svårt att somna. Så jag gick ut och tog en promenad, säger Jonas Lundström från Örebro under en inledande presentationsrunda.

Han är en av de sex aktivister som ska försöka ta sig in på Kronfågels slakteri under eftermiddagen. De övriga nio aktivisterna ska hålla en manifestation utanför grindarna.

Punkterna på dagordningen avhandlas ganska snabbt eftersom nästan allt är planerat i förväg. Nu diskuteras mest detaljer som när skyddskläderna ska tas på, om aktivisterna ska bära gula reflexvästar och var återsamling ska ske.

11.30

Mötet avslutas och några går iväg för att beställa lunch. Caroline Olofsson från Västerås dröjer sig kvar vid bordet. Hon ingår också i den grupp som om några timmar ska bryta mot lagen.

– Sådana här aktioner behövs för att uppmärksamma människor på vad vi gör mot djuren och för att utmana lagen. Att någonting är lagligt behöver inte betyda att det är rätt. Jag gillar också att vi använder civil olydnad, alltså att vi gör aktionen öppet utan hot eller våld och att vi står för våra handlingar, säger hon.

Caroline Olofsson berättar att hon blev vegan för två år sedan efter att ha sett dokumentärfilmen Earthlings som handlar om hur djur behandlas på djurfabriker.

– Det började snurra i huvudet och ganska snart blev det en självklarhet för mig att djur har rätt att leva för sin egen skull. Efter ungefär ett år kände jag att det inte räckte att vara vegan utan att jag ville göra mer.

Hon säger att hon är nervös men att hon ofta blir det i samband med aktivism, även inför demonstrationer.

– Jag tycker inte om konfrontationer och idag vet jag att det kommer att bli konfrontationer med personalen inne på slakteriet. Det blir en utmaning för mig. Men jag känner en väldig trygghet i gruppen, vi är samspelta och allt är bra planerat.

12.45

Det är dags för avfärd och alla samlar ihop sina saker. Jonas Lundström påkallar uppmärksamhet.

– Innan vi åker vill jag bara säga att jag brukar tänka på Kronfågels slakteri som Sveriges vidrigaste plats. Där dödas flest individer per dag. Oavsett hur det går idag kommer vi att orsaka en störning i deras verksamhet. Det, i sig, är en vinst, säger han.

Vi lämnar caféet och åker mot slakteriet som ligger i Valla strax utanför Katrineholm. Genom bilrutan ser jag två tranor på en åker. Kontrasten mellan deras liv och livet för fåglar i djurindustrin kunde inte vara starkare. De kycklingar som föds upp för mat är omgivna av tusentals främmande artfränder i enorma hangarer och är avlade för att växa så snabbt som möjligt innan de blir slaktade efter 35 dagar.

13.10

Bilarna stannar vid en bensinmack som ligger på gångavstånd från slakteriet. Härifrån ska aktionsgruppen gå i förväg. Michelle Berghäll och Martin Smedjeback, två aktivister som ska försöka ta sig in på området, är spända och ivriga.

– Jag vill bara gå nu, säger de nästan i kör och Martin Smedjeback knyter skosnörena extra hårt.

Aktionsgruppen ger sig av och vi andra stannar kvar på parkeringen.

– De är inne! ropar någon efter cirka femton minuter och alla hoppar in i bilarna igen.

Vägen är smal och det är skog på båda sidor. Plötsligt är vi framme. En gigantisk grå anläggning med två större parkeringsplatser tornar upp sig. Gömd för allmänheten. Här blir över femtio miljoner kännande varelser dödade varje år.

Vi parkerar och aktivisterna tar fram tre banderoller. Det står “Stoppa dödandet”, “Här dödas 200 000 kycklingar – varje dag” och “Stäng slakteriet”. Slakteriområdet är inhägnat och alla går fram till stängslet framför huvudingången och radar upp sig. De tittar ner i sina mobiltelefoner och följer en livesändning från Kycklinginspektionens nystartade Facebooksida.

