Vi gillar nog den internationella vegandagen. Särskilt eftersom den har en tydlig djurrättslig koppling. Dagen firas till minne av att The Vegan Society bildades i England den 1 november 1944, en organisation som inte bara hittade på ordet vegan utan också har haft djuren i fokus sedan starten.

Men som djurrättsaktivister måste vi diskutera vad vi ska ha dagen till. Det ligger nära till hands att jämföra med den feministiska rörelsens relation till internationella kvinnodagen. Genom åren har många varnat för att 8 mars håller på att förvandlas från en politisk dag när patriarkala orättvisor uppmärksammas, till ett jippo. Ett av de mer absurda inslagen är att många kvinnor får blommor på kvinnodagen, en slags hyllning till att de är kvinnor.

Som veganer vill vi definitivt inte ha några blommor eller gratulationer idag. För veganism handlar inte om oss. I likhet med de flesta andra veganer betraktar vi veganism som ett etiskt och politiskt ställningstagande för en bättre värld, en värld utan djurförtryck. Blommor kan vi ge varandra den dagen djurindustrin avskaffas.

Ett annat problem med en särskild vegandag är att köttätande riskerar att normaliseras ännu mer. Genom att fokusera på veganism en dag varje år kan samhället luta sig tillbaka de övriga 364 dagarna och fortsätta exploatera djur. Vegandagen blir ett alibi.

Nåväl, det finns fördelar också. Djurrättsrörelsen är fortfarande en liten och ganska marginaliserad rörelse, inte minst i jämförelse med den feministiska rörelsen som har haft många stora och viktiga framgångar genom åren. Att vi, i alla fall en dag varje år, har något lättare att nå ut med vårt budskap i debattartiklar, nyhetsinslag och sociala medier är förstås bra.    

Våra invändningar mot vegandagen är inte nya, texter som denna skrivs varje år. Och de måste fortsätta skrivas. Vi behöver hålla diskussionen vid liv. Så vad tycker ni om vegandagen år 2020? Vad ska vi ha den till? Hjälper eller stjälper den? Kommentera gärna på Anlibs Facebooksida.

The post Inga blommor idag, tack appeared first on Anlib.

Anlibs artikel om att köttätande orsakar pandemier med professor Björn Olsen har fått vingar och nått över 80 000 läsare, en svindlande siffra för en liten och nischad webbtidning. Att ämnet engagerar är inte svårt att förstå. Kriser sätter ofta fingret på tidigare förbisedda eller osynliga förhållanden – i detta fall kopplingen mellan djurindustrin och smittspridning. Coronaviruset avslöjar saker om oss och vårt samhälle.

Den pågående pandemin ställer också frågor till djurrättsrörelsen. Hur drabbas djuren av krisen? Hur ska djurrättsrörelsen agera under pandemin? Hur når rörelsen ut med sitt budskap i en tid när medierna domineras av coronaviruset? 

Idag inleder Anlib ett coronatema för att diskutera dessa och andra frågor som har aktualiserats av krisen. Våra tidigare artiklar i ämnet bakas in i temat och precis som när vi fokuserade på mjölk förra våren kommer även “vanliga” artiklar, utanför temat, att dyka upp i vårt nyhetsflöde.

Hur djuren drabbas av coronakrisen är fortfarande svårt att överblicka. Det har kommit rapporter om att människor har smittat eller kan smitta andra arter, att foderleveranser inte når fram och att djurtransporter har blivit stående. I nyhetssändningar berättas nästan dagligen om djurförsök i jakten på ett vaccin. Samtidigt rapporteras att många vilda djur har fått det bättre när människor håller sig inne och förorenar mindre.

Att viruset har en inverkan på djurindustrins dödsmaskineri är också tydligt. Visserligen säljer livsmedelsbutiker animalier som aldrig förr men smalare verksamheter, exempelvis skinnbutiker, pälsbutiker och köttrestauranger, är oroliga. Vilka ekonomiska problem och osäkerhetsmoment djurindustrin står inför på längre sikt är mer oklart och behöver analyseras närmare.    

