Riksdagsledamoten och veganen Rebecka Le Moine vill bli nytt språkrör för Miljöpartiet. Anlib ställde några frågor om djur, kött och djurrätt.

Miljöpartiet ska välja ett nytt språkrör efter Isabella Lövin nästa år. Förra veckan var Rebecka Le Moine från Norrköping, en av få veganer i rikspolitiken, den första som annonserade sin kandidatur.

Rebecka Le Moine är 30 år, valdes in i riksdagen 2018 och är Miljöpartiets talesperson för biologisk mångfald. Hon är utbildad naturvårdsbiolog och har tidigare arbetat som ekologkonsult.

Hur kom det sig att du gav dig in i partipolitiken?

– Mitt första engagemang var i Fältbiologerna och sedan i Naturskyddsföreningen. När jag gav mig in i partipolitiken valde jag Miljöpartiet eftersom de är det enda riksdagspartiet som erkänner att allt som lever har rätt att leva för sin egen skull. Den grundvärderingen, att alla djur har rätt till sina egna liv, är något jag bär med mig. Jag vill försöka att vända på perspektiven och få människan att se att det inte är självklart och inte moraliskt att vi människor ska dominera resten av världen, säger Rebecka Le Moine.

Hur tror du dina chanser är att bli språkrör?

– Jag har ingen aning! Men vad jag vet så är det än så länge bara jag som har sagt rakt ut att jag kan tänka mig att kandidera. (Tillägg från redaktionen: Vid tiden för intervjun var det så men sedan dess har Annika Hirvonen och Åsa Lindhagen också valt att kandidera.)

Hur står det till med vegonormen i partiet?

– Vi har en policy att vi ska bara servera lakto-ovo-vegetariskt och veganskt på våra kongresser och möten. I Miljöpartiets riksdagsgrupp så är jag den enda veganen, men flera är vegetarianer.

Har du stött på fler veganer i riksdagen?

– Ja, jag har jobbat en del med socialdemokraten Magnus Mannhammar. Han är den enda förutom jag själv som jag vet är vegan. Vi har tillsammans anordnat några olika seminarier, bland annat visade vi Cowspiracy i riksdagen. Då har vi bjudit på vegansk mat och inspirerat på den vägen också. När det gäller riksdagen så borde vi kunna komma betydligt längre. Under en del evenemang serveras skinka och det är så onödigt.

Vilka djurpolitiska frågor vill du driva om du blir språkrör?

– Vi skulle behöva satsa mycket mer på att göra ett proteinskifte från kött till växter, inte minst inom skolan. Sen borde förfärliga saker som minkfarmer förbjudas. Vi borde också lyfta frågan om djurens rättigheter, och ta initiativ för att få till en FN-konvention som erkänner att djur har egna rättigheter. Djurförsöken är också är helt förkastliga. Vi måste få till en forskning som inte använder sig av sådana metoder. 

Har du funderat på olika verktyg för att genomföra proteinskiftet på?

– En köttskatt skulle vara väldigt bra. I nuläget betalas det inte för miljökostnaderna som köttätande innebär. Vi skulle också kunna ställa mycket högre hållbarhets- och djuretiska krav på kött vid upphandlingar. Men primärt handlar det om att minska köttkonsumtionen och hur kraven ska se ut kring det kött som produceras.

På vilket sätt kan proteinskiftet ske i skolan?

– I skolor skulle man kunna jobba mer med en vegetarisk dag i veckan. Skolorna bör servera kött i mycket mindre kvantiteter om man nu inte vill jobba med dagar. Det är så otroligt bråttom att minska vårt klimatavtryck, vi måste bryta normen om att vi ska äta kött varje dag. Vi måste snabbt göra det omodernt att äta kött.  Och få in god vegansk mat.

I förra veckan publicerade Världsnaturfonden sin Living Planet Report. Där nämns målet att minska den globala köttkonsumtionen med 50 procent till 2050. Vad tror du om att sätta denna typ av mål?  

– Jättebra! Vi borde ta fram en strategi för hur vi ska minska kött- och annan animaliekonsumtion och synka denna med Parisavtalet och konventionen för biologisk mångfald. Vi vet ju att för att producera kött krävs det otroligt stor areal. Det är väldigt slöseri på markyta och även slöseri av vatten och andra resurser.

Är det inte så att vi människor tar mer och mer mark till oss själva och till ”våra” boskapsdjur och därmed tränger vi undan de vilda djur som finns?

– Verkligen. Det var det som gjorde mig helt övertygad om att jag måste bli vegan. Att vi måste rädda de sista spillrorna av natur som finns. Kött- och mjölkindustrin tar så mycket mark i anspråk. På så sätt gör vi de vilda djuren hemlösa och utrotar dem aktivt. Det vill jag inte vara en del av.  

Men mjölkindustrin hävdar att vi behöver mjölkkorna för att behålla den biologiska mångfalden i Sverige?

–  Det mesta av djurkonsumtionen, alltså av både mjölk och kött, gynnar absolut inte biologisk mångfald. Hade målet varit att värna den biologiska mångfalden behöver vi absolut betande djur, på gamla betesmarker. Men det är i själva verket en mycket liten del av djuren som faktiskt betar på betesmarker, så även om allt kött vi åt kom härifrån så skulle vi behöva minska köttkonsumtionen drastiskt. 

– Men för att upprätthålla betet skulle vi också kunna få hjälp av vilda djur. Jag är till exempel ett stort fan av skogsren som jag tycker vi skulle kunna återintroducera i Sverige. De är betare och skulle kunna ge ett fantastiskt gratis bidrag till den biologiska mångfalden.

I Miljöpartiets partiprogram står att ni vill leva i solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet. Vad tycker du att det innebär att leva i solidaritet med djuren?

– Vi borde verkligen fråga oss vad det innebär att leva i solidaritet med djuren. Djuren är inte slavar. Men vi människor tar oss rätten att föda upp djur för vår profit. Vi tar ifrån dem deras eget existensberättigande. Frågan är om vi verkligen har den rätten. Utgångspunkten i den politiska debatten är främst att djur är mat. Man har diskuterat hur mycket de ska få vara ute, hur de ska avlivas och så vidare. Man har pratat om djurskydd men inte djurrätt.

– Kommer vi fram till att tänka djurrättsligt borde vi istället fråga oss: Hur bedriver vi en politik för att frigöra djuren från vårt slaveri? Hur kan de få finnas till för sin egen skull? Vi människor har till skillnad från många andra arter möjlighet att välja vad vi äter. Vi är allätare. Vi måste faktiskt inte äta kött.

The post ”Kött måste bli omodernt” appeared first on Anlib.

Uppdrag granskning har sänt två uppmärksammade program om mjölkindustrin med smygfilmade bilder från en av Arlas gårdar. För första gången berättar aktivisterna Michelle Berghäll och Martina Vedin som filmade om mjölkgården i Hälsingland, Uppdrag gransknings program och debatten efteråt.

Michelle Berghäll och Martina Vedin är djurrättsaktivister sedan flera år tillbaka. De har lång erfarenhet av att smygfilma djurfabriker i Sverige och andra länder, bland annat genom kampanjen Total insyn. 

Förra året hörde en person av sig till dem och föreslog att de skulle filma en mjölkgård i Hälsingland som en sista utväg för att missförhållandena på gården skulle bli kända. Sedan flera år tillbaka hade boende i trakten larmat om att djuren led men trots flera anmälningar hade varken länsstyrelsen eller polisen satt stopp för djurplågeriet. Martina Vedin och Michelle Berghäll fick sedan kontakt med Uppdrag granskning och lät redaktionen få tillgång till deras material från gården.  

– Jag har som en slags sköld omkring mig när jag filmar, för att orka se allt det hemska som djuren tvingas att vara med om. Så jag lät inte mig själv känna allt för mycket när vi var där. Men jag reagerade på att korna stod och låg i extremt mycket avföring och att de såg väldigt magra ut. Jag tyckte också att det var konstigt att de inte hade tillgång till något foder, säger Michelle Berghäll. 

Hade du sett något liknande förut?

– Jag har sett många gårdar som har påverkat mig starkt och som inte borde få existera. Men det var absolut en av de värsta mjölkgårdar jag har sett. Sedan vill jag tillägga att vi har varit i flera europeiska länder och sett många djurfabriker. Att Sverige skulle vara bättre än andra länder är en myt som inte bygger på fakta. Visst kan det vara så att Sverige har strängare djurskyddslagar men vad betyder det när reglerna inte efterföljs?

Martina Vedin berättar att det svåraste för henne är att lämna de lidande djuren efter en smygfilmning.  

– Det är nästan omöjligt att kunna somna. Djurens vädjande ögon efter hjälp etsar sig fast. Illamåendet över vad människor är kapabla att göra mot andra kännande varelser skapar en sådan stark ilska och sorg att kroppen börjar värka. Sedan, när en ser materialet som vi filmat om och om igen, blir en påmind om att det inte bara var en hemsk mardröm, säger Martina Vedin.

Det första av Uppdrag gransknings program sändes den 29 januari och hade titeln Arlagården. I programmet visas det smygfilmade materialet från gården i Hälsingland och tittarna får se magra och smutsiga kor i en djurfabrik som tycks ha lämnats vind för våg.

Filmerna från gården varvas med Arlas reklamfilmer, bland annat Bregottfabriken, där välmående kor skuttar omkring på gröna ängar. Reaktionerna efteråt var kraftiga och programmet är ett av Uppdrag gransknings mest sedda de senaste åren.

– Vi är otroligt tacksamma att Uppdrag granskning valde att ta sig an detta och visa hur illa djuren far. De ställde Arla, LRF och länsstyrelsen ordentligt mot väggen, säger Michelle Berghäll.