På filmen ser vi att aktionsgruppen inte bara har lyckats ta sig in på området utan även in på själva slakteriet. Vi ser blod på ett grått fabriksgolv, bedövade kycklingar upphängda i takets rullband och slakteriarbetare som utför monotona arbetsuppgifter.

Sanna Klasson som håller i en av banderollerna har blandade känslor.

– Verkligheten blir så påtaglig när man står här, man tänker på alla offren. Men det känns bra att vi gör någonting och att aktionen går bra, säger hon

14.20

Tre av aktivisterna i aktionsgruppen kommer ut från slakteriet men stannar kvar innanför grindarna och går fram till oss. Caroline Olofsson är en av dem. Hon ser tagen ut.

– Jag fick en liten chock tror jag. Det är en sak att se insidan av ett slakteri på film men en helt annan sak att vara där, säger hon genom stängslet.

Caroline Olofsson berättar att det var ganska enkelt att ta sig in och att många av arbetarna trodde att aktivisterna jobbade där eftersom de hade skyddskläder och gula reflexvästar.

– Allt gick så fort och plötsligt var vi inne, längst in i slakteriet och såg alla kycklingar.

De befann sig i byggnaden i ungefär en kvart innan ansvarig personal förstod vad som pågick och sa åt dem att gå ut.

– Då gjorde vi som de sa eftersom vi hade hunnit fota och filma. Men vi får inte lämna området innan polisen kommer, säger hon och pekar på en man som står och blockerar den snurrgrind som leder ut från området.

Genom stängslet ser jag att Martin Smedjeback sträcker fram handen för att hälsa på en person som ser ut att vara i ansvarig ställning men som bara går förbi honom. När den första polispatrullen anländer och går in genom grinden gör Martin samma sak. Inte heller nu får han något gensvar.

Medan polisen förhör aktivister inne på området och manifestationen pågår utanför kommer en stor grupp arbetare till parkeringarna. Det verkar vara skiftbyte. Arbetarna tittar nyfiket på polisbilen och alla aktivister men fortsätter in på området och vidare in i slakteriet.

Samtidigt anländer en täckt djurtransport fullastad med levande kycklingar. Strax därefter kör en öppen lastbil med tomma blåa plastlådor ut – plastlådor som används för att transportera kycklingar till slakteriet. Den vardagliga, storskaliga och brutala verksamheten på dödsfabriken fortsätter som vanligt även denna eftermiddag.

– De fick ut en kyckling! hör jag demonstranterna säga till varandra och för en kort stund spricker deras sammanbitna läppar upp i leenden.

Det visar sig att aktivisterna har lyckats rädda en kyckling från att bli dödad. Kycklingen som senare får namnet Sahara körs till en gård där hon ska få leva för sin egen skull.

14.45

Polisen skickar ut alla aktivister från området. Några går själva och andra förs ut.

– Vi hade avsatt två timmar till inspektionen och berättade för chefer på plats att vi avsåg att lämna när vi var klara. När de sa åt oss att lämna tidigare försökte jag vara kvar på området för att, så lite som möjligt, låta polisen och slakteriet sätta agendan, säger Jonas Lundström efter att ha letts ut fasthållen av polisen.

Aktionsgruppen ansluter till manifestationen och poliserna som nu är tio stycken ställer sig en bit bort och överlägger. De ber två personer från aktionsgruppen att komma fram och beslagtar deras mobiltelefoner eftersom de är misstänkta för “olovlig fotografering”. Av någon anledning får de övriga i aktionsgruppen behålla sina telefoner.

Sedan uppmanar polisen alla aktivister att lämna platsen och hänvisar till att det är privat område. De säger också att de som inte lämnar kommer att bli avlägsnade. Aktivisterna diskuterar en stund och bestämmer sig för att följa polisens uppmaning eftersom syftet med aktionen är uppnått.

