Åsikterna i texten är skribentens egna.
Enligt legenden blev den grekiska överguden Apollon förälskad i kungadottern Kassandra från Troja. Så upp över öronen att han förärade henne siargåvan, förmågan att skåda in i framtiden. Villkoret var att hon skulle ha sex med honom.
Kassandra vägrade och Apollon straffade henne på värsta tänkbara sätt: ingen skulle någonsin tro henne. Hon skulle stå maktlös och ensam inför de hemskheter som synerna lade i dagen. Men inte nog med det. Trojanerna inte bara misstrodde henne; de betraktade henne som galen.
Alltså gick det som det gick. Förgäves varnade Kassandra för den ena katastrofen efter den andra. Till exempel den häst av trä som fienden, grekerna, lämnat utanför murarna. Hästen fördes under jubel in i Troja som en segertrofé. På natten strömmade krigarna ut ur dess innanmäte, beväpnade till tänderna. Och Kassandra fick se sin stad plundras och sättas i brand.
Kassandrakomplexet är en psykologisk term som refererar till traumat att kunna förutsäga faror, men ständigt bli nonchalerad. När katastrofen väl är ett faktum står Kassandran där isolerad och självömkande i ett hörn och mumlar: “Vad var det jag sa! Det man sår får man skörda!” Och får, i bästa fall, skit för sin översittar-attityd. Människor som varnar – och sedan får rätt – lever tyvärr ganska farligt.
Det är en tragisk situation, men välbekant för djurrättare. Likt Kassandra har djurrättsrörelsen under i stort sett hela sin existens – från 1900-talets början fram till idag – försökt varna sina medmänniskor för följderna av våldet mot djuren. Hur det brutaliserar oss och skadar vår medkänsla. Hur det tjänar som mönster för förtryck av människor. Hur det bidrar till klimathotet.
Och inte minst: vilken formidabel grogrund för olika typer av snabbmuterande virus det innebär att många djurindivider packas ihop på minimala, skitiga ytor. Det må vara i Kina, Vietnam, England, Holland eller Sverige. Boven i dramat är den globala efterfrågan på animaliskt protein utan vilken sådana livsfarliga miljöer inte skulle existera.
Men djurrättsrörelsen har hittills haft det motigt, hur snyggt och ödmjukt man än försökt att paketera varningarna. Inte konstigt. Undergångsprofeter är så dystra att lyssna till även om medicinen är sockrad. Dessutom är det förskräckligt svårt för medlemmar av vår art att föreställa sig katastrofer så länge man själv har hälsan och aktiekurserna stiger.
Människan klarade sig med nöd och näppe undan fågelinfluensan, galna kosjukan och svininfluensan – några exempel på virus som alla har djurutnyttjandet som gemensam nämnare. Även om det var ett sjå att ha ihjäl alla miljarder djur som var smittade, drabbades bara ett fåtal av oss. Gemene man kunde leva på som vanligt. Inget tvingade oss att göra något åt roten till den onda.
Nu är saker annorlunda. Ingen kan längre avfärda pandemivarningarna. Ingen kan längre hävda att köttätande är ett personligt val. Det är en praxis som – åtminstone i sin nuvarande form – har ödesdigra konsekvenser för människor, inte bara i fjärran länder och världsdelar utan för oss. Dig och mig. Här och nu. Och gör vi inget åt den industriella exploateringen av djur skördar vi med all säkerhet nya pandemier.
Myten om Kassandra är en bild för hur närmast omöjligt det är att vinna gehör för den som med fasa i blicken höjer sitt varnande finger. Men någon gudomlig förbannelse vilar inte över djurrättsrörelsen. Vi är inte, som den grekiska mytologins Kassandra, dömda att tala för döva öron.
Kan erfarenheten av det pågående globala viruset göra skillnad? Är omvärlden mer benägen att lyssna nu när konsekvenserna drabbat oss själva?
I så fall skulle miljarder och åter miljarder individer slippa ångesten och lidandet för människans hand. Och djurrättsrörelsens roll som den tragiska Kassandra skulle kanske äntligen vara till ända.