– Vi hoppas också att medvetenheten om hur djuren inom livsmedelsindustrin lever i Sverige har blivit större, säger Martina Vedin.

Företrädare för djurindustrin har sagt att programmet var ett beställningsjobb från djurrättsrörelsen. Vad tänker ni om det?

– Jag skrattade till när jag hörde det. Jag förstår inte hur det skulle ha gått till. Gården har ju bevisligen haft problem i många år, säger Michelle Berghäll.

Under och efter programmet hävdade Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och Arla att gården i Hälsningland var ett undantag, ett enskilt och oacceptabelt fall. I sociala medier började hashtaggen “Vi är Arla” användas av mjölkbönder som stolt visade upp sin verksamhet. 

I ett uppföljande reportage från Uppdrag granskning som sändes i onsdags kunde redaktionen slå fast att gården inte var något enskilt fall. De beställde ut offentliga handlingar som visade att  210 kött- och mjölkgårdar har fått förelägganden hos länsstyrelsen förra året. Av dem var 38 mjölkgårdar som säljer sin mjölk till Arla.

– Vi blev inte chockade direkt eftersom vi har sett så pass många gårdar med egna ögon. Det finns också ett stort mörkertal vilket Uppdrag granskning nämner. Förra året besökte länsstyrelsen bara 7,5 procent av Sveriges gårdar. Hur ser det ut på de resterande gårdarna? säger Martina Vedin.

Att ta sig in på djurfabriker och filma är inte tillåtet och aktivister som smygfilmar kan bland annat dömas för olaga intrång. Martina Vedin och Michelle Berghäll väljer ändå att nu vara öppna med att det var de som filmade.

– Vi är redo att ta konsekvenserna och står för vad vi har gjort. Det är värt det eftersom det har avslöjats att inte bara en svensk gård har begått fruktansvärda brott mot djur utan flera. Att en lag finns betyder inte heller att den är moralisk och etiskt rätt. Det är i Sverige lagligt att vissa djur hålls instängda under hela sina liv, säger Martina Vedin.

– Lagarna upprätthåller ett system där djuren skadas. Då tänker inte jag vara en del av det systemet. Jag tänker göra det som känns rätt i hjärtat och det är att hjälpa djuren. Till och med den polis som vi lämnade materialet till sa att det var bra att vi hade filmat med tanke på hur illa djuren hade det, säger Michelle Berghäll.

Vad hoppas ni att Uppdrag gransknings program och debatten efteråt ska leda till?

– Att fler ifrågasätter djurindustrins falska bild av djurhållningen. Det borde inte få vara lagligt att dölja sin verksamhet så som de kan göra idag. Alla ska ha rätt att se hur djuren behandlas så att människor kan ta sig en funderare på om det verkligen är rätt att utnyttja och döda djur för ekonomisk vinning, säger Michelle Berghäll.

Se Uppdrag gransknings program Arlagården och uppföljningen

The post ”Vi filmade Arlagården” appeared first on Anlib.

Sluta med djurrättsaktivism eller bli av med jobbet. Det ultimatumet fick folkhögskoleläraren Fredrik Gavell i våras. ”De tyckte att jag skadade skolans rykte”, säger han.

För två år sedan började Fredrik Gavell att arbeta som lärare på Brunnsviks folkhögskola i Borlänge. Det är en anrik folkhögskola som har djupa rötter i arbetarrörelsen och står nära Socialdemokraterna.

– Jag älskade mitt jobb. Det kändes viktigt och jag gillade att skolan hade ett starkt politiskt patos, säger Fredrik Gavell som har varit engagerad för djuren under en längre tid, först partipolitiskt sedan utomparlamentariskt.

Men drömjobbet skulle snart förvandlas till en mardröm. Allt började i februari förra året när Fredrik medverkade på en demonstration i Borlänge mot en lokal strutsfarm. Demonstrationen arrangerades av Djurfront Dalarna, en nystartad lokalavdelning av djurrättsorganisationen Djurfront. Tanken var att demonstrationen skulle bli startskottet för en längre kampanj mot strutsfarmen.

– Vi hade planerat ganska länge och tänkte ha regelbundna demonstrationer även utanför själva farmen. Det finns så mycket som är upprörande med farmen och exploateringen av strutsarna. Exempelvis det koloniala perspektivet, att man tar hit djur från andra sida jorden bara för att utnyttja och döda dem.

Strutsfarmen valdes också för att den är välkänd i lokalsamhället och är ett populärt utflyktsmål.

– Vi ville ge en annan bild men vi förstod förstås att vi inte skulle bli omtyckta av alla.

Måndagen efter demonstrationen, när Fredrik var på väg till jobbet, plingade det i hans telefon. I inkorgen fanns ett långt mejl från en person med koppling till strutsfarmen. I mejlet som även var adresserat till folkhögskolans ledning, lokala medier och polisen, kallades Fredrik för uppviglare, våldsverkare och även fascist med hänvisning till att han var svartklädd och delvis maskerad under demonstrationen. Samma person skickade även ett privat meddelande till Fredrik som innehöll en bild på hans hus.

– Jag blev chockad och kände mig hotad. Det värsta var att min familj drogs in.

I det långa mejlet stod det att strutsfarmen hade fått en rad anonyma och hotfulla telefonsamtal efter demonstrationen och att samtalen hade polisanmälts som olaga hot. Det framfördes också att Fredrik var olämplig som lärare på grund av hans engagemang i Djurfront.

Just denna vecka skulle Fredrik, som genast tillbakavisade den indirekta anklagelsen att han skulle ha ringt strutsfarmen, åka iväg på en kurs. När han på torsdagen kom tillbaka till Brunnsviks folkhögskola fick han ”en lapp i handen”. Det stod att han var arbetsbefriad med bibehållen lön i väntan på utredning. Skälet som gavs var att ”Djurfronts metoder och ställningstaganden strider mot skolans värdegrund”.

– Jag kallades in till skolledningen innan jag skickades hem men de var inte intresserade av att höra min sida av saken. De ville bara prata om Djurfront, våld och våldsbejakande extremism. De hade bestämt sig.

Den närmsta tiden var tuff och turbulent för Fredrik. Lokala medier skrev om ”den skolanställde” med kopplingar till ”djurrättsextremism” och skolledningen gav sin version i medierna och skolans egna kanaler. Värst var alla hot och nedsättande kommentarer som postades i sociala medier, bland annat på folkhögskolans Facebooksida. Även riksdagsledamoten Hanif Bali (M) som har hundratusentals följare på Twitter publicerade bilder på Fredrik vilket gav historien nationell spridning.

– Allt var väldigt surrealistiskt och obehagligt även om det mest var troll och lantbrukare som skrev. Men jag fick väldigt fint stöd från min familj, vänner, Djurfront och andra inom djurrättsrörelsen.

Vid ett tillfälle gick Fredrik in på den lokala polisstationen.

– Jag frågade rakt ut om jag var misstänkt för olaga hot. Det var jag inte.

Det här var bara några veckor efter Göteborgs-Postens artiklar om hot mot bönder, en granskning där Djurfront var i fokus även om hoten inte hade gjorts i organisationens namn. 

– Samhällsklimatet just då bidrog till att det här blev så stort. Före demonstrationen pratade vi om GP:s rapportering och funderade på hur det skulle påverka oss men vi valde ändå att följa vår planering och genomföra demonstrationen.

Efter att Fredrik blev arbetsbefriad kontaktade han sitt fackförbund, SAC Syndikalisterna, och inledde en arbetsrättslig process. Det stod snart klart att skolan hade gjort fel när de skickade hem honom utan att först kalla till en förhandling med facket. Så efter två veckor blev Fredrik erbjuden att komma tillbaka men han ville inte.

– Jag hade som krav att de först skulle ge mig en offentlig ursäkt och även göra en handlingsplan för att förhindra att någon annan anställd råkar ut för samma sak som mig.

I slutet av april fick han en skriftlig ursäkt men innan dess kallade skolans styrelse in Fredrik för utfrågning. Han upplevde att frågorna mest handlade om hans politiska åsikter vilket kändes olustigt med tanke på att åsiktsfrihet, yttrandefrihet och föreningsfrihet är grundbultar i svensk lagstiftning.

– Jag försökte vara tydlig med att jag inte ville svara på några sådana frågor. Jag var bara intresserad av att prata om vad jag faktiskt hade gjort.

Efter ursäkten där det bland annat står att skolan har “fullt förtroende för Fredrik Gavell som lärare” valde han att återvända. Strax innan han skulle börja igen var Fredrik med på en manifestation med djurrättsgruppen Kycklinginspektionen, senare Slakteriinspektionen, utanför Kronfågels slakteri i Katrineholm. Manifestationen gjordes samtidigt som andra aktivister gick in och filmade på slakteriet inom ramen för en civil olydnad-aktion.   

Några dagar senare skickade en jägare bilder från manifestationen till Brunnsviks folkhögskola och ifrågasatte att en djurrättsaktivist jobbade på skolan.

– Då tog det fart igen. Skolledningen blev ännu mer upprörd än tidigare och sa rakt ut att jag måste sluta med djurrättsaktivism om jag inte ville bli avskedad. De visste att det inte fanns någon grund för att avskeda mig men att de skulle göra det ändå och att de var beredda att betala eventuella böter om ärendet gick till arbetsdomstolen. Fast ledningen kommer aldrig erkänna att de har sagt det här.

Fredrik förklarade att han varken tänkte sluta med djurrättsaktivism eller säga upp sig. Han tyckte att skolan istället borde se hans engagemang som en resurs i linje med skolans profil. Sedan en tid tillbaka är skolans slogan “Gör din röst hörd” och på hemsidan poängteras att det är viktigt att stå för sin åsikt, motivera den och ha förmågan att säga ifrån.

