Åsikterna i texten är skribentens egna.
Om Arlagården i Uppdrag gransknings uppmärksammade program är ett undantagsfall eller följden av ett systemfel är fortfarande oklart för tittaren när eftertexterna börjar rulla. Journalisterna själva verkar främst se det som ett enskilt fall. I förbifarten nämner de att det “säkert ser ut som i Bregottreklamen på de flesta gårdar”, ett anmärkningsvärt okritiskt antagande från granskande journalister.
I berättelsen om Arlagården som ett enskilt rötägg får Uppdrag granskning god draghjälp av de experter de intervjuar. Veterinärer och djurskyddsakademiker anlägger förväntade miner och säger förutsägbara repliker om att detta är det värsta de har sett. På så sätt skyddar de resten av branschen. Veterinärens tårade ögon blir för tittaren en garanti för att det verkligen inte är så här det brukar gå till. Djurskyddsakademikern säger rakt ut att visst är det synd om djuren, men det är nästan lika synd om alla de bönder som sköter sig och vars bransch nu svärtas ner. Experterna gör precis vad de ska i den medielogik vi är vana att se.
Med rötäggsvinkeln är länsstyrelsen, den samhällsinstans som borde ha agerat kraftigare, antagonisten i programmet. Men här börjar berättelsen skava. Länsstyrelsens representant viker inte med blicken när hon förklarar att myndigheten har gjort vad de ska i det här fallet. De har följt den gängse rutinen och kommer fortsätta att hålla sig till den. Även LRF sluter upp bakom den bilden när deras företrädare säger att “vi har ett kontrollsystem som fungerar i det här landet”.
Länsstyrelsen och LRF vägrar därmed spela med i Uppdrag gransknings rötäggsberättelse. De går inte med på att offra en enskild gård för att inte svärta ner hela branschen. Men om kontrollsystemet – vars funktion är att rädda illusionen om det goda djurskyddet – ska lugna folket måste några rötägg offras ibland. På ett sätt är Länsstyrelsen och LRF ärligare än experterna, kanske är det ett utslag av bristande medieträning.
Men det mest slående i reportaget är hur djuren som vanligt osynliggörs. De blir på ytterligare ett sätt medel för mänskliga mål, i det här fallet som bevis för gårdsägarens och myndighetens uselhet. En riktigt mager ko blir en bra bild att lägga framför intervjupersonerna. Tillräckligt många kor blir underlag för en fällande dom.
För samtidigt som experterna poängterar att lagen är skriven för att skydda enskilda djur, är de tydliga med att det anmärkningsvärda i det här fallet är att det är så många kor som är magra. En och annan ser alltid ut så här på en stor gård, säger de, och flyttar effektivt fokus från djurens lidande till frågan om ägarens skuld, samtidigt som de avslöjar något viktigt om djurindustrin i stort.
Hur ligger det till egentligen då – är gården ett extremfall eller ett mer eller mindre slumpmässigt nedslag i verklighetens Bregottfabrik? Sanningen ligger någonstans däremellan. Detta är med allra största säkerhet inte det värsta som de mångåriga veterinärerna har sett. Det är snarare ett typexempel på ett fall som dras i långbänk på Länsstyrelsen, och sådana fall är inga ovanligheter. Och naturligtvis är vart och ett av dessa fall en naturlig följd av ett bakomliggande systemfel, systemfelet att vi utnyttjar djur.