Michelle Berghäll växte upp på en gård och studerade på naturbruksgymnasium. En framtid som mjölkbonde låg inte allt för långt borta. Nu är hon djurrättsaktivist och driver Mjölksanningen, facebooksidan som sticker hål på alla lögnerna om mjölk.

När Anlib talar med Michelle Berghäll låter hon sprudlande glad. Hon befinner sig i Spanien. I Valencia har hon tillsammans med spanska aktivister deltagit i en öppen fritagning och lyckats rädda trettionio hönor.

– Vi är förstås glada över att de djur vi fick ut har fått en andra chans att äntligen få leva för sin egen skull. Att för första gången känna solen på sina vingar, gräset under sina fötter och att få njuta av livet. Men vi sörjer de som blev kvar i helvetet i äggindustrin. De har en tid kvar där inne i mörkret och kaoset, och den enda friheten de kommer nära är när de dödas i slakteriet, säger hon.

Michelle Berghäll är djurrättsaktivist på heltid. Hon är med och driver Animal Reality Exposed (A.R.E) som hjälper djur både genom att exponera djurens verklighet och genom direkta aktioner. Hon är även aktiv i Tomma burar, Save-rörelsen och nu också i Kycklinginspektionen som tidigare i år tog sig in på ett slakteri för att filma det som sker bakom de stängda dörrarna. Berghäll säger att det är slitsamt och tufft, men att aktivismen också skänker en stark känsla av mening.

– Idag kan jag inte tänka mig att göra något annat. Det som sker djuren händer nu och jag vill ägna varje sekund att försöka förhindra att fler behöver lida och dö på grund av människans egoism.

Men livet hade kunnat se väldigt annorlunda ut. Michelle Berghäll kommer nämligen från ”andra sidan”.

– Ja, faktum är att jag växte upp på ett lantbruk och studerade även på naturbruksgymnasium. Så jag hade förmodligen lika gärna kunnat ha min egen mjölkgård nu om livet hade velat annorlunda. Men jag slutade att äta kött i tolvårsåldern för att jag kände att jag inte ville äta mina vänner.

Hur upplevde du det som barn att bevittna utnyttjandet av korna? Ifrågasatte du det eller var det bara något självklart?

– Det var verkligen ganska problematiskt, inte alls självklart. Jag minns i mina yngre år när vi tog kalvarna från deras mödrar och hur jobbigt det kändes. Och jag kommer ihåg hur respektlöst korna ofta behandlades under mjölkningen. Låg de ner fick de sparkar för att resa på sig och det var mycket skrik och gapande på dem. Jag kommer också ihåg hur jobbigt jag tyckte att det var när slaktbilen kom och hämtade djuren från gården.

Så du slutade äta kött redan som barn. Hur reagerade din familj på det?

– Jag har ofta kunnat göra i princip som jag vill, de har alltid respekterat mina val.

Och när blev du vegan?

– Mjölken och de andra animalierna försvann inte förrän för omkring sex år sedan när jag flyttade tillbaka till Sverige efter en lång utlandsvistelse. Jag hamnade med nya vänner som var veganer. Men det tog ett tag för mig att ta in varför jag skulle ändra min livsstil. Faktum är att det krävdes en totalkrasch i livet. En relation tog slut samtidigt som min far dog och detta gjorde att jag började tänka i andra banor. Jag valde då att ta steget att inte längre stödja djurförtrycket.

Blev du genast aktivist eller kom det senare?

– Att vara aktivist för djuren blev självklart för mig när jag väl förstod att jag så länge varit en del av hemskheterna mot djuren. Så ja, jag blev djurrättsaktivist i samma veva som jag blev vegan.

Michelle berättar att hon som väldigt ung åt ”massvis” med mjölkprodukter både till frukost, lunch och middag, och att det gjorde att hon fick problem både med magen, akne och hormonrubbningar. Men allt löste sig den dag hon skippade mjölken.

– Så fort jag slutade med mjölkprodukterna försvann mina besvär. Det var faktiskt ganska häpnadsväckande. Då förstod jag hur dåligt det är för en att dricka komjölk. När jag arbetade med hudvård gav jag ofta rådet att sluta med mejeriprodukter. Många kom tillbaka och berättade hur mycket bättre de börjat att må sedan de tog bort komjölk ur kosten.

Att Michelle Berghäll koncentrerar sin aktivism så mycket på mjölkindustrin just nu tror hon delvis har med uppväxten att göra. Men också att djurcirkusarna, som hon fokuserat mycket på tidigare under vårsäsongerna, har försvunnit eller valt att bli djurfria. Det frigjorde tid till annat, till exempel Mjölksanningen, facebooksidan som idag har över 5000 följare. Skälet, säger hon, var mycket enkelt.

– Okunskapen. Många lever helt i det blå, helt ovetandes om hur många led av utnyttjande det finns i mjölkindustrin och vad som faktiskt sker, hur brutalt det faktiskt är. Folk tror, eller vill tro, att det är som i mjölkpropagandan: att korna bor på något slags djurhotell och att bönderna tar hand om sina kor som om de vore familjemedlemmar. Och okunskapen blir ett slags försvar, folk kan säga: ”Jag visste inte.” Jag bestämde mig helt enkelt för att göra så mycket jag kunde för att ingen ska kunna säga just de orden, att de inte vet vad som pågår. 

Kan du ge ett par exempel på något du lagt upp som fått stor uppmärksamhet?

– När vi har filmat och fotograferat olovandes blir det alltid stor uppståndelse och många passar på att berätta hur hemska och kriminella vi terrorister är som filmar på gårdarna. Men jag står fast vid att bara för att något är lagligt är det inte alltid rätt – det är viktigare att visa hemskheterna som sker. Vi är inte heller ute efter att hänga ut enstaka gårdar och bönder, utan att visa upp hela industrin i sig. 

– En gång fick vi även in en bild på en död ko utanför en ladugård, vilket personen som skickade bilden trodde att det var. Så jag slängde upp bilden snabbt mitt i allt arbete, då jag befann mig på Gotlands djurfristad. När jag kom in på kvällen och granskade bilden närmare såg jag att det var en kastrerad tjur, en stut, och ingen ko. Och det blev ett väldigt liv om att vi inte kunde se skillnad på kor och stutar.