Landets djurrättsaktivister och djurrättsorganisationer påverkas på flera sätt. Kampen för djuren försvåras onekligen av att djurrättsaktivister, liksom resten av befolkningen, mer eller mindre sitter i karantän. En grundläggande fråga för rörelsen är vilka former av aktivism som är möjliga, omöjliga och önskvärda under denna tid. En annan fråga är om det möjligen finns nya och kreativa sätt att engagera sig för djuren för hemmasittande aktivister.

I nuläget vet vi inte hur hårt coronakrisen kommer att drabba mänskligheten men sannolikt får vi snart höra fler föreslå veganism som en lösning. Inte för djurens skull, utan för att undvika pandemier. 

Som djurrättsrörelse kan det vara svårt att förhålla sig till krav på att slopa kött, ägg och mjölk när dessa krav inte utgår från djuren. Det centrala för oss är djurens väl och ve: det meningslösa dödandet och det gränslösa lidande som dagligdags drabbar djuren. Inte klimatet, människans hälsa, minskad smittspridning eller vad det nu kan vara – även om inget av detta är långt ifrån oviktigt.

Men i just denna situation. Ska rörelsen lyfta fram djurindustrins och köttätarnas ansvar för pandemier eller fortsätta med huvudbudskapet, att djur inte är våra att utnyttja? En kombination?

Frågorna är många inför detta tema och en av våra förhoppningar är att ni ska vilja vara med och bidra. Krönikor, debattartiklar, memes, tips, bilder och annat som handlar om djurrätt och coronakrisen mottages med stor tacksamhet. Låt oss tänka kring detta tillsammans!

The post Smittan – Anlibs andra tema appeared first on Anlib.

Inför 2020-talet står djurrättsrörelsen i Sverige starkare än någonsin. Låt oss inte glömma det. En titt i backspegeln ger perspektiv. 

I Sverige startade kampen för djuren på allvar när Veganföreningen bildades på 1970-talet men det var inte förrän på 1990-talet som djurrättsrörelsen verkligen flyttade fram sina positioner. I efterhand tänker många på slagordet ”Kött är mord”, hardcoremusik, Umeå, minkutsläpp och ”militanta veganer”. Men det var också ett decennium när djurrättsfilosofer som Tom Regan och Peter Singer bjöds in till Sveriges riksdag, när en yrvaken debatt om djuretik fördes på tidningarnas kultursidor och när köttätande började diskuteras vid landets köksbord. Kort sagt: djurrätt blev en samhällsfråga.

Tyvärr kom inte djurens frigörelse med det nya milleniumet. Istället minskade engagemanget för djuren under 2000-talets första decennium. Orsaken kan ha varit att den aktivistgeneration som satte djurrättsfrågan högt på dagordningen under 1990-talet blev äldre, bildade familj och hade mindre tid för aktivism. Dessutom var återväxten inom rörelsen svag, kanske lockade andra samhällsfrågor mer. Många äldre djurrättsaktivister brukar tala om ”det mörka decenniet”.

På 2010-talet fick djurrättsrörelsen fart igen. Det går inte att överskatta internet och sociala mediers betydelse. Plötsligt kunde människor se bilder och filmer från djurfabriker och slakterier på sina datorskärmar och mobiltelefoner. Information om djuretik, veganism och aktivism blev också lättillgänglig.

Under decenniet valde fler och fler att aktivera och organisera sig för djuren på olika sätt: nätaktivism, nya djurrättsgrupper och nya metoder. Aldrig tidigare hade den svenska djurrättsrörelsen varit så bred och mångfacetterad. Yttre faktorer som att klimat- och hälsorörelsen började kritisera djurindustrin och animaliekonsumtion gav djurrättsfrågan en extra skjuts.

Vad som händer med djurrättsrörelsen under 2020-talet vet vi inte än. Det vi vet är att djurens frigörelse inte kommer av sig själv och att djurrättsrörelsen har väldigt goda förutsättningar för att vara framgångsrik. Nu är det upp till oss!

