Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi beskriver ofta vår rörelse som ”djurrättsrörelsen”, och en del av oss, bland andra jag själv, säger att vi är ”djurrättsaktivister”, och vi framhäver att även de icke-mänskliga djuren har rättigheter. Men är detta självklart?
Vilka eller vad som har rättigheter, och vad dessa rättigheter går ut på är, menar jag, en social konstruktion. Att något är ”socialt konstruerat” betyder inte, som en del tror, att detta något inte existerar. Det handlar istället om att våra liv, vårt språk och vårt tänkande växer fram och formas i ett socialt sammanhang, genom relationer och samhällen.
Konceptet rättigheter hänger ihop med idén om värde. ”Alla människor är lika mycket värda”, är ett påstående som de flesta skulle skriva under på. Vi som kämpar för alla djurs befrielse understryker gärna att även andra djur än vi har ett värde, kanske till och med samma värde. Men personer eller saker har inget värde om detta värde inte tilldelas och försvaras av någon. Det finns inget värde utan någon som värderar. På liknande sätt med rättigheter. Rättigheter är något som ges till någon av någon annan. Instans X ger instans Y rätt att existera eller till och med få vissa behov tillgodosedda.
För de av oss som tror på en personlig gud i någon form kan värde och rättigheter (ytterst) anses komma från denna gud, men för de av oss som inte har den tron måste värde och rättigheter förankras någon annanstans. Och även gudstroende behöver mänskliga institutioner som erkänner detta påstådda värde och dessa rättigheter för att de ska bli samhällelig praxis. Denna plats varifrån värde och rättigheter ska garanteras är i vår värld typiskt sett staten. Att betona värde och rättigheter utan gudstro blir därmed att tilldela staten en avgörande roll. Det är staten som måste ge eller åtminstone erkänna och försvara rättigheter. Fokus för en sådan rättighetskamp tenderar därför också att ytterst bli politiker och lagstiftande instanser.
Personligen är jag anarkist – jag vill se ett motstånd mot staten, kapitalet och alla andra hierarkiska maktordningar – men detta måste inte vara avgörande här. Jag brukar själv tänka att ”mänskliga rättigheter” ändå är något positivt, det kan exempelvis ses som en slags antifascistisk rest efter andra världskriget. Det är också ett språk som nationer måste tala, och som många människor förstår, och som vi därför kan använda i vår kamp för de icke-mänskliga djuren, och kanske också för icke-kännande aspekter av planeten.
Jag är alltså inte ”emot” rättigheter, även om en del säkert kommer uppfatta den här texten så. Betoningen på rättigheter kan till och med vara ett sätt att höja kampen till en politisk nivå istället för att enbart fokusera på veganism, då detta ibland riskerar att kantra över i sekterisk renhetslära, individfokus eller liberalt konsumentmakts-tänkande.
Ändå är jag mycket skeptisk till att göra ”djurens rättigheter” till vårt fokus. Det stora problemet, förstås, är att redan ”mänskliga rättigheter” i mycket är en pappersprodukt, som många gånger fungerar som en slags humanistisk skönmålning över förtryck och ojämlikhet. Exempelvis vet vi att över 800 miljoner människor hungrar, samtidigt som ”Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna” i 70 år har sagt (Artikel 25:1): ”Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster”. Med tanke på att vi inte ens är i närheten av att förverkliga de mänskliga rättigheterna trots den enorma mängd tid, arbete och tro som investerats i detta, är det då verkligen rimligt att gå samma väg i kampen för djuren och miljön?
Den här problematiseringen av rättigheter handlar inte heller ”bara” om ord, även om det språk som används är viktigt i varje frihetskamp. Vissa ser stora möjligheter i att utvidga det som ses som grundläggande rättigheter till att även gälla icke-mänskliga djur, och vissa vill att även naturens rättigheter ska ”erkännas”. Jag kan förstå och respektera detta perspektiv, men ytterst kan befrielse och jämlikhet aldrig ges och försvaras av makten. Det vi kan uppnå av detta måste skapas genom kamp och organisering underifrån, tror jag.
Inte ens i de fall när lagar införs för att skydda djur är det någon självklar seger. Alla som är det minsta lilla insatta i frågor om djurskydd, lagstiftning och de existerande förhållandena i industrin vet att det är vanligt att lagar inte följs. Vi vet också att mäktiga och ekonomiskt starka aktörer hela tiden trycker på för att underlätta vinstmaximeringen på djurens bekostnad, varför de segrar som uppnås alltid måste fortsätta upprätthållas i en pågående kamp underifrån.
De existerande lagarna skyddar också speciesism, jakt och djurindustri på oräkneliga sätt, och slår ned på de som gör motstånd, och kommer så göra under överskådlig tid. Vi har inte råd att vara naiva. När politik eller lagar ändras till vinst för de icke-mänskliga djuren på något område kan vi förstås fira litegrann, men medvetna om att de faktiskt existerande staterna generellt sett är djurens fiender.
Vi är alla djur, men så länge vi tillåter vissa människodjur att i praktiken avgöra vilka som ska tillåtas att existera och leva i frihet kommer vi alla att vara slavar. Djurens befrielse måste vara vårt eget verk.