Är inte det ganska typiskt? Att man försöker flytta fokus från utnyttjandet till något ovidkommande? Som att aktivisterna inte begriper någonting?

– Jo, visst. När djurutnyttjarna inte kan försvara vad de gör mot djuren hänger de upp sig på detaljerna. Många påpekar också att det inte heter ”barn”, utan ”kalvar” och att man säger ”juver” och inte ”bröst”.

På tal om ord. Tycker du att det är viktigt att djurrättsaktivister använder ett annat språk än det gängse?

– Ja, jag önskar att vi man slutar upp med att använda ord som ”ägare” när vi lever tillsammans med djur. Som om djur är ägodelar man har rätt att använda som man vill. Vi borde inte heller använda oss utav djur för svordomar och fördummande uttryck. Som ”hönshjärna”, ”din kossa”, ”jävla gris”. Varför skulle det vara något dåligt att vara ett djur? Annat då än att de är så förtryckta av människan förstås.

På Mjölksanningens kommentarsfält kan det gå rätt hett till. Och du är ofta med och tar strid. Vilken erfarenhet har du av det? Är det värt det?

– Absolut! Jag förstår att vi som diskuterar med meningsmotståndare inte kommer att kunna övertyga alla att sluta med utnyttjandet av djuren. Men det är ändå viktigt att de förstår vad vi vill och hur vi tänker. Sedan finns det alltid en mängd andra personer som läser kommentarerna som kan ta till sig informationen.

När Michelle Berghäll berättar om kampen mot mjölkindustrin förstår en hur djupt hennes engagemang går; allvaret i rösten går inte att ta miste på när jag frågar om det finns något hon varit med om som satt extra djupa spår. Hon berättar om en gård där hon såg en ensam nyfödd kalv på cementgolvet en bit bort från sin mamma.

– Det såg så hemskt sorgligt ut. Att se dessa underbara djur instängda på små ytor eller till och med uppbundna är alltid jobbigt. Även alla de mjölkkor jag har mött vid slakterierna sätter sig i själen förstås. Många tror att mjölkindustrin är helt utan död, men sextio procent av köttet i butikerna kommer faktiskt från uttjänta mjölkkor. Det är rätt absurt att de anses som slut redan i 6-8 årsåldern, när de egentligen kan bli över 20 år. 

I slutet av mars i år blev Michelle Berghäll polisanmäld av Arla för att hon uppmanat aktivister att vara med och demonstrera, helt fredligt, vid så kallade kosläpp. Arla menade att sådana uppmaningar lät ”hotfulla”.

– Det är det gamla vanliga. Aktivisterna är våldsamma och hotfulla. Djurutnyttjarna är det inte… Men Arla gick aldrig vidare med sin polisanmälan, så det är ur världen nu.

Att manifestera vid kosläppen – är det ett bra sätt att bekämpa mjölkindustrin?

– Som jag sa tidigare: Jag tycker att det är viktigt att alla vet exakt vad som händer i mjölkindustrin och kosläppen är ett väldigt bra tillfälle att informera vid eftersom det ofta är mycket folk där – människor som blir ännu mer lurade när de ser de glada korna komma utspringande. Men industrin visar upp en förskönad bild, men ”glömmer” att visa det andra. Vi är där för att människor ska få syn på detta andra, det som döljs.

Michelle Berghäll är optimistisk vad gäller framtiden. Hon tror att mjölkindustrin, åtminstone i Sverige, kommer att gå under, kanske så snart som inom tio år. Men mycket beror på hur djurrättsrörelsen agerar: även om kampen mot mjölkindustrin intensifierats under senare år behövs än mer tryck på politiker och företag. Och hon betonar att det behövs fler aktivister som dokumenterar förhållandena och deltar på manifestationer. Allt för att öka insynen i industrin.

Till sist: Du aktivistar i ett högt tempo. Varifrån kommer din kraft?

– Havre! Coops ekologiska eller Oatly! Nej, skämt åsido. Jag hittar kraft i att se förändringar. Om det så bara är ytterligare en person som väljer bort animalier ur kosten eller ytterligare ett företag som slutar exploatera djur så ger det mig styrka att kämpa vidare.

Kommer mjölkindustrin att gå under? Inom en tioårsperiod? Det låter som en djurrättares önskedröm. Men med sådana ovänner som Michelle Berghäll kanske mjölkbranschen sjunger på sin sista, lögnaktiga vers.

The post Aktivist: ”Jag kunde haft egen mjölkgård” appeared first on Anlib.

Jag förundras ofta över den massiva ilska det väcker att inte konsumera komjölk. Så länge jag var lakto-ovo-vegetarian så var de flesta rätt okej med mitt val. Men jag minns en släktings reaktion när jag talade om att jag blivit vegan. Han blev först tyst. Sedan frågade han om jag åt ägg. Jag skakade på huvudet. Ytterligare tystnad. ”Men mjölk dricker du väl?!” När jag svarade nekande även på det brast det för honom. ”Men det är ju sjukt. Sjukt!”

Jag hade inte förstått vad jag utmanat genom att frivilligt välja bort denna vita dryck. Med tiden har jag insett att det är oerhört provocerande att bryta mot mjölknormen och att den normen är stark i vårt land även om mjölkkonsumtionen minskar och mjölken ifrågasätts av hälso-, miljö- och djurrättsrörelsen. En starkt bidragande orsak är den ohotade plats som mjölken har i våra skolor. 

Alla skolor kan ta del av EU:s skolmjölksstöd. För att få bidraget måste skolorna genomföra så kallade kompletterande utbildningsåtgärder, till exempel ett mjölkgårdsbesök eller använda materialet ”Bonden i skolan” från Lantbrukarnas riksförbund (LRF).

Skolorna måste också sätta upp en plansch från Jordbruksverket som anger att skolan tagit del av stödet. Det finns två varianter av planscher, en med en tecknad, glad ko som springer med en mjölkkanna på en grön äng, den andra med foton på glada barn och närbilder på kor utomhus. Skolmjölksstödet syftar till att få elever att öka sin konsumtion av mejeriprodukter. 