– Det visade sig att alla fina ord inte betyder någonting när det blåser. Ytterst var det en fråga om ekonomi, det var de själva öppna med. Att skolan kanske inte skulle få samma anslag som tidigare om det blir allmänt känt att en person med så kallat politiskt känsliga åsikter jobbar där. 

Efter några dagar fick Fredrik nog. En bidragande orsak var att skolledningen började rikta in sig mer och mer på hur han var som person och lärare. De ska bland annat ha sagt att han ända sedan han började sin anställning hade använt skolan ”för sin egen aktivism” eftersom han bjudit in vad skolan uppfattade som radikala politiska grupper att föreläsa på skolan.

– Jag orkade inte mer. Jag hade visserligen fint stöd från många elever, särskilt de som också var djurrättsaktivister, och några kollegor. Men andra kollegor oroade sig, precis som ledningen, för hur skolans status skulle påverkas av att jag jobbade där. Historien hade också dränerat mig på energi.

Det slutade med att Fredrik och skolan kom överens om att han skulle bli uppsagd på grund av arbetsbrist och få full lön året ut. Ledningen gjorde också klart att Fredrik inte var välkommen på skolavslutningen före sommaren. Sedan dess har han funderat mycket på vad som egentligen hände under våren och hur andra ska kunna dra lärdomar av hans erfarenheter.

– Det är framför allt därför jag vill gå ut med min historia.

I backspegeln tycker han sig se att flera faktorer samverkade, till exempel att djurrättsrörelsen redan var i strålkastarljuset efter GP:s artiklar och att begreppet ”våldsbejakande extremism” på senare tid har börjat användas som slagträ mot djurrättsrörelsen. En annan faktor var att lantbrukare fortfarande är en väldigt stark intressegrupp och får gehör för sina påtryckningar, särskilt på landsbygden och i mindre orter.

– Jag underskattade helt klart motståndarsidan. De sluter upp för varandra och jag har även fått veta att strutsfarmarna hade goda kontakter i lokalsamhället och med lokala medier. Så när djurrättsaktivister planerar aktioner är det viktigt att man verkligen analyserar motståndarsidan och tänker sig för både en och två gånger innan man agerar. 

Den mest dyrköpta läxan tycker han är att arbetsgivare sällan sluter upp bakom de anställda när organisationens anseende står på spel. Och att det behövs en stark facklig organisering på arbetsplatsen för att kunna stå emot, något som saknades på Brunnsviks folkhögskola. 

Att reaktionen från skolledningen blev så kraftig tror Fredrik beror på bristande kunskap om djurrätt och att skolans huvudmän, ABF och LO, tillsammans med Socialdemokraterna tillhör en rörelse som är på tillbakagång och är mån om att försvara sina positioner.

– Skolledningen var mer intresserad av att förhindra att Brunnsviks folkhögskola kopplades ihop med nidbilden av djurrättsaktivism än att fundera över om mitt politiska engagemang var något som de överhuvudtaget hade någonting med att göra.

Fredrik lyfter också fram hur viktigt det är med solidaritet inom djurrättsrörelsen.

– Det var helt avgörande för mig att jag fick så stort stöd av andra inom rörelsen när det var som tuffast. Alla behöver inte tycka lika om alla frågor men vi behöver finnas där för varandra.

Det senaste halvåret har Fredrik sökt nya lärarjobb utan framgång. Han misstänker, men säger att han förstås inte kan veta säkert, att skriverierna har försvårat chanserna att få anställning som lärare i Dalarna.

– Jag trodde inte att det skulle vara svårt att få ett nytt jobb, det talas ju om lärarbrist hela tiden. Nu har jag även börjat söka andra jobb och än är jag inte särskilt orolig. Det löser sig säkert.

Händelserna förra våren har inte gjort att han vill ägna sig mindre åt djurrättsaktivism, tvärtom, så vill han göra mer. Idag är han aktiv i flera djurrättsgrupper.

– Djurförtrycket är så massivt. Det känns angeläget att fortsätta. Jag tycker mig också se att djurrättsrörelsen växer här i Dalarna och det är förstås väldigt positivt.

Fotnot: Anlib har sökt Brunnsviks folkhögskola för en kommentar. Via mejl meddelar skolledningen att de inte är intresserade av en intervju med motiveringen att de inte gör några uttalanden “när det gäller eller berör interna personalfrågor.”

The post Demonstrerade mot djurförtryck – förlorade jobbet appeared first on Anlib.

Den internationella vegandagen firar 25 års-jubileum idag. ”Alla tillfällen att uppmärksamma veganism ska vi ta tillvara på” säger Ulla Troëng, ordförande i Veganföreningen.

Det var den 1 november 1994 som Louise Wallis, ordförande i Vegan Society UK, startade World Vegan Day. Hon gjorde det för att lyfta fram veganism och för att hedra Vegan Society som bildades i november 1944.

Ulla Troëng som är ordförande i Veganföreningen i Sverige kommer att fira dagen ungefär som hon brukar.

– Vi skickar ut presstexter och ägnar dagen åt affischering. Alla tillfällen att uppmärksamma veganism ska vi ta tillvara på, säger hon.

Veganföreningen bildades 1976 av Ulla Troëng och några andra veganer. Hon berättar att det är stor skillnad mellan att vara vegan nu och då.

– Det var svårare att hitta veganska produkter naturligtvis och de flesta hade aldrig hört ordet vegan så de förstod inte alls vad det var. Därför var det knepigt att äta ute på stan och även när man var på besök hos släkt eller i andra sammanhang. Vi fick många frågor om vad vi åt och hur vi fick i oss all näring. Särskilt frågor om protein och kalk.

Att vara aktivist var inte heller det lättaste.

– När vi var ute och delade ut flygblad om djurförsök och djurfabriker så mötte vi mycket aggressivitet och oförståelse. Numera har de flesta sett bilder från djurfabrikerna och har större förståelse även om de, trots dåligt samvete, fortsätter med sin animaliekonsumtion.

I början var Veganföreningen en viktig samlingspunkt för veganer eftersom det fanns så få veganer i landet.

– Det saknades forum där veganer kunde ställa frågor om veganmat, näringslära och annat. Vi tryckte upp broschyrer, affischer och köpte in böcker som vi sålde. Vi sålde även tröjor och rockmärken. Sedan ordnade vi kurser och höll föredrag. Numera hittas allt på nätet och i nätbutiker. Tack vare Facebook så är det även lättare att få kontakt med andra veganer på den ort man bor.

På 70-talet fanns inte så många växtbaserade halvfabrikat. Har du börjat äta sådana produkter eller håller du fast vid din tidigare kost?

– Det var mycket bönor då men även tofu som vi ibland gjorde själva men som också fanns att köpa. En del färdigprodukter kunde man hitta men det var ändå ganska magert. Nu är det fantastiskt med alla nya produkter som dyker upp på butikshyllorna. Det underlättar för alla och får fler att börja testa. Förut trodde många att veganmat smakar konstigt men nu upptäcker folk att veganprodukterna är godare och bättre på alla sätt.

Hur har veganrörelsen förändrats genom åren?

– I början var vi ensamma om att driva veganfrågorna men genom åren har idéerna knoppat av sig. Idag finns många vegangrupper och organisationer som arbetar på olika sätt och alla sätt är bra. Det behövs en mångfald.

– Något som är mycket bra är alla de grupper som står på stan och vid slakterier med plakat och bilder som visar på förhållandena inom djurindustrier och på slakthus. Veganrörelsen har även fått extra skjuts av företag som Oatly, Anamma och tidningen Vego.

Hur har samhällets syn på veganism förändrats genom åren?

– Tidigare fick man lite av kufstämpel på sig men nu verkar det vara hur trendigt som helst. Förr kanske folk inte ens ville umgås med en vegan men nu vill de själva utropa att de är veganer, trots att de inte fullföljer det till hundra procent.

Som tidigare nämndes firas den internationella vegandagen till minne av att Vegan Society bildades i England 1944, en organisation som alltså firar 75 års-jubileum i år. Ulla Troëng har träffat en av grundarna, Donald Watson, på en vegankongress. Det var han som myntade begreppet vegan genom att ta de tre första och de två sista bokstäverna från ordet vegetarian.

– Han var verkligen en inspirerande man, engagerad för veganismen hela livet. Under årens lopp har vi haft mycket samarbete med brittiska Vegan Society.

Det sägs ofta att man kan vara vegan av tre skäl: hälsan, klimatet och djuren. För Ulla Troëng har djuren alltid varit viktigast.

– Skälet till att vi blev veganer och startade Veganföreningen var djuren och det är fortfarande det främsta skälet. Sedan är även hälsoskäl och miljöskäl viktiga för mig. Jag tror att de som inte har djurens sak som främsta orsak har en tendens till att göra avvikelser då och då. Kanske äter man animaliskt när man blir bortbjuden eller då det verkar saknas veganmat.

– För mig kan inte bekvämlighet vara en anledning att äta animalier. Jag är hellre utan mat eller står ut med att vara besvärlig om jag hamnar i ett sammanhang där det inte finns veganmat. Men jag tycker ändå det är bra att människor väljer att äta veganskt av hälsoskäl eller miljöskäl. Dels minskar det köttätandet, dels tror jag att vetskapen om hur djur plågas och dödas väcker empati till slut.

Veganer får ofta höra att de försöka tvinga på sin livsstil på andra. Vad brukar du svara när någon säger så?

– Just det har jag aldrig fått höra men däremot att jag tvingat mina barn att äta veganmat. Jag serverade veganmat för att jag ansåg att det var det bästa valet för mina barn, både med omtanke om djuren och deras egna hälsa. Ingen ifrågasätter föräldrar som ger sina barn köttmat och tycker inte heller att de tvingar sina barn att äta animaliska produkter.