The post 2010-talet – djurrättsaktivismens återkomst appeared first on Anlib.

Den konservative filosofen Edmund Burke sa att ”dåliga lagar är den värsta formen av tyranni”. Han syftade nog inte på de lagar som påverkar djur men hade rätt i sak. För ur djurens perspektiv är en svensk domstol inte en plats där rättvisa skipas. Det är en plats där djurförtrycket upprätthålls.

De mest förödande lagarna för djuren är utan tvekan de lagar som möjliggör att djur blir instängda, torterade och dödade. Men lagstiftningen har också en annan måltavla: de som försvarar djuren.

De senaste veckorna har flera djurrättsaktivister blivit dömda för att de står upp för djuren på olika sätt. Aktivister från Slakteriinspektionen, tidigare Kycklinginspektionen, har fått böter för att de har gått in och filmat på ett slakteri. Dessutom har en djurrättsaktivist som demonstrerat mot och gjort livet surt för en minkfarmare dömts till fängelse.

Oavsett vad man tycker om olika metoder som djurrättsaktivister använder i kampen för djurens frigörelse så är en sak säker. Om det inte hade funnits lagar som möjliggör djurförtryck hade dessa aktivister aldrig funnits och aldrig blivit dömda.

Problemet är således inte att djurrättsaktivister bryter mot lagen. Problemet är att vi lever i ett samhälle som inte ser någon större skillnad mellan att plocka ett äpple och att slakta en ko. Och att likgiltigheten för djurens intressen finns inskriven i våra lagböcker.

Lagen är inte naturgiven. Den är en mänsklig konstruktion som ofta skyddar specifika gruppers intressen. I det här fallet de människor som tjänar pengar på djurförtrycket och de människor som konsumerar kött, mjölk och ägg.

Dessa grupper tjänar på att våra djurlagar ses som ett uttryck för allas – också djurens – bästa eller det moraliskt riktiga. Det är en syn som backas upp av att stora medier rapporterar okritiskt från rättegångarna och inte ställer några kritiska frågor om djurförtrycket. Ibland överdrivs till och med aktivisternas ”brott”. Sajten Nyheter 24 valde rubriken ”Här gör djurrättsaktivisterna inbrott på kycklingslakteriet” trots att aktivisterna var åtalade för olaga intrång och arbetar med civil olydnad.

Att ändra lagen görs inte i en handvändning. Men ändras måste den om exploateringen av djuren ska upphöra. Aktivister som trotsar det rådande systemets lagar synliggör förtrycket och hur detta stöds av ett orättfärdigt rättsväsende. Så börjar förändringen.

The post Det lagliga förtrycket appeared first on Anlib.

I drygt hundra år har mjölken varit svenskarnas nationaldryck – det ”svenskaste svenska” enligt Christer Eliasson, före detta ordförande för branschorganisationen Svensk Mjölk. I princip alla samhällets institutioner har anslutit sig till hyllningskören. Politiska företrädare från vitt skilda åsiktsriktningar har med gemensam stämma prisat drycken; lärare, forskare och läkare har entusiastiskt gått propagandans ärenden och framhållit mjölkens närmast undergörande egenskaper: den som dricker mjölk blir stark, frisk och bibehåller sin ungdom!

Myndigheterna, i sin tur, har gynnat branschen så att den till slut framstått som ett statligt verk snarare än en multinationell jätte. Symboliskt har den vita drycken knutits till framsteg och rationalitet, det svenska folkhemmets byggstenar.

Så starkt har mjölkens grepp om människor varit att den för många fått en närmast religiös prägel. Komikern och tv-profilen Henrik Schyffert beskriver hur han som förälder är beroende av drycken: ”Man får familj och så kommer en tjugoårsperiod i livet där mjölk är det enda man tänker på. Jag tänker på mjölk tio gånger om dagen. Det blir så viktigt. Om mjölken tar slut stannar allt.” Han tillägger: ”Mjölk är heligt.”