Det finns inga direkta förbud mot reklam i skolan men skolan ska vara försiktig och ingen reklam eller marknadsföring får gå emot skolans värdegrund. Som jämförelse kan nämnas att tv-reklam aldrig får ha som syfte att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år.

Jag minns att jag kände mig tveksam när mina barn erbjöds ett besök på en mjölkgård i närområdet. Eller snarare informerades vi föräldrar bara om att ”Följande datum åker klassen på bondgårdsbesök till mjölkgården X”. Skolan hade bokat in besöket och alla skulle såklart med. Under ett mjölkgårdsbesök får barnen titta på korna och mjölkningen medan lantbrukaren bjuder på mejeriprodukter. Ofta får de också ta med sig ett litet mjölkglas med Arla-loggan på (eller från något annat mjölkföretag beroende på var i landet de befinner sig). 

Som lakto-ovo-vegeterian, vilket jag var vid tillfället, använde vi visserligen mejeriprodukter men det var något som skavde. Är det rimligt att eleverna ska besöka en sådan miljö? Hade skolan gått med på ett besök på Bofors vapenfabrik och tyckt att det kändes utvecklande för barnen också? Det slutade i alla fall med att båda mina barn fick åka med och jag försökte tafatt att prata lite om hur korna och kalvarna har det egentligen. Arlaglasen som de hade med sig fick vara med ett tag innan de försvann… 

På hemsidan “Bonden i skolan”, som riktar sig till barn från förskola och uppåt, kan elever och lärare få “information” om lantbruket matchad till läroplanen. Hemsidan anses vara ett pedagogiskt material för att barnen ska lära sig hur maten kommer från ”hage till mage”. Eleverna får bland annat möta kossan Karin genom korta, animerade filmer. Karin beskrivs som en bra mamma som tar hand om sin kalv. Allt är väldigt glatt, somrigt och trevligt. Tittarna får veta att korna “ger oss” mjölk, mejerivaror och kött. 

Det är mycket som utelämnas. Varför vill inte LRF berätta för barnen om inseminationen som sker när kvigan brunstar? Varför vill de inte berätta om att kon och kalven separeras så kort tid efter kalvningen? Varför vill de inte berätta var kon, tjuren och i vissa fall kalvarna tar vägen när de inte är tillräckligt lönsamma, eller hur det går till när de ”ger oss kött”? 

Om det är så att den informationen är för obarmhärtig att delge barnen – bör skolan verkligen fortsätta sitt samarbete med LRF eller är det dags att göra upp med mjölkpropagandan? 

Jag vet vad jag tycker. Det är hög tid att samhället, skolan och vi som enskilda individer tar farväl av mjölken. Vi kan inte göra något åt att vi har gått på mjölkpropagandan men vi kan välja en annan väg nu. En väg där vi inte sanktionerar djurförtryck och där vi inte accepterar de lögner som reproduceras i klassrummen.

The post Mjölkpropaganda på schemat appeared first on Anlib.

Från helgonförklarad nationaldryck till hälso-, miljö- och etikbov. Anlib har pratat med sociologen Tobias Linné om mjölkens upp- och nedgång i Sverige under de senaste hundra åren.

Mjölk är inte som vilket livsmedel som helst utan har länge haft en särställning i Sverige. Det har intresserat sociologen Tobias Linné som undervisar i kritiska djurstudier på Lunds universitet. Han har forskat om mjölk och mjölkindustrin ur flera perspektiv, till exempel har han undersökt kopplingarna mellan mjölk och rasism, granskat kosläpp och tittat närmare på ”mjölkkriget” mellan Svensk mjölk och Oatly.

Intresset för mjölk väcktes när Tobias Linné läste Håkan Jönssons avhandling som heter just Mjölk. Den handlar om mjölkpolitik och mjölkkultur i Sverige ur ett historiskt perspektiv.

– Mjölkens historia är väldigt speciell och fascinerande. På ett personligt plan blev jag intresserad av varför mjölkindustrin inte har problematiserats i lika hög grad som köttindustrin. Det hängde ihop med att jag hade gått från att vara vegetarian i femton år till att bli vegan, säger Tobias Linné.

När började svenskarna dricka mjölk?

– Vi tänker ofta att mjölk är någonting ursvenskt men för drygt hundra år sedan, vid sekelskiftet 1800-1900, konsumerades inte färskmjölk i särskilt stor utsträckning. Den kunde ofta vara direkt farligt på grund av alla bakterier.

I början av 1900-talet samverkar sedan en rad faktorer som leder fram till att mjölken får en central position i det svenska samhället, berättar Tobias Linné. Den första är att pastörisering och andra tekniker gör det möjligt att lagra, transportera och konsumera mjölk i stor skala. En annan är den samhällsdiskussion om självförsörjning som startar efter Första världskriget. I detta sammanhang lyfts mjölk fram som ett centralt livsmedel eftersom mjölk kan produceras i Sverige och finns i överskott.

Dessutom växer ett nytt vetenskapligt fält fram under 1920-talet – nutritionsvetenskapen. Även där hamnar mjölk i fokus.

– Mjölken ansågs vara det perfekta livsmedlet rent näringsmässigt. Man tänkte att mjölk innehåller alla ingredienser som en växande individ behöver.

Det här är också en tid när nationalistiska och rasbiologiska idéer har en framskjuten position. Det argumenteras för att mjölkdrickande stärker det svenska folkets kroppar och ger en livskraftig befolkning. Ibland läggs vikt vid att endast vissa befolkningsgrupper, bland annat nordeuropéer, har en genetisk mutation som gör att de kan bryta ner laktos i vuxen ålder.

– Förmågan att dricka mjölk i vuxen ålder blev i rasbiologernas ögon ett tecken på genetisk överlägsenhet, att nordeuropéer var mer utvecklade. Än idag använder vissa högerextrema grupper mjölken som en symbol, halvt på allvar, halvt på skämt.

Tobias Linné lyfter även fram Socialdemokraterna och deras idé om folkhemmet som lanseras i slutet av 1920-talet.

– Mjölken blev en av många byggstenar i folkhemmet. Den började serveras i skolorna och därigenom även till de mindre bemedlade. På så vis var mjölken en del i det socialdemokratiska projektet att lyfta folk ur fattigdom.

