Sex aktivister från djurrättsgruppen Kycklinginspektionen tog sig in på Sveriges största kycklingslakteri i torsdags. Gruppen arbetar med civil olydnad och syftet med aktionen var att dokumentera verksamheten på Kronfågels slakteri utanför Katrineholm. Anlib följde med under aktionsdagen.
10.00
Stämningen kring långbordet på caféet i Katrineholm är avslappnad. Aktivister från olika städer anländer, hälsar på varandra och småpratar. Många känner varandra sedan tidigare, några träffas för första gången. När mötet väl börjar blir alla fokuserade och rummet fylls av förväntan, beslutsamhet och nervositet.
– Jag var rätt spänd igår och hade svårt att somna. Så jag gick ut och tog en promenad, säger Jonas Lundström från Örebro under en inledande presentationsrunda.
Han är en av de sex aktivister som ska försöka ta sig in på Kronfågels slakteri under eftermiddagen. De övriga nio aktivisterna ska hålla en manifestation utanför grindarna.
Punkterna på dagordningen avhandlas ganska snabbt eftersom nästan allt är planerat i förväg. Nu diskuteras mest detaljer som när skyddskläderna ska tas på, om aktivisterna ska bära gula reflexvästar och var återsamling ska ske.
11.30
Mötet avslutas och några går iväg för att beställa lunch. Caroline Olofsson från Västerås dröjer sig kvar vid bordet. Hon ingår också i den grupp som om några timmar ska bryta mot lagen.
– Sådana här aktioner behövs för att uppmärksamma människor på vad vi gör mot djuren och för att utmana lagen. Att någonting är lagligt behöver inte betyda att det är rätt. Jag gillar också att vi använder civil olydnad, alltså att vi gör aktionen öppet utan hot eller våld och att vi står för våra handlingar, säger hon.
Caroline Olofsson berättar att hon blev vegan för två år sedan efter att ha sett dokumentärfilmen Earthlings som handlar om hur djur behandlas på djurfabriker.
– Det började snurra i huvudet och ganska snart blev det en självklarhet för mig att djur har rätt att leva för sin egen skull. Efter ungefär ett år kände jag att det inte räckte att vara vegan utan att jag ville göra mer.
Hon säger att hon är nervös men att hon ofta blir det i samband med aktivism, även inför demonstrationer.
– Jag tycker inte om konfrontationer och idag vet jag att det kommer att bli konfrontationer med personalen inne på slakteriet. Det blir en utmaning för mig. Men jag känner en väldig trygghet i gruppen, vi är samspelta och allt är bra planerat.
12.45
Det är dags för avfärd och alla samlar ihop sina saker. Jonas Lundström påkallar uppmärksamhet.
– Innan vi åker vill jag bara säga att jag brukar tänka på Kronfågels slakteri som Sveriges vidrigaste plats. Där dödas flest individer per dag. Oavsett hur det går idag kommer vi att orsaka en störning i deras verksamhet. Det, i sig, är en vinst, säger han.
Vi lämnar caféet och åker mot slakteriet som ligger i Valla strax utanför Katrineholm. Genom bilrutan ser jag två tranor på en åker. Kontrasten mellan deras liv och livet för fåglar i djurindustrin kunde inte vara starkare. De kycklingar som föds upp för mat är omgivna av tusentals främmande artfränder i enorma hangarer och är avlade för att växa så snabbt som möjligt innan de blir slaktade efter 35 dagar.
13.10
Bilarna stannar vid en bensinmack som ligger på gångavstånd från slakteriet. Härifrån ska aktionsgruppen gå i förväg. Michelle Berghäll och Martin Smedjeback, två aktivister som ska försöka ta sig in på området, är spända och ivriga.
– Jag vill bara gå nu, säger de nästan i kör och Martin Smedjeback knyter skosnörena extra hårt.
Aktionsgruppen ger sig av och vi andra stannar kvar på parkeringen.
– De är inne! ropar någon efter cirka femton minuter och alla hoppar in i bilarna igen.
Vägen är smal och det är skog på båda sidor. Plötsligt är vi framme. En gigantisk grå anläggning med två större parkeringsplatser tornar upp sig. Gömd för allmänheten. Här blir över femtio miljoner kännande varelser dödade varje år.
Vi parkerar och aktivisterna tar fram tre banderoller. Det står “Stoppa dödandet”, “Här dödas 200 000 kycklingar – varje dag” och “Stäng slakteriet”. Slakteriområdet är inhägnat och alla går fram till stängslet framför huvudingången och radar upp sig. De tittar ner i sina mobiltelefoner och följer en livesändning från Kycklinginspektionens nystartade Facebooksida.
På filmen ser vi att aktionsgruppen inte bara har lyckats ta sig in på området utan även in på själva slakteriet. Vi ser blod på ett grått fabriksgolv, bedövade kycklingar upphängda i takets rullband och slakteriarbetare som utför monotona arbetsuppgifter.