Medan vi sätter oss i bilarna kommer Katrineholms-Kuriren till platsen och Jonas Lundström stannar kvar för att bli intervjuad.

16.00

Vi är tillbaka kring långbordet på caféet i Katrineholm. Aktivisterna pratar med varandra om vad som har hänt under dagen och scrollar på sina mobiltelefoner för att dela inlägg om aktionen på sociala medier. Alla verkar nöjda och gruppen känns mer sammansvetsad än på förmiddagen.

– Jag har motstridiga känslor. Det var så hemskt inne på slakteriet men allt har ju gått fantastiskt bra. Jag var rätt pessimistisk innan och trodde inte ens att vi skulle lyckas ta oss in på slakteriet, säger Caroline Olofsson under en runda när alla får säga hur de har upplevt dagen.

Många betonar att de har fått positiv energi av dagen och att de har blivit inspirerade att göra fler aktioner. Någon såg reklam för grillad kyckling vid en matbutik på vägen till återsamlingen och tyckte att det kändes absurt med tanke på aktionen. Nästan alla återkommer till Sahara, kycklingen som blev fritagen.

– Förutom att aktionen gick över förväntan så räddade vi ett liv. Det är stort, säger Jonas Lundström.

Se Kycklinginspektionens egen film från aktionen

The post Olovlig inspektion av dödsfabrik appeared first on Anlib.

Föredrag, erfarenhetsutbyten och manifestationer. I helgen anordnade Save Movement Sverige en konferens som lockade ett fyrtiotal djurrättsaktivister från Sverige, Norge och Danmark till Göteborg.

Saverörelsen är en av de snabbast växande djurrättsorganisationerna i Sverige. Sedan starten 2016 har det bildats tio lokala grupper. Organisationen har blivit mest känd för sina “vigils”, en typ av fredliga manifestationer utanför slakterier.

Helgens konferens på Viktoria-huset i Göteborg var den första i sitt slag och en av deltagarna var Dan Eklund som är Save-organisatör i Skaraborg. När Anlib pratar med honom är han trött efter tre intensiva dagar men också påfallande glad.

– Stämningen har varit extremt bra, varm och tillåtande. Jag har nog aldrig känt mig mer välkommen i en så stor grupp människor där många är nya för varandra, säger Dan Eklund.

Vad tycker du att konferensen gett dig?

– Att träffa så många Save-aktivister på samma gång ger ju en stark känsla av samhörighet. Men jag har också fått en del nya idéer.

Vad då till exempel?

– Jag blev väldigt inspirerad av den danske heltidsaktivisten Casper Hilts föredrag där han berättade om hur han befunnit sig utanför slakterier flera dagar i sträck och hur det förändrat honom, fått honom att djupare förstå offrens situation. Och att det dragit till sig mycket mer uppmärksamhet jämfört med de kortare manifestationerna på några timmar. Det skulle jag vilja testa.

Det låter ganska krävande?

– Visst. Men vi måste trappa upp motståndet! Den känslan tror jag att alla som var på konferensen delade.

Just flerdagars-vigils är något som snart kommer att prövas i Sverige. Det säger Martin Smedjeback, ordförande för svenska Save och en av konferensens föreläsare. Redan i sommar anordnar Skåne Pig Save, Kalmar Animal Save och Linköping Animal Save manifestationer som sträcker sig över flera dygn. Martin Smedjeback berättar vidare om andra spännande förändringar inom den svenska grenen av Save.

– Vi har fått ekonomiskt stöd från internationella Save för att projektanställa Stina Johansson på ett halvår. Målet är att det ska bli åtta nya lokalgrupper i Sverige inom denna tid.

Många aktivister vittnar om hur närvaron utanför slakterierna fördjupar deras förståelse för djurens situation och motiverar dem till fortsatt aktivism. Men hur är djuren behjälpta av att aktivister bevittnar hur de körs in på slakterierna?