I Håkan Jönssons avhandling görs en stor poäng av att det bildas en unik allians mellan mjölkbönder och staten under denna period. Böndernas intresseorganisationer, myndigheternas nutritionsriktlinjer och politikernas mjölkvurmande knyts ihop. Det tydligaste exemplet är intresseorganisationen Mjölkpropagandan som bildas 1923 och får statliga medel.

Organisationen ger ut broschyrer, filmer och anordnar mjölkdagar och mjölklektioner i skolan. Syftet med Mjölkpropagandan är att svenskarna ska dricka mer mjölk och mindre av andra drycker.

– Jag ser det som en sorts matnationalism. Svenskhet och mjölkdrickande kopplas samman och knyter an till en självbild med öppna landskap. Ta bara det här med att mjölkföretagen än idag har sin reklam i svenska skolmatsalar. Det skulle vara otänkbart för någon annan kommersiell aktör.     

Efter Andra världskriget har mjölken sin verkliga storhetstid. Att jordbruket industrialiseras i stor skala bidrar till att konsumtionen ökar.

– Efterkrigsgenerationen är egentligen den första som växer upp med den här väldigt starka mjölkpropagandan. Och den är princip inte ifrågasatt förrän på 1980- och 1990-talet.

Det första ”hotet” mot mjölken är hälsorapporter i slutet av 1900-talet om att drycken kanske inte är så nyttig, berättar Tobias Linné. Mjölkindustrin svarar med att lansera lättmjölk och minimjölk. På 90-talet gör också växtmjölken entré på butikshyllorna, en dryck som till en början riktas till mjölk- och laktosallergiker.

Nästa stora bakslag är den klimatdebatt som tilltar under det tidiga 2000-talet. Plötsligt är kor en klimatbov eftersom de släpper ut stora mängder metangas. Mjölkindustrin ger sig in i debatten och poängterar att betande kor skapar öppna landskap vilket gynnar den biologiska mångfalden.

– Jag ser inte argumentet om öppna landskap som ett genuint miljöengagemang från industrins sida. Många bönder vill ändra i beteslagstiftningen så att korna inte ska få vara ute lika mycket. För mig handlar öppna landskap-argumentet mer om att mjölkindustrin försöker appellera till naturarvet och naturromantiska känslor, precis som de alltid har gjort.

Djurrättsrörelsens mobilisering mot mjölkindustrin under de senaste åren har också haft betydelse, tror Tobias Linné. Djurrättsaktivister har lyft fram att kor blir inlåsta, att deras kalvar tas ifrån dem, att de blir dödade i förtid för att nämna några exempel. Tidigare var mjölkindustrin och kornas verklighet inte en lika prioriterad fråga inom djurrättsrörelsen. 

Men det är inte bara hälsolarm, klimatfrågan och etiska argument som har pressat tillbaka mjölkindustrin. Viktigt är också att svenskarna har ändrat sina matvanor under de senaste decennierna och låtit sig influeras av andra länders matkulturer, till exempel det asiatiska köket som knappt använder mjölk.     

– De som växer upp idag är inte så påverkade av den svenska matkulturen och är mer öppna för andra drycker och rätter. Vem dricker ens ett glas mjölk till maten idag förutom barn? 

Ett tydligt exempel på att mjölkindustrin inte längre har en dominerande position är debatten under det så kallade “mjölkkriget”. Det var för fem år sedan som intresseorganisationen Svensk mjölk stämde växtdryckstillverkaren Oatly för att företaget skrev ”no milk, no badness” och ”like milk but made for humans” på sina förpackningar. 

– Svensk mjölk missbedömde situationen och underskattade kraften i sociala medier. Oatly agerade också smart och fick stor hjälp, både av veganer och andra. De flesta bedömare är överens om att även fast Svensk mjölk vann rättssaken så var Oatly vinnare i slutändan.

I takt med att mjölkkonsumtionen har minskat och konkurrensen ökat har mjölkindustrin utvecklat nya strategier. Tobias Linné lyfter fram att mjölkföretagen har lagt mer resurser på marknadsföring och börjat med “branding” på olika sätt, till exempel med PR-event som kosläpp.

– Jag har intervjuat besökare på kosläpp och de säger ofta att kontakten med kor gör dem lugna och rofyllda. Det är precis sådana känslor som industrin vill väcka. Mjölkproduktion och mjölkdrickande framställs som ett sätt att återknyta till naturen i kontrast mot det jäktiga livet i staden. 

Mjölkindustrin har också lanserat en rad nya produkter för att locka tillbaka konsumenterna. 

– När jag var liten, på 90-talet, kom Skånemejerier med mjos, en blandning mellan mjölk och juice. Jag smakade den aldrig men jag tror inte att den var så god. Arlas mjölk och havre-dryck är ett aktuellt exempel.

Mer lyckade produkter, ur industrins perspektiv, är drickyoghurt och framför allt kvarg som tidigare var en restprodukt. Mjölkföretagen var också drivande i att introducera svenskarna för café au lait och kaffe latte på 90-talet.

En annan strategi är att försöka expandera till nya marknader. För tillfället håller Tobias Linné på med forskningsprojekt om komjölkens utbredning i Kina. 

– De stora marknaderna för mjölkindustrin just nu är Kina och Indien. Där uppfattas mjölk som västerländskt och det finns även myter om att mjölk ger vitare hy. Och mjölkindustrin kör på för fullt med sin propaganda, lite som tobaksindustrin. De säger att mjölk ger starka ben och sådana saker, alltså samma typ av påståenden som i Sverige och Europa för fyrtio år sedan.

Vad tror du om mjölkens framtid i Sverige?

– Jag har mycket svårt att se att mjölken kommer att få tillbaka den position som den haft under stora delar av 1900-talet. Sedan kommer säkert mjölkindustrin försöka omprofilera komjölken på en massa olika sätt och fortsätta leta efter nya marknader för sina produkter. Men komjölkens dominerande ställning är bruten.

The post En nationaldryck på dekis appeared first on Anlib.