– Veganer är väldig toleranta tycker jag och svarar snällt på frågorna de får över matbordet, delar med sig av kunskap och bjuder på veganska rätter och bakverk.

Vad har ni på gång i föreningen?

– Kurser och föredrag. Många är nu intresserade av veganodling, så det får vi många frågor om.  

Vad tror du om framtiden för veganism? 

– Jag tror att den är alldeles lysande. Förändringar sker med stormsteg. Det dröjer inte många år förrän de som förespråkar animalieproduktion och animaliekonsumtion är i minoritet. Snart kommer allmänheten tycka att vår behandling av djuren har varit barbarisk.  

The post Vegandagen fyller 25 år appeared first on Anlib.

Anarkist, aktivist och författare. Jonas Lundström svarar på tio frågor om aktivism i intervjuserien ”Hej aktivist”.

Namn: Jonas Lundström
Ålder: 44
Bostadsort: Örebro

Varför blev du djurrättsaktivist?

– Jag tror aldrig det går att överblicka helt varför en hamnar där en hamnar i livet. Men för mig har det länge känts angeläget att engagera mig mot förtryck och för en mer rättvis och gemensam tillvaro, och att inte vänta och hoppas på att till exempel politiker ska styra upp situationen. När jag, bland annat inspirerad av aktivister som jag kände, upptäckte hur omfattande och grundläggande förtrycket av de icke-mänskliga djuren är kändes det naturligt att ta steget in i aktivism. 

Vilken typ av aktivism ägnar du dig åt?

– Jag pysslar med mycket annat än djurrättsaktivism, men just där har det handlat om vigiler vid slakterier, inspektioner av slakterier, blockader, djurfritagning, en gnutta jaktsabotage med mera. Allt vill jag inte prata om öppet… Utöver det skriver jag artiklar och böcker där frågor kring djurförtrycket kommer in, om nu det kan räknas som aktivism.

Hur mycket tid lägger du på djurrättsaktivism?

– Svår fråga, jag har aldrig tänkt så, det är inte enkelt att dela upp och varierar över tid, men i år kanske 10-15 timmar i veckan.

Är du aktiv i någon/några organisation(er)?

– I våras var vi en grupp aktivister som startade Kycklinginspektionen, som senare blev Slakteriinspektionen, och jag har sen dess ägnat rätt mycket energi åt planering, förberedelser och uppföljning av de två aktioner vi gjort hittills. Annars är jag primärt aktiv i Save-rörelsen, jag deltar regelbundet i vigiler i Linköping och Katrineholm, och ibland på andra platser, och är en av organisatörerna för Örebro Animal Save. Utöver det har jag deltagit i aktioner med Tomma burar och flera andra grupper. Jag är också engagerad i klimatfrågan med bland annat Extinction Rebellion, som jag tycker går hand i hand med djurrättsfrågan om än inte utan spänningar.

Vilken typ av aktivism tycker du bäst om?

– Det roligaste är helt klart att få vara med i större aktioner typ inspektioner, blockader, ockupationer och liknande där vi befriar djur eller stör djurindustrin på ett direkt och påtagligt sätt, och lyckas genomföra aktionen ungefär som vi tänkt trots motstånd.

Vilken typ av aktivism tror du gagnar djurrättsfrågan mest?

– Jag ser veganism som en väldigt otillräcklig respons på djurförtrycket, och tycker rörelsen lägger för mycket energi på att få folk att bli veganer och att konsumera rätt på bekostnad av direkt aktion mot djurindustrin. Vid ett förtryck, en serie mord, eller en misshandelssituation bör vi försöka ingripa direkt för att stoppa det som pågår, i den utsträckning det är möjligt med hänsyn till risker och resurser. Att ställa sig vid sidan om, två sina händer och vägra delta är för blekt, minst sagt.

Vad är roligast med att vara djurrättsaktivist?

– Dels att vara en del av en rörelse som verkligen rör sig framåt och vinner mark, dels att lära känna och få samarbeta med en massa spännande och härliga människor.

Vad är jobbigast med att vara djurrättsaktivist?

– Overklighetskänslorna, tycker jag. Att så ofta komma nära död, lidande och förtryck, att bokstavligt talat se blodet och höra skriken, att inte kunna göra mycket åt det, och samtidigt röra sig i den vanliga världen där folk i allmänhet inte tänker på detta alls och tror att vi lever i ett samhälle som är fritt och fredligt. Det är ångestframkallande.

Har du någon aktivistförebild (behöver inte vara djurrätt)?

– Jag skulle vilja bygga en sån av kombon Annika Spalde som är kristen mystiker, författare, freds- och djurrättsaktivist med mera och den betydligt mer militanta anarkisten och ateisten Emma Goldman (1869-1940).
 
Vilket/vilka råd vill du ge till andra djurrättsaktivister?

– Tänk långsiktigt och försumma inte den egna hälsan, säkerheten och relationerna. Speciesismen kommer inte försvinna imorgon, och vi behöver varandra både i och utanför kampen länge. Prioritera aktivism som går att upprätthålla över tid, tänk igenom risker, och undvik kontinuerligt engagemang i aktiviteter och grupper som dränerar mer energi än det ger.

Jonas Lundströms sidor på Facebook och Instagram, samt hans projekt Fatta Taggtråd

The post ”Veganism är otillräckligt” appeared first on Anlib.

Rebecca Jordbo svarar på tio frågor om aktivism i intervjuserien ”Hej aktivist”.

Namn: Rebecca Jordbo

Ålder: 30

Bostadsort: Västerås

Varför blev du djurrättsaktivist?

– Jag var lakto-ovo vegetarian i nitton år innan jag plötsligt fick insikt i det djurförtryck som sker. Jag blev chockad över det lidande människor utsätter djuren för och det hemska jag bidragit till när jag trodde att min kost var djurvänlig. Från den dagen var det självklart för mig att göra allt jag kan för att upplysa omvärlden om lidandet och stoppa det om möjligt.

Vilken typ av aktivism ägnar du dig åt?

– Jag är nog en allt-i-allo-aktivist men har svårt att stå still så lägger mest tid på sånt med mycket händelser eller rörelse.

Hur mycket tid lägger du på djurrättsaktivism?

– Oj. Hm. Jag skulle säga inte tillräckligt men de omkring mig tycker jag gör saker konstant. Min man skrattar och säger 24 timmar om dygnet.

Är du aktiv i någon/några organisation(er)?

– Jag är aktiv i Djurens revolt som är en djurrättsgrupp i Västerås

Vilken typ av aktivism tycker du bäst om?

– Blockader är det som gett mig mest energi att kämpa för djuren. Det är något speciellt med att använda sin kropp som sköld mot död och orättvisa. Också när man är på aktionen och är en del av alla människor som kämpar så brukar i alla fall jag få en fantastiska syn framför mig när vi djurrättsaktivister är majoritet och kan kliva in och stänga varje slakteri och gård.

Vilken typ av aktivism tror du gagnar djurrättsfrågan mest?

– Jag tror inte det finns en rätt aktivism utan tycker att ju större variation så når man ut till flest snabbast. Men vad jag har märkt av de aktioner jag har gjort så har man ju flest gynnande samtal genom gatuaktivism, det vill säga när man står med bildskärmar som visar djurens verklighet och informerar förbipasserande.

Vad är roligast med att vara djurrättsaktivist?

– Roligast och stärkande är vår gemenskap i Djurens revolt.

Vad är jobbigast med att vara djurrättsaktivist?

– Det är nog att det är så mycket intriger och drama sinsemellan. Det känns som att många gånger söker folk fel bara för att kunna dra ner varandra i ett mörkt hål där alla ska hata varann.

Har du någon aktivistförebild (behöver inte vara djurrätt)?

– Det måste vara min fantastiska vän Jessica Thiel.

Vilket/vilka råd vill du ge till andra djurrättsaktivister?

– Sluta bråka om allt, ta avstånd från drama och ta inte allt personligt. Vi har en kamp mot något stort redan, vi behöver varandra för att orka och för att vinna. Det vi alltid ska tänka på är vad gynnar djuren mest, inte personliga vendettor och att dra ner varandra.

The post ”Blockader ger mig energi” appeared first on Anlib.

Michelle Berghäll växte upp på en gård och studerade på naturbruksgymnasium. En framtid som mjölkbonde låg inte allt för långt borta. Nu är hon djurrättsaktivist och driver Mjölksanningen, facebooksidan som sticker hål på alla lögnerna om mjölk.

När Anlib talar med Michelle Berghäll låter hon sprudlande glad. Hon befinner sig i Spanien. I Valencia har hon tillsammans med spanska aktivister deltagit i en öppen fritagning och lyckats rädda trettionio hönor.

– Vi är förstås glada över att de djur vi fick ut har fått en andra chans att äntligen få leva för sin egen skull. Att för första gången känna solen på sina vingar, gräset under sina fötter och att få njuta av livet. Men vi sörjer de som blev kvar i helvetet i äggindustrin. De har en tid kvar där inne i mörkret och kaoset, och den enda friheten de kommer nära är när de dödas i slakteriet, säger hon.

Michelle Berghäll är djurrättsaktivist på heltid. Hon är med och driver Animal Reality Exposed (A.R.E) som hjälper djur både genom att exponera djurens verklighet och genom direkta aktioner. Hon är även aktiv i Tomma burar, Save-rörelsen och nu också i Kycklinginspektionen som tidigare i år tog sig in på ett slakteri för att filma det som sker bakom de stängda dörrarna. Berghäll säger att det är slitsamt och tufft, men att aktivismen också skänker en stark känsla av mening.

