Åsikterna i texten är skribentens egna.
Om du är en sill avgörs ditt värde i mänskliga ögon av hur du smakar tillsammans med potatis på midsommarbordet. Du är bara ett stycke biomassa, en resurs att lägga in i senap och dill. Intresset för sillars liv, upplevelser och död är lågt – minst sagt. Låt oss ta en titt under vattenytan.
Sillar, som i Östersjön kallas strömmingar, är lite som havets kaniner. De “betar” zooplankton, lever i stora grupper, är byggda för explosiv flykt och har utmärkt hörsel. Det gäller att vara på sin vakt när så många är ute efter en: allt från sjöfåglar till valar har sillar som stapelföda. Men om du är sill utgör inget havslevande djur en så stor fara som vi människor, denna landlevande primat som har kommit att bli den främsta marina predatorn.
Den vanligaste fiskemetoden av sillar är flyttrål, en stor säck av nät som släpas efter en båt och slukar allt i sin väg. Sillar fångas också med garn som är designade för att skära sönder deras andningsorgan och med snörpvad, där ett helt stim omringas av ett nät som sedan dras åt och halas in. Upp till luften, där fiskarna förstås inte kan andas utan långsamt kvävs till döds medan deras känsliga fjäll, anpassade för att aldrig röra annat än vatten, skrapas sönder.
Det finns inga djurskyddsregler för fisket. Till skillnad mot den jakt och slakt som sker på land finns inga krav på att de viltfångade fiskarnas lidande ska förkortas. Deras dödskamp kan pågå i timmar. De avblodas utan bedövning och styckningsprocessen kan inledas medan de fortfarande är vid liv.
Under 2018 fångades 124 228 ton sillar i det svenska fisket. Sillar kan bli tjugofem år gamla och uppemot ett kilo tunga men eftersom de sällan får leva särskilt länge innan de faller offer för fisket är medelvikten snarare ett hekto. Det betyder att i runda tal en miljard sillindivider dödades i Sverige förra året.
Antalet sillar i haven har ökat i takt med att torskar och andra större fiskar som brukade jaga sillarna nu närmar sig utrotning. När sillarna blir fler ökas även fångstkvoterna och fisket. Vi har inte direkt lärt oss av våra misstag; efter att ha fiskat en efter en av de större arterna till utrotningens gräns ger vi oss vidare med våra nät och trålar allt längre ner i näringskedjan. Sillarna är ju så många, speciellt nu när vi har utplånat deras övriga fiender, så det gör väl inget om vi tar för oss av dem, verkar fiskenäringen och politikerna resonera. Detta trots att vi mycket väl vet att om arterna i basen försvinner så rasar hela ekosystemet.
Men alldeles oavsett konsekvenserna för havet i stort har fisket väldigt påtagliga konsekvenser för den som fiskas – för varje enskild sill som ingår i dessa kvoter spelar det all roll i världen. Det verkar som att ju större och mer karismatisk en djurart är, desto lättare har vi att se dem som individer. En häst, en ko, en hund tillåts vara någon, tillskrivs åtminstone ett minimum av känsloliv, livshistoria, personlighet. Så inte med sillar och andra fiskar. De framställs som en anonym massa där alla är likadana, utbytbara. De mäts i kilo och ton, inte som individer.
I själva verket har varje sill sin egen kropp, sitt eget nervsystem, sina egna två ögon att upptäcka världen med. Sina egna minnen, förväntningar och relationer och en individualitet som aldrig är utbytbar.