Vilket är mjölkindustrins favoritord? Det finns flera kandidater. ”Öppna landskap”, ”livet” och ”svensk” ligger bra till. Eller ”starka ben”? Uttrycket har bränts in i hjärnbarken åtminstone på min generation efter att moderatledaren Carl Bildt och andra 80-talsprofiler i en klassisk kampanj visade hur högt de kunde skutta. Tack vare mjölk, varje svensk medborgares dunderhonung.

Men nej. Favvo-ordet är inget av dessa. Det är, naturligtvis, ”naturligt”.  Att mjölk är just ”naturligt” har branschpropagandan basunerat ut under nästan ett sekel: ”Arla mjölk – en naturlig utveckling”, ”Mjölk är naturligt”, ”Närmare naturen”, ”Naturens egen sportdryck”, ”Naturligt gott” och så vidare i oändliga varianter. Ansträngningen har gett resultat. Att hälla upp ett glas komjölk leder inte tankarna till industriell exploatering (utom för vissa), utan har blivit en symbol för att göra något sunt, okonstlat och äkta. Kort sagt: något ”naturligt”.

Vad som är så naturligt med mjölk är inte alldeles självklart. Det kan ju knappast vara att  hälften av korna i Sverige står uppbundna åtta till tio månader om året – fastkedjade vid en yta om 1,70 gånger 1,20 meter. De kan resa och lägga sig, men det är allt. Musklerna förtvinar och allt socialt samspel omintetgörs.

Jodå, en del bönder lägger ut gummimattor på betonggolvet, men det blir ändå ett stumt underlag och inte den mjuka jord som klövar och ben är anpassade för. En del bönder glömmer dessutom gummimattorna och låter korna ligga i sin egen avföring. Jodå, korna får mat. Men inte gräs, som man tycker skulle vara deras naturliga föda, utan ensilage och kraftfoder. Det kan inte vara något av detta mjölkbranschen avser med naturligt.

Och det kan väl knappast vara den tilltagande mekaniseringen som man tänker på? Att mjölkningen numer i allt högre grad utförs av mjölkmaskiner eller robotar? Så att avelsföretagen försöker ta fram kor som inte har oregelbundna spenar utan som sitter symmetriskt så att roboten lätt kan hitta dem? Eller kan det måhända vara produktionsökningen – att korna mjölkas på ofattbara 50 liter per dag vilket resulterar i juversjukdomar och inflammationer i klövarna? Nja, inte heller det låter så naturligt.

Så vad är det då? Kornas sexliv kan man avskriva rakt upp och ner. Detta kontrolleras nämligen helt av bonden. När en kviga är könsmogen får hon inte möta en tjur utan tvångsinsemineras. Bonden kör in hela armen i kons ändtarm och rensar ut avföringen för att lättare kunna leta upp livmoderhalsen. Denna hålls fast, samtidigt som bonden stoppar in andra handen i kons slida och där, med hjälp av en pistolett, avfyrar en dos sperma. Naturligt? Låter inte så.

Förhållandet mellan ko och kalv då? Kan det vara detta som är naturligt? Högst osannolikt. Den nyfödda kalven tas ifrån sin mor, ofta direkt efter det att hon slickat kalven, eller efter ett par dagar. Kalven placeras i isolation i en liten box. Proceduren upprepas efter sju månader, när hon fött nästa kalv. Nej, det verkar tvärtom strida mot naturen. I själva verket förvägras kon allt naturligt, som att röra sig fritt, söka föda, upprätta sociala relationer, para sig och ta hand om sin avkomma.

När allt kommer omkring kanske det är konsumtionen snarare än produktionen som mjölkbranschen tänker på när de använder sitt favoritord. Men vem kan mena att det är naturligt för människor att dricka komjölk? För det första är det endast vita människor i Nordeuropa och Nordamerika som till följd av en ärftlig genetisk mutation kan bryta ner laktos utan att få buksmärtor och diarré. Att vara laktosintolerant är normaltillståndet för majoriteten av världens vuxna befolkning.

Om man betraktar planeten i sin helhet framstår gruppen komjölksdrickande människor som än mer av ett särfall. Av alla jordens arter är människan ensam om att konsumera mjölken från ett annat djur. En zoolog som såg en schimpans lägga sig till rätta för att dia en gasell skulle nog höja på ögonbrynen och undra vad som gått fel.

Så är allt snack om mjölkens naturlighet bara nonsens? Ja, men det räcker inte. Produktionen och konsumtionen av komjölk är faktiskt – vad man än menar med ordet – så onaturlig att det närmast framstår som ett praktexempel på naturvidrighet. Förutsättningarna för att koda mjölk som något naturligt är usla. Att mjölkindustrin ändå lyckats är en prestation som skulle göra vilken åsiktsmanipulatör som helst grön av avund.

The post Mjölkindustrins favoritlögn appeared first on Anlib.

När jag var mindre stod jag bestämt upp för mina åsikter.  Vad det än handlade om. Jag sa precis vad jag tyckte och visade ingen nåd. Då hade jag inte ännu förstått vilket känsligt ämne veganism är för många. Genom åren har jag försökt att tämja min ilska, vara lugn och sansad och inte spotta ur mig några svidande sanningar. Men lätt är det inte.

Ta det här med sojamjölk och äggstockar, till exempel. Det är hemkunskap. Jag och tre killar, varav en är mjölkallergiker, skickas iväg till närmaste matbutik för att köpa växtbaserad mjölk och grädde till våfflorna vi ska laga. På bussen häver en av killarna, S, plötsligt ur sig:

– När man ska baka med växtmjölk blir ju allt bara hårt bröd!

De andra skrattar med. Jag ligger lågt. Provokationer har jag lärt mig att känna igen.

Någon timme senare, när våfflorna är uppätna och alla är till synes nöjda med konsistensen, vänder sig S till en annan av killarna, T, som jag vet varit inne på veganism tidigare. Som till exempel när han skrev en flera sidor lång uppsats om varför vegansk mat är bättre för planeten. S säger:

– Oj oj oj! Du har ätit våfflor med sojamjölk! Nu kommer du få äggstockar!