En kökschef på Virginska skolan i Örebro upprepar i en intervju i Mjölkspegeln samma bekännelse: ”Mjölk är en av livets drycker. Mjölken är helig.”

Idag sitter mjölken inte längre lika säkert på sin tron. I takt med att bilden av nationaldrycken som hälsobringande, miljövänlig och naturlig börjat krackelera, har tillbedjarna – och konsumenterna – blivit färre. Och djurrättare gör sitt bästa för att punktera lögnen: Mjölk är ingen livets utan den råa hänsynslöshetens dryck. Bakom det oskuldsfulla vita döljer sig hjärtslitande separationer, tvångsinseminationer, slavliknande förhållanden, sjukdomar och brutal död. Familjens kitt? Helig? Inte det minsta.

Traditionellt har djurrättsrörelsen fokuserat  mer på köttindustrin än mjölkindustrin, kanske för att  argumenten mot kött framstått som enklare, eller för att vägen mot en vegansk livsstil för de flesta tenderar att följa vissa steg: Först utesluts kött, sedan mjölk. Det senare har ibland ansetts som mindre viktigt, en slags överkurs för de verkligt hängivna.

Också här har en förändring skett. Kampen mot mjölk betraktas inom djurrättsrörelsen inte längre som mindre prioriterad. Uppgraderingen har mycket som talar för sig. Sett till lidandet inom mjölkindustrin finns det minst lika stor anledning att sluta dricka mjölk som att sluta äta kött. Dessutom är mjölk- och köttbranschen så intimt sammanvävda att de inte kan skiljas åt. Av det kött som ligger i butikerna kommer upp mot sextio procent från kor som, medan de fortfarande var i livet, trälade inom mjölkindustrin.

Mot den här bakgrunden var det inte svårt att välja mjölk som Anlibs första tema. I en serie artiklar med start i eftermiddag kommer vi att belysa olika aspekter av ämnet. En självklar sådan är hur dagens djurrättsrörelse gör motstånd mot industrin och dess propagandatricks. Därför inleds temat med ett reportage från en demonstration vid ett så kallat kosläpp.

På redaktionen välkomnar vi kommentarer och inlägg! Vår förhoppning är att texterna ska inspirera er läsare till att reagera, reflektera eller kanske skriva en egen artikel för publikation.

The post Mjölkens storhetstid förbi appeared first on Anlib.

I Socialdemokraternas film inför riksdagsvalet köpte Stefan Löfven korv i Malmö. Tanken var väl att korv med bröd är folkligt, doftar arbetarrörelse och minner om gårdagens folkparker och massevenemang: den socialdemokratiska måltiden framför andra. Nu är det EU-val och i valfilmen som presenterades igår fortsätter Sveriges statsminister att köpa korv, den här gången på Alexanderplatz i Berlin.

Socialdemokraternas användning av korven som politisk symbol är aningslös; för den som har minsta inblick i hur korv produceras representerar den lidande och död snarare än solidaritet och jämlikhet.  Ett regeringsparti i takt med sin tid borde nog veta detta.

Men användningen är också djupt ironisk. Socialdemokratin, som säger sig vilja bekämpa utnyttjandet av arbetande människor, gör sig genom Löfvens ihärdiga korvätande till talesperson för en minst lika hänsynslös exploatering – av djuren, de mest maktlösa av alla. Kan man ta någon på allvar som säger sig vara mot utsugning, men som i samma andetag fogar sig i den föraktliga vanan att exploatera oskyldiga djur?

”Vad vill du ha?” frågar Stefan Löfven väljarna och ber korvförsäljaren om ”ein Bratwurst”. Djurrättare vet svaret: inte ett Europa där det slentrianmässiga dödandet av miljarder djur fortgår dag efter dag efter dag.

The post Skippa korven, Löfven! appeared first on Anlib.

