Djurrättsorganisationen AV (Anonymous for the voiceless) lyfter idag en kontroversiell men viktig fråga: Kan man vara vegan och skaffa (biologiska) barn? I inlägget skriver organisationen: ”Barnen bad inte om att bli födda och kan växa upp till att bli icke-veganer; är det veganskt att ha dem?”

För att reda ut detta får vi först ta en titt på definitionen av veganism. Från Vegan Society’s hemsida: ”Veganism is a philosophy and way of living which seeks to exclude — as far as is possible and practicable — all forms of exploitation of, and cruelty to, animals for food, clothing or any other purpose.”

För att lyfta några saker som ofta ignoreras av förespråkare av barnafödande i debatten:

• Ju fler människor, desto mindre utrymme åt djuren. Vi närmar oss åtta miljarder (!) människor på denna planet. Vi är mitt i en massutrotning av både djur och natur.

• Veganer är också människor. Konsumenter. Medansvariga för djurförtrycket och förstörelsen av vår planet. Med vår blotta existens bidrar vi (oavsett om vi vill eller inte) till djurens lidande och förstörelsen av det som en gång var deras hem.

• Det finns ingen som helst garanti för att barnet/barnen i fråga skulle förbli veganer under sitt/sina liv. Om man ska vara realistisk är det snarare en större risk att barnet/barnen faller för samhällsnormen som säger att det är normalt att äta djur och djurprodukter.

• Det är varken nödvändigt eller gynnsamt för oss människor att skaffa biologiska barn. Jorden är full av redan existerande barn som är i behov av någon som tar hand om dem. Vi har även begränsade resurser som hade kunnat fördelas jämnare om vi inte varit så många.

Jag kände ett starkt behov av att lyfta dessa faktum efter att ha läst kommentarsfältet under AVs inlägg. Det är enligt mig extremt oroande att se så många människor som vill värna om djur och natur förespråka barnafödande, speciellt i nuläget med tanke på alla problem vi tampas med.

Vi är i ett krisläge. Djur och natur dör ut framför våra ögon. Vi är mitt i en pandemi som inte enbart drabbar oss människor utan även djuren. Samtidigt som detta sker, fortsätter vi att växa i antal. Trots vetskapen om att det kanske inte ens finns en framtid, fortsätter folk att trycka ut barn i hopp om att dessa ska ”rädda planeten” och städa upp vår röra. Hur kan vi?

Utöver de argument jag redan har lyft, finns det ännu en aspekt som talar emot barnafödande: barnets lidande. Bryr man sig inte om djurens eller planetens lidande (vilken man verkligen borde), kanske man bryr sig om sitt eventuella barns lidande. Ingen som lever i denna kaotiska värld har bett om att bli född. Vi alla som har levt här ett tag och som hunnit vara med om saker borde förstå detta argument. Med liv kommer medvetenhet och därmed även lidande. Alla barn som föds kommer någon gång under sin livstid tvingas genomlida:

• Sorg i alla dess former
• Sjukdomar och skador
• Någon form av psykisk ohälsa
• Stressen kring att försörja sig själv

I samband med denna debatt har jag många gånger fått frågan: ”Men varför tar du inte bara livet av dig då?” Svaret på den frågan är simpelt. Som det ser ut nu finns det inget smärtfritt, enkelt och kostnadsfritt sätt att ta livet av sig på. Det är just detta ovanstående argument bygger på. När man väl är född är det svårt att ta sig härifrån. Därför försöker vi som redan existerar göra det bästa av den tiden vi har här men det är svårt i en värld som kryllar av olycka, lidande och våld.

Sammanfattningsvis är det i grund och botten en egoistisk handling att skaffa biologiska barn. Det går inte heller i linje med definitionen av veganism då ökningen av människor är den största bidragande faktorn till djurens lidande. Därför bör man inte kunna kalla det veganskt att föda biologiska barn. Hoppas att du som läser detta fick dig en tankeställare och att du seriöst överväger att inte skaffa biologiska barn (om du nu inte redan har barn).

Det är på tiden att vi människor tar vårt ansvar och vägrar reproduktion – för djurens, planetens och vår egen skull.

The post Ta ansvar, vägra reproduktion appeared first on Anlib.

