I drygt hundra år har mjölken varit svenskarnas nationaldryck – det ”svenskaste svenska” enligt Christer Eliasson, före detta ordförande för branschorganisationen Svensk Mjölk. I princip alla samhällets institutioner har anslutit sig till hyllningskören. Politiska företrädare från vitt skilda åsiktsriktningar har med gemensam stämma prisat drycken; lärare, forskare och läkare har entusiastiskt gått propagandans ärenden och framhållit mjölkens närmast undergörande egenskaper: den som dricker mjölk blir stark, frisk och bibehåller sin ungdom!
Myndigheterna, i sin tur, har gynnat branschen så att den till slut framstått som ett statligt verk snarare än en multinationell jätte. Symboliskt har den vita drycken knutits till framsteg och rationalitet, det svenska folkhemmets byggstenar.
Så starkt har mjölkens grepp om människor varit att den för många fått en närmast religiös prägel. Komikern och tv-profilen Henrik Schyffert beskriver hur han som förälder är beroende av drycken: ”Man får familj och så kommer en tjugoårsperiod i livet där mjölk är det enda man tänker på. Jag tänker på mjölk tio gånger om dagen. Det blir så viktigt. Om mjölken tar slut stannar allt.” Han tillägger: ”Mjölk är heligt.”
En kökschef på Virginska skolan i Örebro upprepar i en intervju i Mjölkspegeln samma bekännelse: ”Mjölk är en av livets drycker. Mjölken är helig.”
Idag sitter mjölken inte längre lika säkert på sin tron. I takt med att bilden av nationaldrycken som hälsobringande, miljövänlig och naturlig börjat krackelera, har tillbedjarna – och konsumenterna – blivit färre. Och djurrättare gör sitt bästa för att punktera lögnen: Mjölk är ingen livets utan den råa hänsynslöshetens dryck. Bakom det oskuldsfulla vita döljer sig hjärtslitande separationer, tvångsinseminationer, slavliknande förhållanden, sjukdomar och brutal död. Familjens kitt? Helig? Inte det minsta.
Traditionellt har djurrättsrörelsen fokuserat mer på köttindustrin än mjölkindustrin, kanske för att argumenten mot kött framstått som enklare, eller för att vägen mot en vegansk livsstil för de flesta tenderar att följa vissa steg: Först utesluts kött, sedan mjölk. Det senare har ibland ansetts som mindre viktigt, en slags överkurs för de verkligt hängivna.
Också här har en förändring skett. Kampen mot mjölk betraktas inom djurrättsrörelsen inte längre som mindre prioriterad. Uppgraderingen har mycket som talar för sig. Sett till lidandet inom mjölkindustrin finns det minst lika stor anledning att sluta dricka mjölk som att sluta äta kött. Dessutom är mjölk- och köttbranschen så intimt sammanvävda att de inte kan skiljas åt. Av det kött som ligger i butikerna kommer upp mot sextio procent från kor som, medan de fortfarande var i livet, trälade inom mjölkindustrin.
Mot den här bakgrunden var det inte svårt att välja mjölk som Anlibs första tema. I en serie artiklar med start i eftermiddag kommer vi att belysa olika aspekter av ämnet. En självklar sådan är hur dagens djurrättsrörelse gör motstånd mot industrin och dess propagandatricks. Därför inleds temat med ett reportage från en demonstration vid ett så kallat kosläpp.
På redaktionen välkomnar vi kommentarer och inlägg! Vår förhoppning är att texterna ska inspirera er läsare till att reagera, reflektera eller kanske skriva en egen artikel för publikation.