Djuren är tydliga. De skriker för att de inte vill dö och de gör, efter bästa förmåga, motstånd i djurfabriker, på transporter och i slakterier. Problemet är att få lyssnar. Därför behövs människor som står upp för djuren och kämpar för deras frigörelse.

Vi som har tagit initiativ till Anlib är själva en del av den växande rörelse som vill se ett slut på våldet mot djur. Vi har saknat journalistik som beskriver djurens verklighet och djurrättsrörelsen på ett sätt som inte går djurförtryckets ärenden. För när djur syns i medierna är de oftast varor eller maträtter och djurrättsaktivister framställs inte sällan som tokstollar eller terrorister.

Nu är vi äntligen framme. Idag lanseras Anlib, en ideell webbtidning som utgår från att kännande varelser har rätt till liv och frihet och att djurförtrycket är ett av vår tids största samhällsproblem. Journalistik som vill se tomma burar, inte större burar. Journalistik för djurens frigörelse!

Anlib innehåller nyheter, intervjuer, granskningar, reportage, ja, allt som finns i en traditionell tidning. Vi vill också bidra till en bred och levande djurrättslig diskussion med ledare, debattartiklar, krönikor och andra åsiktstexter. Några gånger om året kommer vi att ha temamånader när vi fördjupar oss i ett särskilt ämne.

Det är förstås omöjligt för ett fåtal personer att göra en tidning med så stora ambitioner. Det är inte heller meningen. Ett tiotal personer från olika delar av djurrättsrörelsen har redan medverkat och förhoppningen är att vi ska bli ännu fler. Vår vision är att göra en tidning av och för djurrättsrörelsen.

Vi kommer att lägga upp artiklar löpande men prenumerera gärna på vårt nyhetsbrev för att inte missa något. På vår Facebooksida kan du kommentera och följa diskussionen. I sociala medier lägger vi även upp memes, bilder och bakom kulisserna-material. Har du nyhetstips eller vill du återkoppla direkt till oss går det fint att mejla.

Anlib smygstartade på Facebook i början av februari så redan nu finns ett tjugotal artiklar på sidan. Klicka runt, läs och känn dig som hemma.

Inom kort startar vår första temamånad. Det ska handla om mjölk, ett ämne som är aktuellt i en tid när växtdrycker utmanar komjölk i matbutikernas kyldiskar och djurrättsaktivister demonstrerar på kosläpp – mjölkindustrins årliga PR-jippo.

Välkommen till Anlib!

The post Välkommen till Anlib – en webbtidning om djurrätt appeared first on Anlib.

För en månad sedan valdes Farida Al-Albani till ny partiledare för Feministiskt initiativ efter Gudrun Schyman. Djurrättssympatisörerna inom partiet välkomnade valet: Al-Albani är vegan och uttalad djurrättare. Valet framstod som ett möjligt tecken på att F! nu valt en tydligare profil vad gäller djurrättsfrågan.

I fredags tycktes detta bekräftas. Under rubriken ”I politiken saknas en diskussion om djurs egenvärde” publicerade F! ett långt inlägg av den nyblivna partiledaren på sin Facebook-sida. Inlägget, i vilket Al-Albani bland annat hyllar de djurrättsaktivister som nyligen demonstrerat mot Göteborgs universitets djurförsök på hundar, innehåller också konkreta politiska förslag med tydlig djurrättslig prägel: förbud mot all pälsdjursuppfödning och en övergång till vegansk skolmat.

Bilden på partiledaren åtföljdes av ett citat från texten: ”Rätten till frihet från våld och förtryck kan inte bara gälla människan.” Det är en formulering som tydligt uppgraderar djurrättsfrågan.Discover new opportunities in digital trading wesen-gainflux.org

Timmar senare togs inlägget bort. De som följt debatten inom F! kunde nog misstänka att citatet i bilden var väl radikalt för den falang inom partiet som av olika skäl inte ser djurrätt som en självklar del av F!:s identitet. Och mycket riktigt. När inlägget återkom var citatet utbytt till en formulering kopierad från partiprogrammet: ”Även djur ska omfattas av hänsyn, medkänsla och respekt.”