I en debattartikel i Anlib (2/9) argumenterar Staffan Andersson för att “vegan outreach” med moralargument bör vara rörelsens huvudstrategi. Jag tycker, trots de vältaliga och tänkvärda argumenten, nästan precis tvärtom.

Som jag uppfattar det har en av djurrättsrörelsens huvudstrategier under decennier varit en kombination av att blottlägga djurförtryckets fasor och uppmana till veganism. Vissa organisationer har mer arbetat för att via partipolitik och lobbying förändra lagstiftningen, medan mindre kretsar av aktivister har jobbat med direkt aktion mot jakt, slakterier och djurgårdar. I en hel del fall överlappar strategierna.

Resultaten? Att utröna vad som är en långsiktigt effektiv strategi för förändring i en socialt komplex samtid, eller ens att i efterhand utröna vilka insatser som lett till vad (kausalitet), är någonstans mellan mycket svårt och helt omöjligt. Vi vet att en högre andel av befolkningen har blivit veganer, och medvetenheten om djurens lidande under speciesismen är måhända större. Men samtidigt dödas fler djur än någonsin i djurindustrin, 113 miljoner landlevande djur 2019 (Jordbruksverket).

Om målet med vår rörelse var att rucka på djurförtrycket eller våldet mot de icke-mänskliga djuren har vi med andra ord alla än så länge misslyckats kapitalt. Det gör också att ingen av oss kan slå sig för bröstet, och visar på behovet av en ordentlig utvärdering av strategier. Någon sådan kommer inte här, men jag vill helt kort framföra två argument, ett sociologiskt och ett etiskt, för att en kamp mot djurförtryckets institutioner, med direkt aktion som centralt inslag, borde vara viktigare i rörelsen än att sprida budskap i avsikt att skapa veganer.

Något jag tycker sociala rörelser och forskningen om dessa visat är behovet av att ha en tydlig och konkret fiende. Det kan låta obehagligt polariserande i våra tider av mittenextremism, men det verkar som att få saker varit så viktigt historiskt för mobilisering och förändring som någon eller något att rikta sin vrede mot. Jag delar Staffan Anderssons inställning att jag vare sig vill eller orkar gå omkring och tycka illa om köttisar. Ändå är risken, när djurrättsrörelsen har veganismen i centrum, att vi skapar just såna attityder. Om veganism är huvudstrategin blir köttisar lätt fienden. De som inte lyssnar på våra rimliga argument måste väl vara illvilliga eller dumma?

Om vi däremot fokuserar på att underminera djurförtryckets institutioner (som för övrigt ju också skapar pandemier, klimatförändring och ekonomisk ojämlikhet) kan vi möjligen enklare inkludera även människor i kampen som ännu inte tagit vegansteget. Även här har veganismen en plats, men en mer perifer sån som ett av flera sätt att angripa allas vår fiende.

Genom att fokusera på slakterier eller andra platser där djurförtrycket koncentreras kan vi också möjligen enklare undvika de idag väldigt utbredda liberala och kapitalismfärgade idéer som vill betona individuella konsumtionsval. Det finns samhällsunderstödda platser där profit byggs genom att förstöra vår planet och förtrycka djur, och de här platserna har adresser. Och det är troligen inte grannens adress.

Mitt etiska argument är att det inte är något motstånd att bara vända bort blicken och två sina händer om en ser ett övergrepp begås. Om någon blir misshandlad framför dina ögon på stan är det rimligt att försöka göra någonting för att avstyra eller gå emellan, även om vad du lämpligen bör eller kan göra beror på risker, resurser och erfarenheter, med mera.

”Jag vill inte vara med”, kan vara svårt nog att säga när det sociala trycket att medverka i vidrigheter är starkt, men så länge förtrycket pågår är den som vet om detta indragen oavsett om hen är aktivt delaktig eller står vid sidan av.

Veganism är en i grunden passiv praxis, det handlar om att låta bli att konsumera vissa saker, ibland också om att ha en viss världsbild. Om själva fokus blir på att skapa veganer, istället för aktivister, löper vi en överhängande risk att bidra till en renhetskultur där det viktiga blir att ”ta avstånd” från det dåliga (för att känna sig god) och tänka rätt, inte att göra direkt motstånd eller ingripa för att förändra saker.