Genom min skoltid har jag hört både det ena och det andra om veganism. Men detta är något nytt! S menar alltså att det på något mystiskt sätt är feminint, tjejigt, att dricka sojamjölk – och att det är maskulint att dricka komjölk? Sexism och antiveganism på samma gång?

Jag väljer att inte säga något, trots att ilskan kokar i mig. Det blir lättast så.

I efterhand önskar jag att jag kommit på någon rapp replik som totalt fått tyst på S. Tyvärr är min hjärna uppenbarligen inte tillräckligt snabb.

Men mest tänker jag på T och varför det är så många fler tjejer än killar som är veganer. Förmodligen för att killar måste bryta mot den manliga normen att äta animalier. Tjejerna har det lättare. De liksom bara glider med på vegovågen och klarar sig själva, medan killarna skulle behöva en flytväst för att inte drunkna.

Kan vi på något sätt ge dem det? Lite extra peppande och stöttande så att veganismen blir något för alla, både tjejer och killar.

Det är kanske vad T skulle behöva för att förstå att man kan vara kille och vegan på samma gång. Utan att få äggstockar.

The post ”Sojamjölk? Då får du äggstockar!” appeared first on Anlib.

En gång var jag en aktiv aktivist. Jag sprang på allt från antipälsdemonstrationer till veganska matutdelningar. Det var då. Som småbarnsmamma klickar jag mest i rutan ”kommer” på Facebook, men utan att komma. Jag hinner helt enkelt inte.

Det här ger mig en känsla av att inte räcka till och att inte göra nog. Men då hörde jag ett samtal mellan ett av mina barn och ett annat:

– Mjölken får vi ju av korna!

– Nja… Vi tar mjölken från dem. Det är ju ingen ko som bara kommer och ger bort den, svarade min dotter.

Samtalet fick mig att förstå hur viktig jag som veganförälder är. Bilden av att kons mjölk är till för människan befästs redan när barnen är små, alltså så små att de inte ifrågasätter utan bara tar det som presenteras för dem som fakta. Genom bilder, sånger, böcker och filmer så lär de sig att kon är bondens och hör hemma på en bondgård, instängd bakom staket.

De får också lära sej att av kon får vi mjölk – utan att tänka på att mjölken egentligen tas från kon och borde vara kalvens. Kalven syns inte ofta på bild så den glöms bort och på så vis förstärks känslan av att mjölken bara är till för oss. Utopin av den lyckliga kon som glatt ger oss sin mjölk blir en självklarhet för barnen.

Vi föräldrar här ju ett enormt ansvar här, både att sålla lite i informationen men också att försöka väga upp med andra typer av bilder och filmer. Vi kan visa bilder på ko och kalv tillsammans, bilder på kalvar som diar och bilder på dem i det gröna utan bondgård och staket. Om du inte hittar sådana bilder gör som jag, rita egna!

Det kändes först lite fjantigt att bry sig om små detaljer som tecknade bilder i böcker, inte alls lika kraftfullt som att stå på en demonstration och visa vad jag tycker. Men efter att jag hört det där samtalet mellan barnen så insåg jag det fasiken är aktivism på hög nivå! Att få barn att ifrågasätta normer och fundera över hur det egentligen ligger till är ju värsta stora grejen!

Så alla trötta, upptagna veganföräldrar som liksom jag inte hinner delta i aktiviteter och demonstrationer för djuren: Räta på ryggen och håll huvudet högt! Det vi gör är fantastiskt! För barnen är framtiden och framtiden är vegansk.

The post Räta på ryggen veganföräldrar appeared first on Anlib.

Mors dag är en kampanjdag för djurrättsrörelsens sedan några år tillbaka. Att kor och kalvar separeras inom mjölkindustrin är en av frågorna som lyfts.

Idag är det precis hundra år sedan författaren Cecilia Bååth-Holmberg tog det moderna mors dag-firandet till Sverige efter en amerikansk förlaga. Men högtider och riter för att lyfta och hylla moderskap är förstås betydligt äldre än så och har funnits i de flesta kulturer.  

Att djurrättsrörelsen använder dagen för rikta ljuset mot djurförtrycket är däremot en ganska ny företeelse. Aktivisten Amanda Mattsson ska vara med på en djurrättslig mors dag-manifestation i Linköping.

– Mors dag är en väldigt bra dag att uppmärksamma mödrars lidande inom djurindustrin, tycker jag. De utnyttjas just på grund av deras förmåga att frambringa liv. Bakom varje ickemänsklig kroppsdel eller kroppsvätska som människor förtär finns en mor som förlorat sitt barn, säger hon.

Vad ska ni göra idag?

– De flesta kommer att hålla skyltar med fredliga, informativa och djurrättsliga budskap. Andra ska dela ut flygblad, prata med förbipasserande, informera om djurindustrin och försöka väcka empati, säger Amanda Mattsson.

Aktivisten och genusvetaren Jonna Håkansson är kluven till mors dag som koncept. Hon tycker att det är bra att uppmärksamma att många mammor drar ett tungt lass men tycker också att dagen “kan förstärka bilden av att det bara finns två kön, att dessa är fundamentalt olika och att mammor ska ta den vårdande rollen”. Att djurrättsrörelsen har tagit sig an dagen ser hon många fördelar med.

– Genom att uppmärksamma både mänskliga och ickemänskliga mödrar så synliggörs att även djur har starka band till sina barn och deras emotionella liv lyfts fram. Det nyanserarar den vanliga föreställningen att djur inte skulle ha komplexa känsloliv. Flera personer har också sagt att videor på kor som förlorar sina kalvar har väckt känslor i dem som gjort att de valt att ta avstånd från mjölkindustrin, säger Jonna Håkansson.

Vad finns det för kopplingar mellan patriarkatet och mjölkindustrin?

– Patriarkalt förtryck bygger på dominans och kontroll. Ett aktuellt exempel är inskränkningarna i aborträtten som görs på många håll. Abortfrågan, liksom mjölkindustrin, handlar i slutändan om kontroll över personer med livmödrar och individers reproduktiva förmåga. Mjölkindustrin bygger på att göra kor gravida mot deras vilja genom tvångsinseminering för att sedan ta deras barn ifrån dem så att företag kan tjäna pengar på att sälja kornas mjölk.

The post För alla mödrar appeared first on Anlib.