– Idag kan jag inte tänka mig att göra något annat. Det som sker djuren händer nu och jag vill ägna varje sekund att försöka förhindra att fler behöver lida och dö på grund av människans egoism.

Men livet hade kunnat se väldigt annorlunda ut. Michelle Berghäll kommer nämligen från ”andra sidan”.

– Ja, faktum är att jag växte upp på ett lantbruk och studerade även på naturbruksgymnasium. Så jag hade förmodligen lika gärna kunnat ha min egen mjölkgård nu om livet hade velat annorlunda. Men jag slutade att äta kött i tolvårsåldern för att jag kände att jag inte ville äta mina vänner.

Hur upplevde du det som barn att bevittna utnyttjandet av korna? Ifrågasatte du det eller var det bara något självklart?

– Det var verkligen ganska problematiskt, inte alls självklart. Jag minns i mina yngre år när vi tog kalvarna från deras mödrar och hur jobbigt det kändes. Och jag kommer ihåg hur respektlöst korna ofta behandlades under mjölkningen. Låg de ner fick de sparkar för att resa på sig och det var mycket skrik och gapande på dem. Jag kommer också ihåg hur jobbigt jag tyckte att det var när slaktbilen kom och hämtade djuren från gården.

Så du slutade äta kött redan som barn. Hur reagerade din familj på det?

– Jag har ofta kunnat göra i princip som jag vill, de har alltid respekterat mina val.

Och när blev du vegan?

– Mjölken och de andra animalierna försvann inte förrän för omkring sex år sedan när jag flyttade tillbaka till Sverige efter en lång utlandsvistelse. Jag hamnade med nya vänner som var veganer. Men det tog ett tag för mig att ta in varför jag skulle ändra min livsstil. Faktum är att det krävdes en totalkrasch i livet. En relation tog slut samtidigt som min far dog och detta gjorde att jag började tänka i andra banor. Jag valde då att ta steget att inte längre stödja djurförtrycket.

Blev du genast aktivist eller kom det senare?

– Att vara aktivist för djuren blev självklart för mig när jag väl förstod att jag så länge varit en del av hemskheterna mot djuren. Så ja, jag blev djurrättsaktivist i samma veva som jag blev vegan.

Michelle berättar att hon som väldigt ung åt ”massvis” med mjölkprodukter både till frukost, lunch och middag, och att det gjorde att hon fick problem både med magen, akne och hormonrubbningar. Men allt löste sig den dag hon skippade mjölken.

– Så fort jag slutade med mjölkprodukterna försvann mina besvär. Det var faktiskt ganska häpnadsväckande. Då förstod jag hur dåligt det är för en att dricka komjölk. När jag arbetade med hudvård gav jag ofta rådet att sluta med mejeriprodukter. Många kom tillbaka och berättade hur mycket bättre de börjat att må sedan de tog bort komjölk ur kosten.

Att Michelle Berghäll koncentrerar sin aktivism så mycket på mjölkindustrin just nu tror hon delvis har med uppväxten att göra. Men också att djurcirkusarna, som hon fokuserat mycket på tidigare under vårsäsongerna, har försvunnit eller valt att bli djurfria. Det frigjorde tid till annat, till exempel Mjölksanningen, facebooksidan som idag har över 5000 följare. Skälet, säger hon, var mycket enkelt.

– Okunskapen. Många lever helt i det blå, helt ovetandes om hur många led av utnyttjande det finns i mjölkindustrin och vad som faktiskt sker, hur brutalt det faktiskt är. Folk tror, eller vill tro, att det är som i mjölkpropagandan: att korna bor på något slags djurhotell och att bönderna tar hand om sina kor som om de vore familjemedlemmar. Och okunskapen blir ett slags försvar, folk kan säga: ”Jag visste inte.” Jag bestämde mig helt enkelt för att göra så mycket jag kunde för att ingen ska kunna säga just de orden, att de inte vet vad som pågår. 

Kan du ge ett par exempel på något du lagt upp som fått stor uppmärksamhet?

– När vi har filmat och fotograferat olovandes blir det alltid stor uppståndelse och många passar på att berätta hur hemska och kriminella vi terrorister är som filmar på gårdarna. Men jag står fast vid att bara för att något är lagligt är det inte alltid rätt – det är viktigare att visa hemskheterna som sker. Vi är inte heller ute efter att hänga ut enstaka gårdar och bönder, utan att visa upp hela industrin i sig. 

– En gång fick vi även in en bild på en död ko utanför en ladugård, vilket personen som skickade bilden trodde att det var. Så jag slängde upp bilden snabbt mitt i allt arbete, då jag befann mig på Gotlands djurfristad. När jag kom in på kvällen och granskade bilden närmare såg jag att det var en kastrerad tjur, en stut, och ingen ko. Och det blev ett väldigt liv om att vi inte kunde se skillnad på kor och stutar.

Är inte det ganska typiskt? Att man försöker flytta fokus från utnyttjandet till något ovidkommande? Som att aktivisterna inte begriper någonting?

– Jo, visst. När djurutnyttjarna inte kan försvara vad de gör mot djuren hänger de upp sig på detaljerna. Många påpekar också att det inte heter ”barn”, utan ”kalvar” och att man säger ”juver” och inte ”bröst”.

På tal om ord. Tycker du att det är viktigt att djurrättsaktivister använder ett annat språk än det gängse?

– Ja, jag önskar att vi man slutar upp med att använda ord som ”ägare” när vi lever tillsammans med djur. Som om djur är ägodelar man har rätt att använda som man vill. Vi borde inte heller använda oss utav djur för svordomar och fördummande uttryck. Som ”hönshjärna”, ”din kossa”, ”jävla gris”. Varför skulle det vara något dåligt att vara ett djur? Annat då än att de är så förtryckta av människan förstås.

På Mjölksanningens kommentarsfält kan det gå rätt hett till. Och du är ofta med och tar strid. Vilken erfarenhet har du av det? Är det värt det?

– Absolut! Jag förstår att vi som diskuterar med meningsmotståndare inte kommer att kunna övertyga alla att sluta med utnyttjandet av djuren. Men det är ändå viktigt att de förstår vad vi vill och hur vi tänker. Sedan finns det alltid en mängd andra personer som läser kommentarerna som kan ta till sig informationen.

När Michelle Berghäll berättar om kampen mot mjölkindustrin förstår en hur djupt hennes engagemang går; allvaret i rösten går inte att ta miste på när jag frågar om det finns något hon varit med om som satt extra djupa spår. Hon berättar om en gård där hon såg en ensam nyfödd kalv på cementgolvet en bit bort från sin mamma.

– Det såg så hemskt sorgligt ut. Att se dessa underbara djur instängda på små ytor eller till och med uppbundna är alltid jobbigt. Även alla de mjölkkor jag har mött vid slakterierna sätter sig i själen förstås. Många tror att mjölkindustrin är helt utan död, men sextio procent av köttet i butikerna kommer faktiskt från uttjänta mjölkkor. Det är rätt absurt att de anses som slut redan i 6-8 årsåldern, när de egentligen kan bli över 20 år. 

I slutet av mars i år blev Michelle Berghäll polisanmäld av Arla för att hon uppmanat aktivister att vara med och demonstrera, helt fredligt, vid så kallade kosläpp. Arla menade att sådana uppmaningar lät ”hotfulla”.

– Det är det gamla vanliga. Aktivisterna är våldsamma och hotfulla. Djurutnyttjarna är det inte… Men Arla gick aldrig vidare med sin polisanmälan, så det är ur världen nu.

Att manifestera vid kosläppen – är det ett bra sätt att bekämpa mjölkindustrin?

– Som jag sa tidigare: Jag tycker att det är viktigt att alla vet exakt vad som händer i mjölkindustrin och kosläppen är ett väldigt bra tillfälle att informera vid eftersom det ofta är mycket folk där – människor som blir ännu mer lurade när de ser de glada korna komma utspringande. Men industrin visar upp en förskönad bild, men ”glömmer” att visa det andra. Vi är där för att människor ska få syn på detta andra, det som döljs.

Michelle Berghäll är optimistisk vad gäller framtiden. Hon tror att mjölkindustrin, åtminstone i Sverige, kommer att gå under, kanske så snart som inom tio år. Men mycket beror på hur djurrättsrörelsen agerar: även om kampen mot mjölkindustrin intensifierats under senare år behövs än mer tryck på politiker och företag. Och hon betonar att det behövs fler aktivister som dokumenterar förhållandena och deltar på manifestationer. Allt för att öka insynen i industrin.

Till sist: Du aktivistar i ett högt tempo. Varifrån kommer din kraft?

– Havre! Coops ekologiska eller Oatly! Nej, skämt åsido. Jag hittar kraft i att se förändringar. Om det så bara är ytterligare en person som väljer bort animalier ur kosten eller ytterligare ett företag som slutar exploatera djur så ger det mig styrka att kämpa vidare.

Kommer mjölkindustrin att gå under? Inom en tioårsperiod? Det låter som en djurrättares önskedröm. Men med sådana ovänner som Michelle Berghäll kanske mjölkbranschen sjunger på sin sista, lögnaktiga vers.

The post Aktivist: ”Jag kunde haft egen mjölkgård” appeared first on Anlib.

Från helgonförklarad nationaldryck till hälso-, miljö- och etikbov. Anlib har pratat med sociologen Tobias Linné om mjölkens upp- och nedgång i Sverige under de senaste hundra åren.

Mjölk är inte som vilket livsmedel som helst utan har länge haft en särställning i Sverige. Det har intresserat sociologen Tobias Linné som undervisar i kritiska djurstudier på Lunds universitet. Han har forskat om mjölk och mjölkindustrin ur flera perspektiv, till exempel har han undersökt kopplingarna mellan mjölk och rasism, granskat kosläpp och tittat närmare på ”mjölkkriget” mellan Svensk mjölk och Oatly.