“Vårt mål är djurens befrielse, inte att människor ska bli moraliska föredömen”, skriver Staffan Andersson, och jag håller med. “Vegan outreach” är att använda moraliska argument med detta mål för ögonen. Och visst har detta sin plats, och givetvis måste det finnas utrymme för en massa olika former och grader av aktivism beroende på resurser, erfarenheter, personliga omständigheter med mera.

Men personligen ser jag hellre fler veganer som en biprodukt, där en intensifierad, mångfacetterad kamp mot djurförtryckets centrala institutioner är vårt huvudfokus. Hellre 2 000 aktivister som river slakterier än 200 000 veganer.

The post Replik: Hellre aktivister än veganer appeared first on Anlib.

Vi lever i moraliserande tider. I våras spände statsministern och andra företrädare för regeringen blicken i befolkningen och betonade det personliga ansvaret i kampen mot coronaviruset. I sociala medier skambelade människor varandra om någon inte undvek sociala kontakter i tillräckligt hög grad. 

Som vegan och djurrättare kände jag igen mig. Djurrättsrörelsen har länge uppmanat människor att ta personligt ansvar för djurförtrycket genom att bli veganer.

En skillnad mellan statsmakten och djurrättsrörelsen är att den förra kan välja mellan att utfärda förbud och att argumentera med befolkningen för att genomdriva sin agenda. Det valet har inte djurrättsrörelsen.

Frågan är om vädjan till privatmoral är en effektiv strategi för att uppnå politiska mål. För Löfven och gänget tycks i alla fall strategin att göra var och en ansvarig för andras välbefinnande ha fungerat bra denna gång, oavsett vad man tycker om regeringen eller Löfvens vägval för att bekämpa viruset. De flesta gör noggranna överväganden innan de öppnar ytterdörren och lämnar hemmet. Det har också uppstått ett socialt tryck på att inte bidra till att smittan sprids.

Själv har jag däremot svårt att bli upprörd när människor bryter mot regeringens och myndigheternas rekommendationer. Jag tror det bottnar i att jag, efter att ha varit vegan i några år, bestämde mig för att inte tycka illa om köttätare även fast de agerar omoraliskt. Det var inte bra för min mentala hälsa att gå runt och vara folkilsk. En bieffekt är att jag inte längre blir lika arg när människor agerar omoraliskt i andra frågor.  

I sammanhanget vill jag understryka att regeringens mål är att minska smittspridningen, inte att få fler “goda“ medborgare. Det är en bra påminnelse till djurrättsrörelsen. När vi sysslar med moralisk argumentation ska vi inte göra det av moraliska skäl. Vårt mål är djurens befrielse, inte att människor ska bli moraliska föredömen även om många säkert skulle må bättre av att ha ett mer etiskt förhållningssätt till djur.

Precis som alla djurrättsliga strategier har vädjan till privatmoral, eller “vegan outreach” som strategin ofta kallas, för- och nackdelar. Dessa har diskuterats ivrigt inom djurrättsrörelsen genom åren. 

Fördelen är att många är intresserade av moralfrågor och att vissa tar till sig av argumenten för att sedan omvärdera sin syn på djur och bli veganer. Så småningom kan det bli ett socialt tryck på att inte konsumera djurprodukter. Något som i sin tur kan leda till att lagstiftning eller någonting annat stoppar djurindustrins dödsmaskineri.

Nackdelen är att det kan ta väldigt lång tid att övertyga tillräckligt många med moral som enda vapen. Många reagerar också negativt. De gillar inte – som de uppfattar – att någon säger åt dem vad de ska göra. Vissa blir förbannade eller skamfyllda vilket kan vara ett hinder för att agera för djuren.

Personligen tycker jag att djurrättsrörelsen ska fortsätta uppmana till veganism. Om djurförtrycket ska upphöra måste en stor del av befolkningen vilja att djurförtrycket ska upphöra. För att det ska ske behöver djurrättsrörelsen berätta om alternativet, veganism, och betydligt fler måste bli övertygade veganer.

Jag tror till och med att “vegan outreach” ska vara rörelsens huvudstrategi. Men utan kompletterande strategier – manifestationer, demonstrationer, direkt aktion, civil olydnad, kampanjer mot enskilda företag, politiska kampanjer med mera – riskerar rörelsen att bli tandlös.