Är detta verkligen något att uppmärksamma? Är det inte bara en struntsak – en annan formulering, men ”samma innehåll”, som F! skriver i den nya versionen av inlägget?

Djurrättare, om några, vet vilka förfärliga vapen ord kan vara. Djur frihetsberövas och dödas under brutala former, men detta kan enligt den rådande djurskyddsideologin gå hand i hand med ”human behandling”, ”skydd”, ”hänsyn” och ”respekt” – trots att sådana ord egentligen betyder något helt annat. Djurrättare vet att de inte förpliktigar till någonting. Andra ord, som ”våld” och ”förtryck”, är murbräckor mot lögnen. Sådana ord är förbjudna: de avslöjar människans hänsynslöshet mot djur. Detta var vad Al-Albanis citat gjorde. Och det gick uppenbarligen inte an.

På Anlib gläds vi över att F! har en partiledare som är djurrättare. Det är stort. Men frågan om vilken väg partiet ska välja i djurrättsfrågan är fortsatt oklar.

Fotnot: Anlib har sökt Farida Al-Abani för en kommentar.

The post Borttagen bild blottar F!:s djurpolitik appeared first on Anlib.

De senaste veckorna har djurrättsrörelsen granskats av medierna, främst Göteborgs-Posten och SVT. Fokus har varit på aktioner som syftar till att skrämma djurbönder i förhoppning att de ska lägga ner sin verksamhet. De flesta djurrättsaktivister tänker att sådan aktivism varken är etiskt försvarbar eller gagnar djurrättsfrågan men på Anlibs debattsida vill vi ha högt i tak och ser gärna en bred diskussion om olika tillvägagångssätt för att nå djurens frigörelse.

Självklart välkomnar vi att medierna granskar djurrättsrörelsen. Det är utmärkt att journalister synar sociala rättviserörelser och ställer relevanta frågor om hot och våld. Vad vi reagerar på är samma sak som veganer och djurrättare alltid reagerar på när medier uppmärksammar djurrätt. Att frågan inte tas på allvar utan ses som en andra rangens angelägenhet.

Vår utgångspunkt är att djurförtrycket är en av vår tids största politiska och moraliska katastrofer. Det rimliga hade varit att medierna återkommande rapporterar om det systematiska och dolda våld som är vardag inom djurindustrin. Att nyhetsvärderingen inte ser ut så beror förstås på att kött, ägg och mjölk uppfattas som självklarheter i dagens Sverige.

Sett ur ett djurrättsligt perspektiv blir granskningen ytterligare ett exempel på hur de stora medierna upprätthåller djurförtrycket. Den här gången genom att skriva om “militanta veganer” utan att sätta in aktivisterna i ett större sammanhang av storskaligt våld mot djur. Det är väldigt bekvämt för ett köttätande samhälle att peka finger åt “militanta veganer” för att slippa möta sin egen spegelbild.Crystal-clear insights. Maximum potential crystallum lotemax trading.

Det finns också brister i själva granskningen. Mest graverande är mediernas försök att misstänkliggöra hela den rörelse som bygger på idén att djur är kännande varelser med egenvärde. Var det inte en militant vegan som var volontär på Vegomässan? Vem lajkade inlägget på Facebook från en militant vegan? Att ställa sådana frågor är inte seriös journalistik. Det liknar mer en partsinlaga.

Rapporteringen är självklart påfrestande för djurrättsrörelsen och riskerar att öka de interna motsättningar som finns. Det tar energi och kraft som behövs för att ge rörelsen ännu mer vind i seglen. För det går bra nu. Fler och fler blir veganer och djurrättsaktivister.

Granskningen har även stärkt oss i vår övertygelse att det finns ett behov av en djurrättslig webbtidning som Anlib. Vad vi redan visste, att medierna i ett djurförtryckande samhälle huvudsakligen går djurförtryckets ärenden, har bekräftats ännu en gång.

The post Granska gärna men granska schysst appeared first on Anlib.