Intresset för mjölk väcktes när Tobias Linné läste Håkan Jönssons avhandling som heter just Mjölk. Den handlar om mjölkpolitik och mjölkkultur i Sverige ur ett historiskt perspektiv.

– Mjölkens historia är väldigt speciell och fascinerande. På ett personligt plan blev jag intresserad av varför mjölkindustrin inte har problematiserats i lika hög grad som köttindustrin. Det hängde ihop med att jag hade gått från att vara vegetarian i femton år till att bli vegan, säger Tobias Linné.

När började svenskarna dricka mjölk?

– Vi tänker ofta att mjölk är någonting ursvenskt men för drygt hundra år sedan, vid sekelskiftet 1800-1900, konsumerades inte färskmjölk i särskilt stor utsträckning. Den kunde ofta vara direkt farligt på grund av alla bakterier.

I början av 1900-talet samverkar sedan en rad faktorer som leder fram till att mjölken får en central position i det svenska samhället, berättar Tobias Linné. Den första är att pastörisering och andra tekniker gör det möjligt att lagra, transportera och konsumera mjölk i stor skala. En annan är den samhällsdiskussion om självförsörjning som startar efter Första världskriget. I detta sammanhang lyfts mjölk fram som ett centralt livsmedel eftersom mjölk kan produceras i Sverige och finns i överskott.

Dessutom växer ett nytt vetenskapligt fält fram under 1920-talet – nutritionsvetenskapen. Även där hamnar mjölk i fokus.

– Mjölken ansågs vara det perfekta livsmedlet rent näringsmässigt. Man tänkte att mjölk innehåller alla ingredienser som en växande individ behöver.

Det här är också en tid när nationalistiska och rasbiologiska idéer har en framskjuten position. Det argumenteras för att mjölkdrickande stärker det svenska folkets kroppar och ger en livskraftig befolkning. Ibland läggs vikt vid att endast vissa befolkningsgrupper, bland annat nordeuropéer, har en genetisk mutation som gör att de kan bryta ner laktos i vuxen ålder.

– Förmågan att dricka mjölk i vuxen ålder blev i rasbiologernas ögon ett tecken på genetisk överlägsenhet, att nordeuropéer var mer utvecklade. Än idag använder vissa högerextrema grupper mjölken som en symbol, halvt på allvar, halvt på skämt.

Tobias Linné lyfter även fram Socialdemokraterna och deras idé om folkhemmet som lanseras i slutet av 1920-talet.

– Mjölken blev en av många byggstenar i folkhemmet. Den började serveras i skolorna och därigenom även till de mindre bemedlade. På så vis var mjölken en del i det socialdemokratiska projektet att lyfta folk ur fattigdom.

I Håkan Jönssons avhandling görs en stor poäng av att det bildas en unik allians mellan mjölkbönder och staten under denna period. Böndernas intresseorganisationer, myndigheternas nutritionsriktlinjer och politikernas mjölkvurmande knyts ihop. Det tydligaste exemplet är intresseorganisationen Mjölkpropagandan som bildas 1923 och får statliga medel.

Organisationen ger ut broschyrer, filmer och anordnar mjölkdagar och mjölklektioner i skolan. Syftet med Mjölkpropagandan är att svenskarna ska dricka mer mjölk och mindre av andra drycker.

– Jag ser det som en sorts matnationalism. Svenskhet och mjölkdrickande kopplas samman och knyter an till en självbild med öppna landskap. Ta bara det här med att mjölkföretagen än idag har sin reklam i svenska skolmatsalar. Det skulle vara otänkbart för någon annan kommersiell aktör.     

Efter Andra världskriget har mjölken sin verkliga storhetstid. Att jordbruket industrialiseras i stor skala bidrar till att konsumtionen ökar.

– Efterkrigsgenerationen är egentligen den första som växer upp med den här väldigt starka mjölkpropagandan. Och den är princip inte ifrågasatt förrän på 1980- och 1990-talet.

Det första ”hotet” mot mjölken är hälsorapporter i slutet av 1900-talet om att drycken kanske inte är så nyttig, berättar Tobias Linné. Mjölkindustrin svarar med att lansera lättmjölk och minimjölk. På 90-talet gör också växtmjölken entré på butikshyllorna, en dryck som till en början riktas till mjölk- och laktosallergiker.

Nästa stora bakslag är den klimatdebatt som tilltar under det tidiga 2000-talet. Plötsligt är kor en klimatbov eftersom de släpper ut stora mängder metangas. Mjölkindustrin ger sig in i debatten och poängterar att betande kor skapar öppna landskap vilket gynnar den biologiska mångfalden.

– Jag ser inte argumentet om öppna landskap som ett genuint miljöengagemang från industrins sida. Många bönder vill ändra i beteslagstiftningen så att korna inte ska få vara ute lika mycket. För mig handlar öppna landskap-argumentet mer om att mjölkindustrin försöker appellera till naturarvet och naturromantiska känslor, precis som de alltid har gjort.

Djurrättsrörelsens mobilisering mot mjölkindustrin under de senaste åren har också haft betydelse, tror Tobias Linné. Djurrättsaktivister har lyft fram att kor blir inlåsta, att deras kalvar tas ifrån dem, att de blir dödade i förtid för att nämna några exempel. Tidigare var mjölkindustrin och kornas verklighet inte en lika prioriterad fråga inom djurrättsrörelsen. 

Men det är inte bara hälsolarm, klimatfrågan och etiska argument som har pressat tillbaka mjölkindustrin. Viktigt är också att svenskarna har ändrat sina matvanor under de senaste decennierna och låtit sig influeras av andra länders matkulturer, till exempel det asiatiska köket som knappt använder mjölk.     

– De som växer upp idag är inte så påverkade av den svenska matkulturen och är mer öppna för andra drycker och rätter. Vem dricker ens ett glas mjölk till maten idag förutom barn? 

Ett tydligt exempel på att mjölkindustrin inte längre har en dominerande position är debatten under det så kallade “mjölkkriget”. Det var för fem år sedan som intresseorganisationen Svensk mjölk stämde växtdryckstillverkaren Oatly för att företaget skrev ”no milk, no badness” och ”like milk but made for humans” på sina förpackningar. 

– Svensk mjölk missbedömde situationen och underskattade kraften i sociala medier. Oatly agerade också smart och fick stor hjälp, både av veganer och andra. De flesta bedömare är överens om att även fast Svensk mjölk vann rättssaken så var Oatly vinnare i slutändan.

I takt med att mjölkkonsumtionen har minskat och konkurrensen ökat har mjölkindustrin utvecklat nya strategier. Tobias Linné lyfter fram att mjölkföretagen har lagt mer resurser på marknadsföring och börjat med “branding” på olika sätt, till exempel med PR-event som kosläpp.

– Jag har intervjuat besökare på kosläpp och de säger ofta att kontakten med kor gör dem lugna och rofyllda. Det är precis sådana känslor som industrin vill väcka. Mjölkproduktion och mjölkdrickande framställs som ett sätt att återknyta till naturen i kontrast mot det jäktiga livet i staden. 

Mjölkindustrin har också lanserat en rad nya produkter för att locka tillbaka konsumenterna. 

– När jag var liten, på 90-talet, kom Skånemejerier med mjos, en blandning mellan mjölk och juice. Jag smakade den aldrig men jag tror inte att den var så god. Arlas mjölk och havre-dryck är ett aktuellt exempel.

Mer lyckade produkter, ur industrins perspektiv, är drickyoghurt och framför allt kvarg som tidigare var en restprodukt. Mjölkföretagen var också drivande i att introducera svenskarna för café au lait och kaffe latte på 90-talet.

En annan strategi är att försöka expandera till nya marknader. För tillfället håller Tobias Linné på med forskningsprojekt om komjölkens utbredning i Kina. 

– De stora marknaderna för mjölkindustrin just nu är Kina och Indien. Där uppfattas mjölk som västerländskt och det finns även myter om att mjölk ger vitare hy. Och mjölkindustrin kör på för fullt med sin propaganda, lite som tobaksindustrin. De säger att mjölk ger starka ben och sådana saker, alltså samma typ av påståenden som i Sverige och Europa för fyrtio år sedan.

Vad tror du om mjölkens framtid i Sverige?

– Jag har mycket svårt att se att mjölken kommer att få tillbaka den position som den haft under stora delar av 1900-talet. Sedan kommer säkert mjölkindustrin försöka omprofilera komjölken på en massa olika sätt och fortsätta leta efter nya marknader för sina produkter. Men komjölkens dominerande ställning är bruten.

The post En nationaldryck på dekis appeared first on Anlib.

Lennart Hansson svarar på tio frågor om aktivism i intervjuserien ”Hej aktivist”.

Namn: Lennart Hansson
Ålder: 64 år
Bostadsort: Göteborg

Varför blev du djurrättsaktivist?

– Jag var fuskvegetarian i tretton år innan jag upptäckte veganismen genom min dotter Elise. Vi insåg det fasansfulla som pågår i djurindustrin med allt vad det innebär. I maj 2017 började mitt nya veganliv, kampen för djurens frigörelse och för att få ett slut på helvetet som djuren ständigt utsätts för.

Vilken typ av aktivism ägnar du dig åt?

– Jag och min dotter började som gatuaktivister i Djurrättsalliansen. Vi stod med skyltar, delade ut flyers och pratade med nyfikna människor. Djurrättsmarschen i Göteborg hösten 2017 var nog den första demonstrationen vi deltog i. Det var enormt mäktigt att gå sida vid sida med andra empatiska, fina människor tillsammans för djuren!