Jag tror också att moralisk argumentation är mer effektivt än moralism. “Du är en dålig människa för att du äter kött” är ett exempel på moralism och är sällan en särskilt framkomlig väg. Bättre är att presentera de djuretiska argumenten i så många sammanhang som möjligt och sedan försvara dem. Ibland kan det räcka att berätta om vår moraliska vision: en värld fri från djurförtryck.

En stor skillnad mellan regeringens kamp för att minska smittspridningen och djurrättsrörelsens kamp för att avskaffa djurförtrycket är att i princip alla människor är positiva till att minska smittspridningen. En annan skillnad är att regeringen har helt andra möjligheter att utöva påtryckning om människor inte hörsammar deras uppmaningar.

Men jag tror ändå att djurrättsrörelsen har något att lära av pandemin. Att moralisk argumentation till alla och envar faktiskt kan vara en effektiv strategi för att uppnå politiska mål.

The post Med moralen som vapen – för djuren appeared first on Anlib.

I Martin Smedjebacks andra replik i diskussionen om hur djurrättsrörelsen ska förhålla sig till våld fortsätter han att förespråka ickevåld. När jag blev aktivist för några år sedan blev jag direkt introducerad till att icke-våld var den “bästa” strategin, och den som skulle gynna rörelsen mest. 

Detta är självklart min personliga upplevelse men jag hoppas att fler vågar utmana sina tankar kring detta ämne, annars tror jag risken för en stagnerad rörelse finns. Vi måste ständigt ligga en tanke framåt för att ha en chans. Vi måste också vara beredda på att möta våld och motstånd, både från polis, djurbönder och andra som inte gillar det vi gör. Det gör vi redan i dagsläget – men jag tror att i framtiden, eller när vi börjar pusha på hårdare och djurindustrin känner sig ordentligt hotad, så kommer även våldet trappas upp. Då har vi mycket att vinna på om vi är beredda och vet hur vi ska agera. 

Det nämns  i repliken att vi kan trappa upp genom att sträva efter att vara fler personer vid icke-våldsaktioner. Jag har under mina få år som aktivist sett många komma och gå. Det är på många sätt slitsamt att vara aktivist och jag tror tyvärr inte vi har tid att vänta på att bli fler, åtminstone har inte djuren tid att vänta på det. Smedjeback framhåller också att ickevåldslinjen erbjuder en stor palett av metoder, men varför kan vi inte använda flera mångfacetterade paletter? Vi får inte heller glömma att vi för en kamp där vi själva inte är offer för förtrycket, det är djuren.

Därtill kommer också den intressanta frågeställningen om vad vi är beredda att göra för en människa, men kanske inte för ett djur. Då kanske vissa aktivister, helt plötsligt, inte längre ser djur och människor som jämlika. Är vi beredda att använda våld för att rädda ett djur? Eller gäller det bara i en situation där en människas liv står på spel? 

I flera inlägg i diskussionen lyfts den självklara frågan om vad som ska klassas som våld. Jag har inte sett några som förespråkar besinningslöst eller onödigt våld, utan det handlar om en acceptans och förståelse för att våld förekommer i rörelsen. Därför har jag inte svårt att uppfatta Smedjebacks exempel kring att misshandla en 80-årig efter att ha befriat hönor på hans djurfabrik som ett fult debattknep. 

För att klargöra: Det är ingen som fördömer ickevåldsliga aktioner, så det handlar inte om ickevåldets vara eller icke-vara. Att då argumentera för vilka metoder som eventuellt är bäst blir att deraila diskussionen. Som jag ser det bör frågan vara: Kan vi acceptera att vissa väljer våldsammare metoder? Detta är självklart någon som en och var får fundera över själva och ta ställning för eller emot, men jag tycker det är viktigt att faktiskt tänka över denna frågeställning. 

Att välja en icke-ickevåldslig väg är något som är högst obekvämt, men som i många kamper har varit högst nödvändig. Speciellt när det handlar om kamper om några eller något annat än aktivisterna själva.

The post Replik: Ingen fördömer ickevåld appeared first on Anlib.

