Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag växte upp i ett fiskeläge. I mina tidigaste minnen kämpar laxöringar större än mig själv för sina liv när de dras ur ryssjan. Ibland dyker sälar upp intill båten och det händer att en bössa sänker dem till botten; med fisket får ingen konkurrera.
Det var 1980-tal och sälen riskerade utrotas på grund av PCB. Att den varken hotade fiskarters eller primaters överlevnad ignorerades redan då. Att människan var ett hot mot de flesta arter förstod många ändå. Det hjälptes inte.
Miljögifter, övergödning och utfiskning av haven blev vardag. Sen kom klimatförändringarna. Och nu rapporteras dagligen hur människan, inte sälen, utplånar liv i hav och på land. Fortfarande svartmålas sälen.
Världens styrs mot undergång med alternativa fakta. Jag fick dem med modersmjölksersättningen från plastflaskan. Särskilt matades jag med myten om vårt behov att äta djur i allmänhet och fisk i synnerhet. Det sociala arvet.
Det kunde inte hjälpas. Jag började tidigt rädda de fiskar jag kunde, för att det kändes rätt. Metodiskt återförde jag dem till sjön bakom morfars, yrkesfiskarens, rygg och såg dem försvinna i djupet. I smyg befriade jag även de som hölls fångna i sumparna under bryggorna. Och jag bannades, men det var värt det.
Det tycker jag fortfarande.
Idag propagerar Livsmedelsverket som aldrig förr för att fler ska äta mer fisk. Trots att Omega 3 från växtriket är renare och billigare. Trots att det går 500 kilo fiskar på ett kilo fiskolja. Trots utfiskning av haven. Trots fiskodlingarnas miljö- och hälsorisker. Trots att fiskar är kännande individer.
Enligt livsmedels- och miljöorganisationerna tjänar de förgiftade Östersjösillarna bäst som fiskmjöl till “odlad fisk”. Och Världsnaturfonden rekommenderar oss att frossa i sillar från andra hav, ur miljösynpunkt.
I Sverige offras 3000 ton sillar bara under midsommarhelgen och särskilt populära är de ännu inte könsmogna matjessillarna, som annars kan uppnå en ålder på 25 år och säkert uppfylla mycket bättre syften med sina liv. Liksom havens alla andra invånare.
Jag minns en särskilt ljus midsommar i min barndom. Redan när släkten var inne på första versen av Små grodorna, denna franska visa som britterna sjöng för att reta fransmännen under Napoleonkrigen, var hälften av fiskelägets alla fångar i sumparna fria. När familjen körde gafflarna i den holländska rätten från medeltiden, matjessillen, befriades resten.
Hundratals glimrande liv flydde simmande ur viken innan jag slöt upp i midsommarfirandet vars germanska rötter, för kunskapens kuriosa, kan spåras till romerskt bruk.
Dansen runt stången, som med Freuds och psykoanalysens inflytande felaktigt associerats till en forntida fallossymbol, hade aldrig känts så befriande.
Så lärde jag mig att en kristen högtid som parats med svensk sed att supa är det perfekta tillfället för ostörda nyktra aktioner. Bara i myten är midsommar befruktelsens högtid, men den kan ännu bli befrielsens.