Hur mycket tid lägger du på djurrättsaktivism?

– Mellan sju och tio timmar per vecka.

Är du aktiv i någon/några organisation(er)?

– Save Movement Sverige, Animal Reality Exposed, Djurrättsalliansen och Feministiskt initiativs djurrättsgrupp.

Vilken typ av aktivism tycker du bäst om?

– Jag gillar all djurrättsaktivism!

Vilken typ av aktivism tror du gagnar djurrättsfrågan mest?

– All aktivism som syns ordentligt är mest effektiv, men all annan behövs såklart också.

Vad är roligast med att vara djurrättsaktivist?

– Roligast är att se de stora positiva förändringarna i samhället och att träffa andra aktivister.

Vad är jobbigast med att vara djurrättsaktivist?

– Jobbigast när viss media ljuger och vinklar fakta för att smutskasta djurrättsrörelsen. Då känns det orättvist och tungt.

Har du någon aktivistförebild (behöver inte vara djurrätt)?

– Förebilder ser man ständigt i veganvärlden. Det vimlar av svenska förebilder som ger allt och lite till för djurens sak! Dessa människor är mina största förebilder.

Vilket/vilka råd vill du ge till andra djurrättsaktivister?

– Mitt råd till andra aktivister är att alla kan göra något, låta fantasin flöda och ”keep up the good work”. Men också att ta hand om sig och de man älskar så att man inte kraschar av överansträngning.

The post ”Jag gillar all djurrättsaktivism” appeared first on Anlib.

Camilla Bergvall är ny förbundsordförande för Djurens rätt efter Camilla Björkbom. Hon betonar vikten av att jobba strategiskt för djuren och att vårda gräsrötterna inom organisationen.

Det var förra helgen, på Djurens rätts riksstämma i Örebro, som Camilla Bergvall blev vald till ordförande för Sveriges största djurrättsorganisation.

– Det känns stort! Jag har inte riktig landat än. Men det känns såklart väldigt fint och hedrande att få förtroendet att representera medlemmarna, säger Camilla Bergvall.

Hon har varit aktiv i Djurens rätt under lång tid och har bland annat tagit fram aktivisthandboken Förändra, jobbat med jämställdhetsfrågor och varit vice ordförande mellan 2013 och 2015.

– Genom åren har flera hintat om att jag borde kandidera till ordförandeposten men det har inte känts rätt eller varit läge. Men när jag fick frågan efter att Camilla Björkbom aviserade sin avgång så kändes det rätt på väldigt många plan.

Idag bor Camilla Bergvall i Malmö och de senaste åren har hon jobbat som verksamhetsutvecklare på ett studieförbund. Hon berättar att hon kom i kontakt med Djurens rätt första gången 2009 när hon var nybliven vegetarian. Då läste hon en av organisationens broschyrer om mjölkindustrin.

– Det var då jag fattade hela bilden och blev vegan. Så det var genom Djurens rätt som jag lärde mig om djurrätt och hur djurindustrin fungerar. Jag blev medlem och aktiv ganska omgående eftersom jag är en person som går all in på grejer. Det är nog också anledningen till att jag har gjort så många olika saker inom organisationen.

På riksstämman i Örebro klubbades en ny verksamhetsinriktning och det är utifrån den som Djurens rätt ska arbeta de närmaste fyra åren. Den har färre mål än den tidigare och pekar ut tre fokusområden: djuren inom livsmedelsindustrin, djuren inom pälsindustrin och djurförsöksfrågan.

– Vi försöker tänka mer strategiskt och målmedvetet. Hur kan vi göra störst skillnad för de som är flest och har det sämst? Då blev det dessa tre områden. Det betyder inte att andra djurfrågor är mindre viktiga, bara att vi inte kan jobba med allt samtidigt. Vi vill samla våra resurser så att vi kan uppnå konkret förändring och flytta fram positionerna.  

Just djurförsöksfrågan har varit aktuell den senaste tiden. I början av året meddelade Djurens rätt att de ämnar att lämna sina platser i landets djurförsöksetiska nämnder som har till uppgift att väga nyttan av försöken mot lidandet för djuren. Att lämna nämnderna är inte okontroversiellt inom organisationen och turerna kring beslutet gjorde att Camilla Björkbom valde att avgå som ordförande i förtid.

Hur ser du på de djurförsöksetiska nämnderna?

– Vi hade jätteintressanta diskussioner på riksstämman om hur vi ska kunna påverka på bästa sätt. Vi landade i att vi ska försöka få till en politisk vilja att hitta alternativ till djurförsök. Tidigare, när vi satt i nämnderna, försökte vi förändra systemet inifrån och det har inte gett resultat. Jag tycker att det är rimligt att skifta metod och testa andra vägar för att nå fram, säger Camilla Bergvall.

Vad är dina tankar kring att leda en stor organisation där det finns många olika viljor?

– I grunden är det något positivt att det finns många viljor, utan viljor blir det ingenting. Men det gäller att hålla diskussionen levande och att lyssna på varandra. Det fungerade bra på riksstämman, tycker jag.

En annan knäckfråga inom organisationen är den om djurskydd kontra djurrätt. Hur går dina tankar där?

– Den kom också upp förra helgen. I verksamhetsinriktningen är vi tydligare än tidigare med att vår långsiktiga vision är ett djurrättsligt samhälle. Men våra konkreta mål för de kommande fyra åren är ju djurskyddsvinster. För vi kan inte se att vi välter djurförtrycket inom den närmaste framtiden.

– Däremot säger vi nu att varje djurskyddsfråga vi arbetar med ska vara ett steg mot det djurrättsliga målet. Tidigare, när vi arbetade med väldigt många frågor, var det mer spretigt och vi drev vissa rena djurskyddsfrågor. Nu är det djurrättsliga med hela tiden.

Djurens rätt har vuxit mycket på kort tid. Under de senaste fem åren har medlemsantalet ökat med 40 procent och idag har organisationen över 45 000 medlemmar. Med sina 435 000 följare är Djurens rätts Facebook-sida en av landets mest välbesökta.

– Det har gått väldigt bra den senaste tiden och vi når verkligen ut med vårt budskap. Det är också en av anledningarna till att jag har lockats av Djurens rätt. Det finns en känsla av att det är här det händer och att vi gör skillnad.

Vilka kampanjer har ni på gång just nu?

– Just nu fortsätter kampanjen 99 miljoner som handlar om att uppmärksamma att just 99 miljoner kycklingar dödas för kött varje år i Sverige och hur deras liv ser ut. Redan förra året kunde vi se effekterna i form av att Sverige som enda land i världen visade på minskad kycklingkonsumtion, men fortfarande är det många som inte har en aning om hur verkligheten för en kyckling ser ut. Det måste vi ändra på så att fler väljer bort dem från tallriken.

Vilken prägel vill du sätta på organisationen?

– Förutom att driva våra sakfrågor tycker jag att det är viktigt att vi jobbar med våra gräsrötter. Särskilt nu när vi växer och kan anställa fler. Vi måste kolla på hur vi kan bli bättre på att fånga upp engagemang och vi måste se till att gräsrötterna och medlemmarna fortsätter vara basen i organisationen.

Camilla Bergvall poängterar att det är viktigt att tänka nytt och att folkrörelsemodellen med tyngdpunkt på lokala grupper inte är lika aktuell längre med tanke på digitaliseringen.

– Man låter så gammal när man säger digitaliseringen men det är verkligen en stor förändring. Människor är inte lika intresserade av att exempelvis ta styrelseuppdrag i lokala grupper eller att vara aktiv på orten där man bor. Så vi måste hitta fler sätt för våra medlemmar att organisera och engagera sig genom digitala verktyg. Vi vill ju att medlemmarna ska stanna, ge av sin tid och dela med sig av sina idéer och kompetenser.

Jag uppfattar ibland att det finns en spänning mellan Djurens rätt och andra grupper inom djurrättsrörelsen. Att många tycker att Djurens rätt inte är tillräckligt radikala men också att Djurens rätt ofta avstånd från andra grupper och andra metoder. Delar du den bilden?

– Jag tänker att alla rörelser, även djurrättsrörelsen, består av olika grupper och olika syn på metod. Och ska man vara en rörelse ska man också vara flera olika grupper, annars är man ju bara en organisation. Vi har valt våra metoder, det är så här vi jobbar, och vi står för det. Andra får stå för sitt. Sedan har vi förstås samarbeten med andra, till exempel vårt internationella samarbete.

Har du några djurrättsliga förebilder?

– Carol J. Adams, såklart. I flera böcker kopplar hon samman djurförtrycket med patriarkatet. En analys som visar på hur allting hänger ihop och att vi inte kan bekämpa djurförtrycket som en enskild fråga utan måste sätta den i ett större sammanhang för att nå framgång.

– Elna Tenow är en annan förebild. Hon är kanske inte lika känd men hon var aktiv inom Djurens rätt kring förra sekelskiftet. En föregångare som jag vill ta upp facklan efter.

Hur vill du bli ihågkommen när du slutar som förbundsordförande för Djurens rätt?

– Oj, vilken svår fråga… Jag vill bli ihågkommen som en del i organisationen. Och att det inte ska vara så mycket fokus på mig som person utan på vad vi har förändrat. Ja, det är min önskan, att det är fokus på vad vi har gjort, snarare än på vem som har gjort det.

The post Camilla efterträder Camilla appeared first on Anlib.

”Hej aktivist” är intervjuserien där olika djurrättsaktivister svarar på samma tio frågor om aktivism. Först ut är Saga Pålsson.

Namn: Saga Pålsson
Ålder: 26
Bostadsort: Linköping

Varför blev du djurrättsaktivist?