– Dödandet av djuren är nästan helt osynliggjort i vårt samhälle. När vi uppsöker de platser där dödandet sker sätter vi fingret på en fråga som många tycker är bekvämast att inte tänka på. Och genom att dokumentera våra möten med djuren hjälper vi andra att få kontakt med de enskilda individerna som skickas till döden. Förhoppningen är att fler ska göra kopplingen mellan djuren och köttet på tallriken och att den reflektionen gör att vi ifrågasätter vår rätt att utnyttja och döda djuren, säger Martin Smedjeback.

Räddar Save verkligen några djur?

– Vi räddar sällan några enskilda individer, men internationellt har det faktiskt hänt att Save-aktivister fått hönor från slakterier. Men framför allt finns en möjlighet att rädda djur i framtiden, eller kanske mer korrekt – att möjliggöra att djur inte utnyttjas och dödas när vi tillsammans skapar ett veganskt samhälle.

Förutom Casper Hilt och Martin Smedjeback fick aktivisterna även möjlighet att lyssna till Jonas Lundström, Tove Järborg, Liza Blomfagra och den norske aktivisten Martin Skadal. Men deltagarna spelade också själva en stor roll under dagarna på Viktoria-huset. Det uppskattades av Tine Pil Østberg från Köpenhamn.

– Alla var delaktiga i workshops och diskussioner. Det skapade verkligen en känsla av att jobba tillsammans. Av föreläsningarna uppskattade jag särskilt Martin Skadals föreläsning om hur djurrättsrörelsen kan göra gemensam sak med miljörörelsen, säger Tine Pil Østberg.

Just hur Save kan finna en gemensam plattform med andra sociala rörelser – utan att tappa sitt djurrättsfokus – var ett återkommande tema på konferensen. Dagarna inleddes med att grundaren av Save, Anita Krajnc, på en videolänk berättade om hur internationella Save nyligen också startat Climate Save och Health Save. Hon underströk vikten av att samverka med och låta sig inspireras av andra grupper som exempelvis Extinction Rebellion.

Under lördagen genomförde aktivisterna en manifestation – en så kallad Fish Save – utanför Feskekörka, en av de platser som betyder mest för Göteborgs identitet. Här radade plakatförsedda aktivister upp sig utanför entrén, tätt inpå de restauranggäster som njöt av vårsolen – och lunchen från Feskekörkans matställen.

Pia Wallin, vice ordförande i Save och rektor från Norrköping, uppskattade den förmodligen största Save-manifestation som utförts i Sverige.

– Ja, det var en mäktig känsla att tillsammans stå upp för fiskarna! Och intressant att höra hur andra aktivister bemötte de som kom fram och ville prata. Just fiskfrågan tycker jag är en av de viktigaste inför framtiden. Fiskarnas utsatthet lyfts ofta av grupper som Effective Animal Altruism. Här finns också en självklar koppling till miljöfrågan, säger hon.

Samtidigt som många av konferensdeltagarna lyfter fram samhörigheten och kraften i att vara många, påminner Pia Wallin hur mycket man faktiskt kan göra helt på egen hand.

– Den här tanken har ideligen återkommit under konferensen! Martin Skadal sa i sin föreläsning: ”Du kan ensam. Bara in med det i almanackan och gör det!”

– Också Casper Hilt hade en minnesvärd formulering i samband med att han berättade om sina långa manifestationer. Han sa: ”Det är chockerande vad man kan åstadkomma helt på egen hand.”

Konferensen avslutades med att deltagarna stod i ring och höll en tyst minut för alla de djur som dödas på slakterier världen över.

– Det var en stark stund, säger Dan Eklund från Animal Save Skaraborg. Det kan vara ett bra sätt att avsluta vår manifestation i Håkantorp på skärtorsdagen.

The post Nordisk djurrättsträff gav mersmak appeared first on Anlib.