Tack Fredrik Gavell för att du fortsätter detta viktiga samtal om strategi för djuren. Jag håller med Fredrik om att det är naivt att tro att vi kan förändra utan konfrontation och fysiska konflikter. Låt oss lyssna på en annan Fredrik, nämligen den amerikanska slaverimotståndaren Fredrick Douglass: ”Makt ger inte efter utan krav. Det har den aldrig gjort och kommer aldrig att göra.” 

Under en civilolydnadsaktion med Slakteriinspektionen sa en polis till mig att jag fick tycka och tänka hur jag ville men inte bryta mot lagen. Jag svarade att för mig räcker det inte att tänka fritt utan jag också känner ett behov att agera i enlighet med vad jag anser vara det rätta. Enbart ord kommer inte att befria djuren.

Vi behöver med kraft konfrontera våld och förtryck av djuren men det betyder inte att vi måste använda våld. Det finns en utbredd missuppfattning att ickevåld innebär passivitet. Kanske feltänket har sitt ursprung i att vi har svårt att ta in att en handling kan både vara utmanande och vänlig samtidigt? Det går ofta emot vår intuition. 

Den amerikanska feministen och aktivisten Barbara Deming har gett oss bilden av ickevåldets två händer. Ena handen säger stopp, ställer sig i vägen, vägrar acceptera orättvisor. Den andra handen sträcks ut, välkomnar och bjuder in den andre till samtal. I aktionsgruppen Tomma burar försökte vi omfamna båda dessa aspekter. Vi befriade djur från djurfabriker – en handling som tydligt konfronterade förtrycket. Och vi lämnade förklarande brev och goda kakor till bonden för att visa att aktionen inte var riktade mot hen specifikt utan mot hela systemet som förtrycker djur.

Att de flesta trots allt bryr sig om djur är en av djurrättsrörelsens största styrkor. När vi inom kampanjen Total insyn tog med oss 24 hönor som istället för att sitta i en trång bur får gå ute i gräset och sprätta så tror jag att få personer inte kunde se att det var bättre för hönorna. Om vi istället, eller också, skulle ha misshandlat den 80-årige ägaren av hönorna som låg och sov en bit därifrån, vad skulle reaktionen blivit? Jo, av empati skulle folk ta parti för bonden. Fokuset skulle ha skiftats från djuren till bonden. Han skulle ha setts som offer istället för som ansvarig för djurens lidande. 

Om vi använder våld är det ett kraftfullt argument för rättsstaten att slå ner på oss kraftigare och för allmänheten att avfärda oss som extremister. Visst finns denna risk även med ickevåldsligt konfrontativa aktioner men jag menar att den är betydligt mindre i jämförelse med våldsamma aktioner.

Jag har börjat fundera kring om skiljelinjen mellan våld och ickevåld som strategi kanske delvis grundar sig i om vi tenderar att vara optimistiska eller pessimistiska? I allmänhet ser vi ljust eller mörkt på framtiden. Detta är något som påverkas både av ens biologiska arv och erfarenheter i livet. 

Själv har jag en tendens att se ljust på framtiden, inte bara inom djurrättsrörelsen. En del av min optimism finner jag i historien. Det finns många exempel men ett av de tydligaste och mest hoppingivande är kampen för homosexuellas rättigheter. För bara några årtionden sedan tyckte allmänheten att homosexuella var äckliga och omoraliska och även samhället diskriminerade homosexuella. Kampen kring HBTQI är långt ifrån vunnen men det lätt att se att allmänheten rejält har skiftat sina attityder på detta område till det bättre, och att förändringen gått snabbare än många hade vågat hoppas på. I boken The Better Angels of Our Nature beskriver psykologen Steven Pinker denna och andra viktiga samhällsförändringar där vi som samhälle har rört oss etiskt framåt med stora steg inom en mängd område.

När vi lever mitt i djurförtrycket och upplever folks brist på empati och deltagande i våldet mot djuren så är det väldigt svårt för oss att se hur detta skulle kunna förändras i grunden. Vi kommer kanske inte att se det förrän när vi tittar tillbaka på historien och ser att vi har vunnit.

Fredrik argumenterar för att vi ska stödja vissa typer av våld inom djurrättsrörelsen men vilken typ av våld? Jag tror att det är viktigt att i så fall vara tydlig med vilken typ av våld så att vi är klara med vad vi pratar om. Rekommenderas att misshandla bönder? Mord? Hot i brevform? Vapen som används mot folks hem? Som jag frågade i min första replik så undrar jag hur sådana och andra våldshandlingar skulle påverka folks tilltro till djurrättsrörelsen och hela frågan kring djurens frigörelse i förlängningen.