Sanna Klasson som håller i en av banderollerna har blandade känslor.
– Verkligheten blir så påtaglig när man står här, man tänker på alla offren. Men det känns bra att vi gör någonting och att aktionen går bra, säger hon
14.20
Tre av aktivisterna i aktionsgruppen kommer ut från slakteriet men stannar kvar innanför grindarna och går fram till oss. Caroline Olofsson är en av dem. Hon ser tagen ut.
– Jag fick en liten chock tror jag. Det är en sak att se insidan av ett slakteri på film men en helt annan sak att vara där, säger hon genom stängslet.
Caroline Olofsson berättar att det var ganska enkelt att ta sig in och att många av arbetarna trodde att aktivisterna jobbade där eftersom de hade skyddskläder och gula reflexvästar.
– Allt gick så fort och plötsligt var vi inne, längst in i slakteriet och såg alla kycklingar.
De befann sig i byggnaden i ungefär en kvart innan ansvarig personal förstod vad som pågick och sa åt dem att gå ut.
– Då gjorde vi som de sa eftersom vi hade hunnit fota och filma. Men vi får inte lämna området innan polisen kommer, säger hon och pekar på en man som står och blockerar den snurrgrind som leder ut från området.
Genom stängslet ser jag att Martin Smedjeback sträcker fram handen för att hälsa på en person som ser ut att vara i ansvarig ställning men som bara går förbi honom. När den första polispatrullen anländer och går in genom grinden gör Martin samma sak. Inte heller nu får han något gensvar.
Medan polisen förhör aktivister inne på området och manifestationen pågår utanför kommer en stor grupp arbetare till parkeringarna. Det verkar vara skiftbyte. Arbetarna tittar nyfiket på polisbilen och alla aktivister men fortsätter in på området och vidare in i slakteriet.
Samtidigt anländer en täckt djurtransport fullastad med levande kycklingar. Strax därefter kör en öppen lastbil med tomma blåa plastlådor ut – plastlådor som används för att transportera kycklingar till slakteriet. Den vardagliga, storskaliga och brutala verksamheten på dödsfabriken fortsätter som vanligt även denna eftermiddag.
– De fick ut en kyckling! hör jag demonstranterna säga till varandra och för en kort stund spricker deras sammanbitna läppar upp i leenden.
Det visar sig att aktivisterna har lyckats rädda en kyckling från att bli dödad. Kycklingen som senare får namnet Sahara körs till en gård där hon ska få leva för sin egen skull.
14.45
Polisen skickar ut alla aktivister från området. Några går själva och andra förs ut.
– Vi hade avsatt två timmar till inspektionen och berättade för chefer på plats att vi avsåg att lämna när vi var klara. När de sa åt oss att lämna tidigare försökte jag vara kvar på området för att, så lite som möjligt, låta polisen och slakteriet sätta agendan, säger Jonas Lundström efter att ha letts ut fasthållen av polisen.
Aktionsgruppen ansluter till manifestationen och poliserna som nu är tio stycken ställer sig en bit bort och överlägger. De ber två personer från aktionsgruppen att komma fram och beslagtar deras mobiltelefoner eftersom de är misstänkta för “olovlig fotografering”. Av någon anledning får de övriga i aktionsgruppen behålla sina telefoner.
Sedan uppmanar polisen alla aktivister att lämna platsen och hänvisar till att det är privat område. De säger också att de som inte lämnar kommer att bli avlägsnade. Aktivisterna diskuterar en stund och bestämmer sig för att följa polisens uppmaning eftersom syftet med aktionen är uppnått.
Medan vi sätter oss i bilarna kommer Katrineholms-Kuriren till platsen och Jonas Lundström stannar kvar för att bli intervjuad.
16.00
Vi är tillbaka kring långbordet på caféet i Katrineholm. Aktivisterna pratar med varandra om vad som har hänt under dagen och scrollar på sina mobiltelefoner för att dela inlägg om aktionen på sociala medier. Alla verkar nöjda och gruppen känns mer sammansvetsad än på förmiddagen.
– Jag har motstridiga känslor. Det var så hemskt inne på slakteriet men allt har ju gått fantastiskt bra. Jag var rätt pessimistisk innan och trodde inte ens att vi skulle lyckas ta oss in på slakteriet, säger Caroline Olofsson under en runda när alla får säga hur de har upplevt dagen.
Många betonar att de har fått positiv energi av dagen och att de har blivit inspirerade att göra fler aktioner. Någon såg reklam för grillad kyckling vid en matbutik på vägen till återsamlingen och tyckte att det kändes absurt med tanke på aktionen. Nästan alla återkommer till Sahara, kycklingen som blev fritagen.
– Förutom att aktionen gick över förväntan så räddade vi ett liv. Det är stort, säger Jonas Lundström.
Se Kycklinginspektionens egen film från aktionen
