Pam (Teri McMinn) blir upphängd på en köttkrok av Leatherface (Gunnar Hansen) i filmen Motorsågsmassakern från 1974.
#krönika

Halloweenkrönika: Vi är mördarna

Staffan Andersson
Staffan Andersson
Redaktör på Anlib

Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är Halloweentider och många går på fest utklädda till sina favoritmördare från skräckfilmsgenren. Andra nöjer sig med att krypa upp i en trygg soffa för att ännu en gång låta sig skrämmas av Michael Myers, Jason, Leatherface, Hannibal Lecter eller någon annan ikonisk dödsbringare.

Ett tema som återkommer i flera skräckfilmer är att människor inte behandlas som människor. De behandlas som objekt, råvaror eller mat. De jagas, mördas och styckas. Kort sagt: De blir behandlade som djur.

I de tidiga skräckfilmerna är vampyrer, zombies och andra fantasiväsen på jakt efter människoblod eller människokött. När Renfield skär sig på ett papper i Dracula från 1931 zoomar kameran in på huvudrollsinnehavaren Bela Lugosis ansikte. Vi ser hur den legendariska vampyren suktar efter blodet på fingertoppen. I Night of the Living Dead från 1966, en av de första zombiefilmerna, sitter de odöda och smaskar på mänskliga händer, fötter och inälvor. En senare människoätare är den intelligenta och kallblodiga kannibalen Hannibal Lecter. Han har gett upphov till många mardrömmar, särskilt i Anthony Hopkins skepnad i När lammen tystnar från 1991.

Den skräckfilm som tydligast kopplar ihop dödandet av människor och dödandet av djur är kultfilmen Motorsågsmassakern från 1974. Vi får möta en familj som i flera generationer har jobbat på ett slakteri på den amerikanska landsbygden. När slakteriet stänger förvandlar de sitt eget hus till ett slakteri – men inte för djur utan för människor.

En av sönerna, Leatherface, slår ihjäl tonåringarna i filmen med en slägga, precis som man gjorde på slakteriet. Sedan styckar han kropparna med en motorsåg och lägger dem i frysen för att laga pölsa av dem. I en av de mest klassiska scenerna hänger han upp en kvinna levande på en köttkrok.

Regissören Tobe Hooper slutade själv att äta kött under filminspelningen och har poängterat att filmens grundtema är kött och dödandet av kännande varelser. I filmens inledning säger till och med karaktären Pam (hon som hamnar på köttkroken) att hon tycker att det är fel att döda djur för mat.

Ibland undrar jag varför den djurrättsliga dimensionen i Motorsågsmassakern och många andra skräckfilmer inte lyfts fram oftare. Sällan ställs den uppenbara frågan: Om vi nu tycker att frossandet i blod och kött är så skrämmande – borde vi inte själva sluta döda och lemlästa? 

Det går att psykologisera och tänka att det – på ett djupare plan – är monstret i oss själva vi möter när vi ser vampyrer, kannibaler och mördare på bioduken eller tv-skärmen. Monstret som går till livsmedelsbutiken och köper hem kroppsvätskor och likdelar för att avnjuta dem till middag. Det är kanske är just det som verkligen skrämmer oss!

Låt oss aldrig glömma att för djuren som jagas, fiskas eller slaktas är skräckfilmer inte kittlande rysningar eller avkoppling. Det är deras verklighet. Så det är hög tid att vi nöjer oss med att se blod, mord och slakt på film. Vi behöver inte bete oss som blodtörstiga mördare i verkligheten.