Om det är mer radikalitet och starkare motstånd mot djurfabrikerna man vill uppnå så går detta att uppnå med ickevåld. Naturligtvis kan vi trappa upp genom att vara sträva efter att vara fler personer vid blockader, olaga intrång och fritagningar, eller öka antalet av dessa aktioner. Det är också möjligt att utföra högriskaktioner som till exempel slakteriavrustningar där man går in och hamrar och filar på sågklingor och andra dödliga verktyg på dödsfabrikerna.

Själv tror jag på metoden civil olydnad där vi verkar för djuren genom öppenhet, ickevåld och där man är villig att ta på sig de rättsliga konsekvenserna. Men jag kan tycka att det är bra att folk känner sig fria att själv välja om man vill vara öppen eller inte vid aktioner, till exempel vid olovliga dokumentationer av djurfabriker. Annars hade vi nog inte alls haft lika många som varit villiga att utföra dessa viktiga insatser för djuren. 

Jag håller med Fredrik i att det är viktigt med en mängd olika strategier inom djurrättsrörelsen. Men jag anser att ickevåldslinjen innehåller en så otroligt rik uppsättning av metoder att de räcker mer än väl. Vi kan helt klart bli bättre på att använda ickevåldets hela palett av metoder. Ju mer vi utvecklar och uppfinner nya ickevåldsaktioner ju mer tror jag att vi kommer att inse att våld varken behövs eller gynnar djuren i längden.

The post Replik: Konfrontera utan våld appeared first on Anlib.

Jag tycker både Rebecca och Martin argumenterar väl i sina inlägg om våld respektive ickevåld (finns här, här och här). Tack!

Att det finns olika strategier inom djurrättsrörelsen är generellt en styrka, inte ett problem som behöver övervinnas, tycker jag. Motsättningen mellan våld och ickevåld är, för mig, till stor del är onödig och fiktiv. Den riskerar att förvirra mer än förklara. Inte för att det är onödigt att diskutera teori och strategi, utan främst för att det är svårt att uppnå en effektiv kamp med en alltför enkelspårig strategi och därför är det inte nödvändigt att välja endast ett strategiskt förhållningssätt i sin kamp. 

I gränslandet mellan våld och ickevåld finns ofta andra, praktiska, frågor, till exempel om självförsvar, skadegörelse, fysiskt motstånd och sabotage. Det är frågor som utmanar definitionen av våld. Det är lätt att ickevåld i sammanhanget uppfattas som godtyckligt, privilegierat, och något som innebär alltför stora eftergifter.

Jag tänker att det viktigaste är att vara effektiv i kampen för djurens befrielse, om en sedan använder våld eller ej är inte alltid centralt. Ibland funkar det ena, ibland det andra. Det betyder inte att kampen alltid behöver vara våldsam. Det kommer finnas olika metoder för att på bästa sätt lösa olika situationer.

Alla metoder kanske inte passar alla kamrater. En del tillvägagångssätt kan vara mer våldsamma än andra, och det är i slutändan upp till den enskilde aktivisten att avgöra vad hen kan eller vill göra. Det finns exempelvis saker som jag inte är beredd att göra, men jag är tacksam om det finns kamrater som fixar det istället för mig, om det behövs. 

Min inställning är att försöka låta bli att moralisera över kamraters strategier och metoder, det är inte upp till mig att avgöra vad som är lämpligast att göra i specifika situationer. Följder av en aktion behöver nödvändigtvis inte bli tydligt i anslutning till aktionen, ett resultat kan mycket väl komma en tid därefter.

Jag tycker det är viktigt att en i kampen, i så stor utsträckning som möjligt, försöker efterlikna den värld som en vill skapa. Ett samhälle fritt från djurförtryck skulle vara en annorlunda tillvaro. I mångt och mycket ett oskrivet blad. Därför finns det fördelar med att vi redan nu tränar på att organisera oss på sätt som kommer till användning i framtiden.