Protester vid kosläpp, mjölkindustrins årliga PR-jippo, har blivit vanligare de senaste åren. Anlib följde med några aktivister till Sveriges lantbruksuniversitet och kosläppet i Lövsta utanför Uppsala.

En grupp på tretton personer har samlats i en ring vid Uppsala centralstation. Några står med en kopp kaffe i handen för att värma sig denna ovanligt kyliga majdag. Några har varit med och demonstrerat på kosläpp tidigare, för andra är detta en helt ny erfarenhet.

– Jag slutade att äta kött av hälsoskäl och blev sedan vegan för fyra år sedan efter att ha sett dokumentären Cowspiracy. Aktivist har jag bara varit sedan i höstas, säger Kataline Camus som till vardags är byggnadskonstruktör.

Hon tycker att det känns bra att stå upp för djuren även om hon kan tycka att det ibland är jobbigt att prata med främlingar.

– Inför det här kosläppet är jag lite nervös inför att jag ska må dåligt över att jag tycker synd om djuren på gården.

Aktivisterna pratar om hur de ska gå obemärkta in på kosläppet för att sedan, när korna kommer ut, lyfta skyltar och lakan med djurrättsliga texter.

– De räknar säkert med att vi kommer oavsett, säger någon och nämner att de var på kosläpp på Sveriges lantbruksuniversitets anläggning även förra året.

Efter samlingen delas aktivisterna in i par så att det inte ska se för misstänksamt ut med en grupp på tretton personer som kommer tillsammans. Sedan åker bilarna mot Lövsta.

“Varsågoda! Vi bjuder på mjölk och bulle – Arla” står det på en skylt som möter besökarna till kosläppet. Förutom dryck och tilltugg bjuds det även på underhållning. På en tipsrunda får man bland annat gissa hur mycket en gris i genomsnitt väger vid slakt (svar: 115 kg). Eftersom Lövsta är en statlig forskningsanläggning finns även en whiteboard-tavla med ett diagram över hur korna rör sig. För de allra minsta finns det röda Arla-kor i miniformat att rida på.

Innan korna släpps ut på bete ges en chans för alla besökare att gå in på anläggningen där korna tillbringar större delen av sina liv. Från ett stort observationsfönster på övervåningen får man en överblick över hur korna har det.

En pojke lyfts upp av sin pappa för att kunna se genom fönstret. Han äter en korv som de köpt på gårdsplanen av veterinärstudenterna. Köttet kommer från ett närliggande slakteri och det är inte alls omöjligt att det är korna som var med på fjolårets kosläpp som fått sätta livet till.

– Den bajsar, säger ett annat barn barn och skrattar till.

– Det ska man inte trampa i, säger mamman.

Hela golvet är fyllt med bajs så för korna är det omöjligt att följa det omtänksamma rådet.

– Det är kul att de får gå fria, eller hur? säger mamman till sitt barn.

En ko sätter sitt huvud mot en roterande, blå borste.

– Åh så skönt, säger en pappa.

– Man undrar ibland om man ser samma bild, säger Ewe Daun, konstnär från Uppsala och en av djurrättsaktivisterna på plats.

– Jag tycker att det ser ut som en fruktansvärd tillvaro för korna. Besökarna här kan titta genom exakt samma fönster och säga ”vilken fin kliborste de har” och skratta. Man bara känner: ”Öppna ögonen snälla!” Men jag var nog lika blind innan jag blev vegan, fortsätter Ewe Daun.

Men alla besökare denna dag ser inte okritiskt på hur djuren har det. Mikaela Hedström har sin två månader gamla son i famnen och sin treåring vid benen. Hon tycker inte att djuren ser ut att ha det så bra där nere.

– Man har ju inte tänkt på det innan men sedan jag fick barn och började amma så började jag tänka på var mjölken kommer från. Tänk om de skulle ta mina barn ifrån mig! Det är ju jättehemskt! Det är ju så de gör i mjölkindustrin, säger Mikaela Hedström som har läst en djurskyddsutbildning.

Klockan börjar närma sig elva och folk samlas ute kring den tomma hagen. Mats Persson, driftschef på Lövsta Lantbruksforskning, meddelar att det är 3000 besökare som har kommit till dagens kosläpp. Han instruerar besökarna att inte vifta med ”paraplyer och plakat” så att djuren inte blir skrämda.

– Mjölk är inte bara ett fantastisk livsmedel. Men det viktigaste är att vi kan ha en biologisk mångfald. Våra djur gör ett fantastiskt jobb som håller vårt landskap öppet. Det kan ni tänka på när ni dricker er Arla-mjölk, säger Mats Persson i mikrofonen.

Men djurrättsaktivisterna vill att konsumenten ska tänka på andra saker när de dricker sin mjölk. När de första korna kommer hoppandes ut i hagen till tonerna av “Guld och gröna skogar” med Hasse Andersson tar aktivisterna upp sina lakan.

”Inte din mamma, inte din mjölk”, ”Varför tog ni mig från min mamma?” och ”Kalven separerades från sin mamma vid födseln” lyder budskapen. Aktivisterna står helt tysta och lugna en bit bakom besökarna som tittar på korna. När alla djur släppts ut samlas aktivisterna på rad så att ingen ska undgå deras budskap. Flera besökare kommer fram till dem och har respektfulla samtal om djurindustrin. Vissa säger till och med att det är bra att aktivisterna är där.”

I år har företrädare för mjölkindustrin lyft fram att de vill förbjuda djurrättsaktivister från att vara på kosläpp. Ett exempel är mjölkbonden Anette Gustawson. I en debattartikel i Expressen skrev hon om ”maskerade människor som gapar, skriker och uppträder hotfullt”. Man kan undra om Gustwson faktiskt upplevt detta eller om hon vill måla upp en nidbild av djurrättsaktivister — kanske för att få politiker att stoppa människor som vill ge en alternativ bild av mjölkindustrin.

”Mjölkindustrin splittrar familjer och dödar oskyldiga” står det på det lakan som Kataline Camus och Erik van Berlekom håller i. De är lika lugna och tysta som de andra aktivisterna i gruppen. Ändå väljer poliserna ut just dem och ber att få se deras legitimation.

