Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mjölkbonden Anette Gustawson skrev nyligen en debattartikel i Expressen (publicerad den 22 mars 2019) där hon svartmålar djurrättsaktivister och romantiserar kosläpp. Hon uttrycker hur jobbigt det är för djurbönderna och menar att djurrättsaktivisterna har gått över gränsen. Hon jämför djurrättsaktivisters budskap med våldsamma datorspel och hävdar att djurrättsaktivister traumatiserar barn, när det faktiskt är djurbönderna som traumatiserar djuren.
“Vi ser alltid fram emot våra kosläpp där vi också bjuder in allmänheten så de får dela denna härliga vårrusning med oss. Det är ju också en fin möjlighet för barnfamiljer att få komma ut och se var vår mat kommer ifrån.” Kosläpp beskrivs som något vackert och glädjefyllt, när det egentligen enbart handlar om att få folk att tro att korna är lyckliga. Verkligheten är att korna spenderar majoriteten av sina liv instängda, kopplade till mjölkmaskiner. Vem skulle inte skutta av glädje av att äntligen få se blå himmel efter att ha varit instängd i flera månader? Varför visar djurbönderna inte upp när de våldtar/tvångsinseminerar korna, tar deras barn ifrån dem, eller när de kallblodigt slaktar dem?
Anette Gustawson hävdar att barn själva inte kan sortera intryck från hemskheter på samma sätt som vi vuxna, men i många fall anser jag att vi vuxna underskattar barn och deras förmåga att förstå enkla saker såsom att djur inte vill slaktas. Hade någon berättat för mig när jag var barn, att inget djur vill slaktats för att hamna på min tallrik, hade jag med säkerhet slutat äta djur för länge sedan. Barn är inte dumma och till skillnad från dem flesta vuxna, har de kvar sin villkorslösa empati för djur.
“När det gäller filmer, gaming och spel så sätter vi åldersgränser. […] Visst känns det då märkligt att man helt lagligt kan befinna sig på ett familjeevent med massor av barn och där sprida hemska budskap. Jämför om det mitt i Bolibompa dyker upp bilder på döda, blodiga kor? Skulle vi föräldrar acceptera det?” Visst, det är obehagliga bilder aktivisterna visar men de kommer ju från slakterierna och gårdarna.
Anette Gustawson ger läsaren intrycket av att hon bryr sig om barnens bästa, men hur kan man bry sig om barnens bästa när man undanhåller verkligheten från dem? Barnens kärlek till djuren sviks, de blir ofrivilligt hjärntvättade och tvingas stödja något de innerst inne är emot.
“Även om det för våra egna bondbarn inte är konstigt med liv och död, så vill vi pedagogiskt berätta för besökande barn, som aldrig kommit i kontakt med lantbruksdjur, om hur kornas liv fungerar.” Hon vill pedagogiskt utbilda, men hon utelämnar mycket. Aktivisterna däremot, visar sanningen. Hela sanningen. Det är aktivisterna som utbildar, inte djurbönderna.
Hade det varit Anette Gustawsons vänner eller familj som blev utsatta för något så hemskt som djuren blir, hade hon nog velat göra något. Det är så vi djurvänner känner varje dag, varje timme, varje sekund, då slakten av djur ständigt pågår, bakom stängda dörrar. Jag tror att många har svårt att relatera till vår kärlek för djur. Många djurrättsaktivister betraktar djuren som sina anhöriga, vilket är anledningen till varför många aktivister ser det som en skyldighet att visa upp djurens verklighet för allmänheten.
Till djurbönderna vill jag säga: Sluta exploatera djur, så slutar djurrättsaktivister dyka upp på kosläppen. Det är inte ni som är offren, det är djuren. Till konsumenterna vill jag säga: Det är aldrig för sent att göra det rätta. Bli vegan och ta avstånd från djurförtryck!
Artikeln är en replik på mjölkbonden Anette Gustawsons debattartikel i Expressen men tidningen valde att inte publicera den.