Det kan handla om frågor som hur vi organiserar oss, att vi agerar och bestämmer som jämlikar, eller hur vi tillgodoser våra behov. En värld som primärt blir till genom våld och förtryck riskerar att få problem med destruktiva drag och den blir kanske inte värd ansträngningen. Men att tro att vi kan besegra våra fiender utan konfrontation, utan att det händelsevis blir fysiska konflikter, anser jag är att missuppfatta hur makt och privilegier fungerar.

Behöver inte en rörelse som syftar till en grundläggande samhällsförändring (minst) en falang som är beredd att använda våld? En del forskare hävdar att politiskt våld, exempelvis upplopp som strategi, minskar i omfattning i Sverige. Om en ställer det i relation till det massiva våld och dödande som djurrättsaktivister vill stoppa uppstår relevanta frågetecken ifall en hårdnackad ickevåldslig strategi är en framkomlig bästa väg och metod. En rörelse som inte har erfarenhet av att använda strategiskt våld, en rörelse som förlorar sitt kollektiva minne, till exempel av tidigare upplopp, är kanske mindre kapabel att uppnå segrar och är möjligen sämre rustad att försvara sina positioner, tänker jag.

Generellt ser jag många svårigheter med att nå den storskaliga förändring som krävs för att befria djuren. För egen del vill jag hellre fokusera på att vinna mindre särskilda segrar för att försvåra det förtryck och dödande som pågår på olika sätt, samt att rädda så många liv som möjligt.

Jag tror inte det är möjligt att övertyga ”allmänheten” att ändra åsikt. Det finns inte heller någon enhetlig åsikt som ”alla” har, personers åsikter har mångbottnade anledningar och det är svårt, omöjligt att behaga ”alla”. Djurförtrycket är så inkorporerat i andra förtryck, hierarkier, att befrielsekamper också behöver föras, strukturellt, ”utanför” djurrättsmiljön. Exempelvis behöver kapitalism, liberaldemokrati också bekämpas. 

Jag tror personligen inte det går att förändra dessa strukturer i större omfattning utan att det bitvis blir våldsamt. Bara en sådan sak som att staten gett snuten våldsmonopol, och att snuten försvarar djurförtryckare och privat egendom med mera. Hur många aktivister har inte på olika sätt upplevt fysisk repression från snuten? Hur gynnsamt är det för kampen att i längden stillasittandes acceptera sådant? Hur påverkar det en mentalt, socialt och fysiskt? Inte särskilt bra, jag tror det är bättre att stärka sin egenmakt genom att stå upp mot alla slags förtryck som en möter i kampen för djurens befrielse. 

När en agerar eller stöter på våldsamheter är det snarare ett tecken att en utgör ett hot för makten, och inte ett tecken på att en nödvändigtvis gör något fel. Jag menar inte att all slags våldsutövning per automatik blir legitim, utan att metoder som aktivister uppfattar som effektiva, utifrån sina mål, kan vara lämpliga, oavsett om de är våldsamma eller ej. För att parafrasera ett gammalt vänstercitat:

”Så länge statens våld kallas rättvisa kommer [djurrättsrörelsens] rättvisa kallas våld…”

Troligtvis kommer djurrättsrörelsen inte enas om en gemensam strategi. Om möjligt kan en istället lära av andras strategier och metoder, samt fortsätta kämpa för djurens befrielse på olika sätt. Jag tycker personligen det är väldigt viktigt att en visar solidaritet med andra, även om vi har olika strategier.

Solidariteten kan uttryckas på många sätt. Såsom att en deltar på andras aktioner, att vi delar kunskap och erfarenhet sinsemellan, att praktiskt hjälpa andra organisationer eller att praktisera solidaritet med fångar. Sådan solidaritet har potential att stärka oss som rörelse och det tror jag gynnar kampen för djurens befrielse.

The post Replik: Solidaritet stärker rörelsen appeared first on Anlib.

I en replik (19/4) på min debattartikel (15/4) hävdar Martin Smedjeback att ickevåld är mer effektivt för djurrättskampen än våld. Han skriver bland annat att djurrättsrörelsen med en ickevåldslig strategi får fler och fler att öppna ögonen för djurförtrycket, samt ansluta sig till vår kamp. Det var många saker jag reagerade på i repliken och som jag vill bemöta. 

