Åsikterna i texten är skribentens egna.
I en replik (19/4) på min debattartikel (15/4) hävdar Martin Smedjeback att ickevåld är mer effektivt för djurrättskampen än våld. Han skriver bland annat att djurrättsrörelsen med en ickevåldslig strategi får fler och fler att öppna ögonen för djurförtrycket, samt ansluta sig till vår kamp. Det var många saker jag reagerade på i repliken och som jag vill bemöta.
Jag vill börja med att påpeka att de personer Smedjeback tar upp som exempel till varför ickevåld är mer effektivt, alla kämpade för människors rättigheter. En måste förstå att dessa redan hade ett rätt stort försprång eftersom människor alltid har haft högre status än djur. Människorättsaktivism är mer accepterat av massorna än djurrättsaktivism och har alltid varit.
Han jämför även två olika scenarion där det ickevåldsliga går ut på att “värva” fler veganer och aktivister genom dokumentation, fredlig civil olydnad och protester. Det ickevåldsliga scenariot slutar med att politikerna känner sig pressade till att fatta beslut och stifta lagar som förbjuder utnyttjande av djur.
Djurrättsaktivism måste inte och borde inte enbart handlar om att påverka individer, värva fler veganer eller att få allmänheten att tycka om det vi djurrättsaktivister gör. Sedan vill jag tillägga att inte alla delar den positiva synen på demokrati med tanke på hur samhället ser ut just nu.
Jag anser att politisk påverkan i många fall är slöseri med tid då politiker varken bryr sig om miljö eller djur. Hade politisk påverkan haft någon påtaglig effekt hade vi sett en större förändring i lagstiftningen för länge sedan. Eftersom varken politikerna eller samhället är på vår sida måste vi hitta andra sätt att krossa djurförtrycket på. Med det sagt utesluter inte det ena det andra. En kan påverka politiskt och samtidigt göra mer radikala saker, samt vara för våldsliga metoder.
Smedjeback hävdar också att våldsamma metoder skadar djuren i längden eftersom våld gör människor mer negativa till rörelsen och djurrättsfrågan, samt att det krävs en stor och bred djurrättsrörelse för att krossa djurförtrycket. Jag tycker att vi måste sluta försöka få hela världen att acceptera oss och att bli veganer. Som misantrop tror jag inte på en värld där majoriteten av människor bryr sig om djur tillräckligt mycket för att sluta förtrycka dem. Jag tror inte att alla kan övertygas med hjälp av enbart en vänlig ton och bra argument. I vissa fall hade ickevåldsliga metoder kanske räckt men i detta fall – djurens frigörelse – krävs det mer.
Våld föder nödvändigtvis inte våld. Våld kan i vissa fall faktiskt få våld att upphöra. Hade de som plågar djur inte utsatt djuren för psykiskt och fysiskt våld, hade inte heller djurvänner känt ett så starkt behov av att ta till våld för att få djurplågarnas våld att upphöra. Jag anser att de som utsätter djur för lidande förtjänar att må dåligt och att det i högsta grad är etiskt att någon som skadar djur får lida. Eftersom inte rättsväsendet straffar djurplågare tillräckligt är det enligt mig rättfärdigat att ta lagen i egna händer.
I min debattartikel citerade jag Gary Yourofsky och det tänker jag göra igen. “I don’t think that the cows, the pigs and the chickens are opposed to violence on their behalf. You might be opposed to violence on their behalf because you’re not looking at it as a victim, you’re looking at it as a victimizer. You don’t oppose violence, you just oppose who I propose to be violent for.”
För djuren är det ett krig, och vi är deras enda soldater.