– Vi frågade varför. Då sa de att det var för att vi kanske är misstänkta för brott mot demonstrationslagen. Jag sa att jag inte hade mitt leg på mig. Då utförde polisen en kroppsvisitering av mig. De hotade med att de kanske skulle ta med oss till polisstationen om vi inte ville visa leg eller ge personnummer. Det var läskigt, hotfullt, säger Erik van Berlekom som till vardags är forskningsassistent i psykologi.

När de flesta besökarna har åkt hem packar aktivisterna också ihop. Men när de precis har lämnat gården ser de poliser framför sig som stoppar bilar. Poliserna håller fram en apparat som förarna ska blåsa i. I baksätet börjar det skämtas om att polisen vill göra ett laktostest för att se så att verkligen alla har druckit av komjölken på kosläppet. För hur många kör berusade från ett kosläpp?

–  Vi kollar körkort och nykterhet, säger polisen som stannar aktivisternas bilar.

Två av aktivistbilarna får köra vidare efter alkotest och uppvisande av körkort. Men i Erik van Berlekoms bil måste samtliga passagerare visa leg. Polisen förklarar inte varför.

– Det låter lite konspiratoriskt men jag tror att de ville undersöka just oss. Så fort de kontrollerat vår bil åkte de iväg, säger han.

Efteråt samlas aktivisterna på den veganska restaurangen Los Vegos i centrala Uppsala.

– Det var obehagligt att se de instängda korna och kalvarna som låg ensamma i sina boxar. Det var smutsigt och såg hårt ut. Därför kändes det bra att göra manifestationen. Det var lite nervöst med så många poliser och att de ville ha våra personnummer. Men jag tyckte att vi fick många bra reaktioner även från de som jobbade där, säger Kataline Camus.

Erik van Berlekom påpekar att det var betydligt färre besökare på kosläppet detta år jämfört med förra.

– Det kan ha berott på vädret men också på att vi var där förra året. Det är också bra att arrangörerna blir störda av vår närvaro. De håller ändå på med en verksamhet som leder till ett enormt lidande. De ska inte kunna göra ett propagandaevent utan att utmanas.

Han lyfter också fram att det är viktigt att inte lägga hela ansvaret på enskilda producenter. Dessa är ju del av en större struktur som säger att det är okej att tjäna pengar på djurs kroppar.

– Det är bra om vi kan vara tydliga med att vi inte är ute efter att anklaga specifika aktörer utan vill belysa ett helt system som förtrycker.

The post Mjölkprotest vid statligt kosläpp appeared first on Anlib.

I drygt hundra år har mjölken varit svenskarnas nationaldryck – det ”svenskaste svenska” enligt Christer Eliasson, före detta ordförande för branschorganisationen Svensk Mjölk. I princip alla samhällets institutioner har anslutit sig till hyllningskören. Politiska företrädare från vitt skilda åsiktsriktningar har med gemensam stämma prisat drycken; lärare, forskare och läkare har entusiastiskt gått propagandans ärenden och framhållit mjölkens närmast undergörande egenskaper: den som dricker mjölk blir stark, frisk och bibehåller sin ungdom!

Myndigheterna, i sin tur, har gynnat branschen så att den till slut framstått som ett statligt verk snarare än en multinationell jätte. Symboliskt har den vita drycken knutits till framsteg och rationalitet, det svenska folkhemmets byggstenar.

Så starkt har mjölkens grepp om människor varit att den för många fått en närmast religiös prägel. Komikern och tv-profilen Henrik Schyffert beskriver hur han som förälder är beroende av drycken: ”Man får familj och så kommer en tjugoårsperiod i livet där mjölk är det enda man tänker på. Jag tänker på mjölk tio gånger om dagen. Det blir så viktigt. Om mjölken tar slut stannar allt.” Han tillägger: ”Mjölk är heligt.”

En kökschef på Virginska skolan i Örebro upprepar i en intervju i Mjölkspegeln samma bekännelse: ”Mjölk är en av livets drycker. Mjölken är helig.”

Idag sitter mjölken inte längre lika säkert på sin tron. I takt med att bilden av nationaldrycken som hälsobringande, miljövänlig och naturlig börjat krackelera, har tillbedjarna – och konsumenterna – blivit färre. Och djurrättare gör sitt bästa för att punktera lögnen: Mjölk är ingen livets utan den råa hänsynslöshetens dryck. Bakom det oskuldsfulla vita döljer sig hjärtslitande separationer, tvångsinseminationer, slavliknande förhållanden, sjukdomar och brutal död. Familjens kitt? Helig? Inte det minsta.

Traditionellt har djurrättsrörelsen fokuserat  mer på köttindustrin än mjölkindustrin, kanske för att  argumenten mot kött framstått som enklare, eller för att vägen mot en vegansk livsstil för de flesta tenderar att följa vissa steg: Först utesluts kött, sedan mjölk. Det senare har ibland ansetts som mindre viktigt, en slags överkurs för de verkligt hängivna.

Också här har en förändring skett. Kampen mot mjölk betraktas inom djurrättsrörelsen inte längre som mindre prioriterad. Uppgraderingen har mycket som talar för sig. Sett till lidandet inom mjölkindustrin finns det minst lika stor anledning att sluta dricka mjölk som att sluta äta kött. Dessutom är mjölk- och köttbranschen så intimt sammanvävda att de inte kan skiljas åt. Av det kött som ligger i butikerna kommer upp mot sextio procent från kor som, medan de fortfarande var i livet, trälade inom mjölkindustrin.

Mot den här bakgrunden var det inte svårt att välja mjölk som Anlibs första tema. I en serie artiklar med start i eftermiddag kommer vi att belysa olika aspekter av ämnet. En självklar sådan är hur dagens djurrättsrörelse gör motstånd mot industrin och dess propagandatricks. Därför inleds temat med ett reportage från en demonstration vid ett så kallat kosläpp.

På redaktionen välkomnar vi kommentarer och inlägg! Vår förhoppning är att texterna ska inspirera er läsare till att reagera, reflektera eller kanske skriva en egen artikel för publikation.

The post Mjölkens storhetstid förbi appeared first on Anlib.