– Jag hade ätit växtbaserat av hälsoskäl i några månader, eller strävat efter det eftersom jag fuskade med ost ibland. Men en kväll såg jag dokumentären Earthlings och blev helt bestört över det jag såg. Jag blev vegan över en natt och insåg att jag aldrig någonsin kommer att kunna stötta en djurindustri igen men också att jag var tvungen att göra något mer.  Efter några veckor var jag på min första lokala vigil och nu är djurrättsaktivism en naturlig del av mitt liv.

Vilken typ av aktivism ägnar du dig åt?

– Jag ägnar mig åt aktivism i olika rättvisefrågor men främst djurrätt. Bland annat genom att bevittna och sprida djurens öde utanför slakterierna, demonstrationer på stan, outreach vid universitet och marscher.

Hur mycket tid lägger du på djurrättsaktivism?

– Det brukar bli någon form av evenemang varje vecka. Räknar en in sociala medier, planering och annan vardagsaktivism blir det nog en 12 timmar om dagen, hehe.

Är du aktiv i någon/några organisation(er)?

– Ja. Jag är främst aktiv i Save movement och Animal Reality Exposed. Men ibland även andra organisationer.

Vilken typ av aktivism tycker du bäst om?

– Jag tror att olika typer av aktivism bidrar till förändring på olika sätt och i olika perioder i livet passar vissa typer av aktivism bättre. Men oftast uppskattar jag när jag får prata med människor om det jag brinner för, gärna personer som inte håller med mig eller ens tänkt på det jag pratar om så att en kan diskutera det, även om det kan bli påfrestande ibland. Jag tror att kommunikation är väldigt viktigt för att ta sig framåt och lära av varandra.

Vilken typ av aktivism tror du gagnar djurrättsfrågan mest?

– All aktivism! Allt ifrån att ta fram sin veganska matlåda på jobbet till att driva djurrättsfrågor politiskt eller demonstrera på stan tror jag bidrar till förändring på olika sätt. Framförallt tror jag att det normaliserar veganism, djurrätt och aktivism. Personligen tror jag mycket på att fysiskt vara på plats och engagera sig men alla har inte samma möjligheter och förutsättningar till det.

Vad är roligast med att vara djurrättsaktivist?

– Känslan av att vara en del av förändring, helt klart! Men också att kunna vidga sina vyer på många olika sätt när en samtalar med och träffar så många olika människor. Gemenskapen som blir när människor som brinner för samma kärleksbaserade förändring möts, är magisk!

Vad är jobbigast med att vara djurrättsaktivist?

– Att kämpa för alla dessa oskyldiga offer men att behöva leva i ett samhälle där deras kroppar är utspridda överallt. Att behöva jobba och leva i ett samhälle där förtrycket av dem jag lägger så mycket tid och energi på att hjälpa är en naturlig del av så mångas vardag. Det är ofta svårt att vara ödmjuk, se människan, som en annars kanske älskar och respekterar, bakom handlingar och livsstilsval som totalt går emot vad en själv anser är etiskt rätt.

Har du någon aktivistförebild (behöver inte vara djurrätt)?

– Jag är som de flesta andra blown away av Greta. Jag inspireras också av flera aktivister genom historien men i dagsläget har jag turen att kalla mina förebilder för vänner. Förutom Greta då, I wish!

Vilket/vilka råd vill du ge till andra djurrättsaktivister?

– Ta hand om varandra! Gå fram och kolla läget om du ser någon som verkar ha det jobbigt efter exempelvis en vigil. Erbjud avlastning om någon verkar ha för mycket och hör av er till varandra. Om vi är välkomnande och backar varandra blir aktivism-plattformen en trygg zon där en vill stanna och vi minskar risken för utbrända aktivister.

The post ”Jag aktivistar tolv timmar om dagen” appeared first on Anlib.

Sverige har en ny djurskyddslag sedan en vecka tillbaka. Statsvetaren Per-Anders Svärd, som har skrivit en avhandling om svensk djurskyddslagstiftning och som har en lång bakgrund inom djurrättsrörelsen, är inte imponerad.

– Jag har inga förhoppningar om någon radikal förändring för djuren inom det nuvarande djurskyddsparadigmet. Djurskyddslagar har alltid handlat om och handlar även nu om ett möjliggörande av fortsatt djurutnyttjande, säger Per-Anders Svärd.

För honom är djurskyddssystemet och dess underliggande tanke, att människan har rätt att utnyttja och döda djur så länge djuren behandlas väl, ett självbedrägeri.

– Vi intalar oss själva att ett dödande av miljarder djur kan göras till något etiskt okontroversiellt.

Djurskyddslagen som trädde i kraft den 1 april är Sverige tredje djurskyddslag. Per-Anders Svärds avhandling Problem Animals handlar om Sveriges första djurskyddslag som klubbades igenom 1944 och vad som ledde fram till den. Huvudpoängen i avhandlingen är att djurskyddslagen inte kom till för att förbättra för djuren utan snarare för att underlätta för djurindustrin eftersom den tidigare lagstiftningen på djurområdet var för radikal.

– Jag tror att den mest radikala lagstiftning vi har haft är från 1921. Då hade vi enbart en djurplågeriparagraf och man kunde dömas om man uppvisade uppenbar grymhet mot djur.

Syftet med paragrafen var visserligen inte att döma någon som slaktade ett djur. Lagen siktade in sig på olika former av vanvård. Men Per-Anders Svärd menar att uttrycket ”uppenbar grymhet” ändå blev ett problem eftersom det var så öppet för tolkning.

– De som försvarade djuren kunde alltid peka på paragrafen och försöka få in fler och fler saker i den, till exempel behandlingen av kycklingar inom industrin. Det funkade inte för samhället och djurindustrierna. Det blev oändliga debatter om vad som var uppenbar grymhet.

Det här var också under en period när den storskaliga djurindustrin växte fram, ett system som på många sätt bygger på att behandla djur med ”uppenbar grymhet”.

– Så genidraget från det djurutnyttjande samhällets sida var att omintetgöra djurplågeriparagrafen genom att 1944 införa en djurskyddslag som skapade utrymme för mängder av speciallagstiftning.

Det nya med djurskyddslagen var just denna speciallagstiftning. Nu infördes vissa regler för grisar, andra för kycklingar, ytterligare regler för vilda djur och så vidare. Plötsligt fanns lika många måttstockar för hur djur får behandlas som det fanns djurindustrier.

– Lagen infördes utan protester från djurindustrin eftersom lagstiftningen gjorde undantag för precis det som industrin ville ha undantag för. Den här sortens system, med en uppsjö av olika regler, har vi haft sedan dess.

Per-Anders Svärd understryker att djurskyddsystemet är väldigt flexibelt. När ett missförhållande lyfts fram kan alltid lagstiftningen modifieras en aning utan att man någonsin behöver ifrågasätta hela systemet.

– Jämför det med att bara ha en princip, till exempel den om uppenbar grymhet. Om den hade funnits kvar idag skulle djurrättsrörelsen i princip kunna argumentera för att allt som pågår inom djurindustrin är olagligt.

En annan poäng i Svärds avhandling är att den första djurskyddslagen inte framställdes som en eftergift för djurindustrin utan, tvärtom, som ett framsteg.

– Det var ett juridiskt-ideologiskt trick kan man säga. Lagstiftarna lyfte fram att allmänheten var bekymrad över hur djuren behandlades och att den nya djurskyddslagen var en stor, progressiv reform som var värdig deras tid, ett tecken på ett civilisatoriskt framsteg.

Just denna aspekt är fortfarande aktuell, enligt Per-Anders Svärd, som menar att även dagens djurskyddslag används för att legitimera djurförtryck.

– Man viftar med lagen och säger att vi har världens bästa djurskydd, att vi är goda människor. Så vi behöver aldrig överväga att exempelvis sluta konsumera djur. Det är djurskyddslagens budskap.

Per-Anders Svärd tror att djurrättsrörelsen har något att lära av historien och tycker att djurens försvarare har spelat för mycket på djurskyddsideologins planhalva. Ställd inför det djurskyddsliga regelverket har rörelsen i väldigt hög utsträckning bedrivit kampanjer som är enfrågeinriktade. Är det inte hemskt att hönor sitter i bur? Ska man få kastrera smågrisar utan bedövning? Ska man få driva travhästar hur hårt som helst?

– Givetvis har man tänkt att vi måste arbeta för de djur som lider nu och samtidigt arbeta för ett systemskifte. Men väldigt stor del av resurserna har riktats in på enfrågor. Signalen man har skickat utåt är att det stora problemet med hur vi behandlar djur är att hönor sitter i burar, att vi har vilda djur på cirkus och så vidare.

Per-Anders Svärd tror att enfrågekampanjer är precis vad den dominerande djurskyddsideologin vill ha. Det är helt enkelt bra för djurindustrin om debatten om djur reduceras till att handla om enskilda problem inom en viss industri.

– Då kan de alltid svara att problemet är tillfälligt, en avvikelse, att vi jobbar på det och att vi kommer att åtgärda det. Men systemet i sig är aldrig i fara.

Han poängterar att resurser är ett nollsummespel och att djurrättsrörelsen kan använda sina resurser till att försöka utrota djurförtrycket eller så kan man ”gräva ner dem i ett stort hål som djurskyddsideologin har grävt”.

Vad ska djurrättsrörelsen göra istället?

– Jag tror att vi ska strunta i enfrågekampanjerna och ägna all vår energi till att diskutera djurs moraliska ställning och framför allt matfrågan som kulturellt bär upp hela djurförtrycket. Det kommer inte att bli några större förändringar så länge människor äter kött.

The post Statsvetare: Djurskydd är djurförtryck appeared first on Anlib.