Jag vill börja med att påpeka att de personer Smedjeback tar upp som exempel till varför ickevåld är mer effektivt, alla kämpade för människors rättigheter. En måste förstå att dessa redan hade ett rätt stort försprång eftersom människor alltid har haft högre status än djur. Människorättsaktivism är mer accepterat av massorna än djurrättsaktivism och har alltid varit. 

Han jämför även två olika scenarion där det ickevåldsliga går ut på att “värva” fler veganer och aktivister genom dokumentation, fredlig civil olydnad och protester. Det ickevåldsliga scenariot slutar med att politikerna känner sig pressade till att fatta beslut och stifta lagar som förbjuder utnyttjande av djur. 

Djurrättsaktivism måste inte och borde inte enbart handlar om att påverka individer, värva fler veganer eller att få allmänheten att tycka om det vi djurrättsaktivister gör. Sedan vill jag tillägga att inte alla delar den positiva synen på demokrati med tanke på hur samhället ser ut just nu. 

Jag anser att politisk påverkan i många fall är slöseri med tid då politiker varken bryr sig om miljö eller djur. Hade politisk påverkan haft någon påtaglig effekt hade vi sett en större förändring i lagstiftningen för länge sedan. Eftersom varken politikerna eller samhället är på vår sida måste vi hitta andra sätt att krossa djurförtrycket på. Med det sagt utesluter inte det ena det andra. En kan påverka politiskt och samtidigt göra mer radikala saker, samt vara för våldsliga metoder. 

Smedjeback hävdar också att våldsamma metoder skadar djuren i längden eftersom våld gör människor mer negativa till rörelsen och djurrättsfrågan, samt att det krävs en stor och bred djurrättsrörelse för att krossa djurförtrycket. Jag tycker att vi måste sluta försöka få hela världen att acceptera oss och att bli veganer. Som misantrop tror jag inte på en värld där majoriteten av människor bryr sig om djur tillräckligt mycket för att sluta förtrycka dem. Jag tror inte att alla kan övertygas med hjälp av enbart en vänlig ton och bra argument. I vissa fall hade ickevåldsliga metoder kanske räckt men i detta fall – djurens frigörelse – krävs det mer. 

Våld föder nödvändigtvis inte våld. Våld kan i vissa fall faktiskt få våld att upphöra. Hade de som plågar djur inte utsatt djuren för psykiskt och fysiskt våld, hade inte heller djurvänner känt ett så starkt behov av att ta till våld för att få djurplågarnas våld att upphöra. Jag anser att de som utsätter djur för lidande förtjänar att må dåligt och att det i högsta grad är etiskt att någon som skadar djur får lida. Eftersom inte rättsväsendet straffar djurplågare tillräckligt är det enligt mig rättfärdigat att ta lagen i egna händer. 

I min debattartikel citerade jag Gary Yourofsky och det tänker jag göra igen. “I don’t think that the cows, the pigs and the chickens are opposed to violence on their behalf. You might be opposed to violence on their behalf because you’re not looking at it as a victim, you’re looking at it as a victimizer. You don’t oppose violence, you just oppose who I propose to be violent for.” 

För djuren är det ett krig, och vi är deras enda soldater.

The post Replik: Vi är djurens soldater appeared first on Anlib.

I en debattartikel (15/4) ställer Rebecca Zhu Hansson en viktig fråga: Ska vi i djurrättsrörelsen använda våld eller ickevåld? Denna fråga kan delas upp i två delar: Vad är mest etiskt? och Vad är mest effektivt? 

Frågan om etik kretsar kring hur vi bör handla gentemot andra kännande individer. Skälet till att jag är vegan och djurrättsaktivist är att jag vill våldet mot djuren ska upphöra eftersom jag vill ha mindre lidande och färre som dödas. På samma sätt vill jag minska lidande och dödande av människor (som ju också är djur enligt biologisk definition). Därför har jag under många år tidigare kämpat mot krig och vapenexport med ickevåldsliga metoder. Våld, både fysiskt och psykiskt, leder till lidande och för mig krockar våldsanvändning med den värld jag strävar efter.

Är våld eller ickevåld mest effektivt för att skapa förändring? För att kunna svara på den frågan måste vi veta vad vi menar med ickevåld. Ickevåld ses ofta felaktigt som mesigt och kraftlöst. Men då har man ofta missat både rikedomen i antalet ickevåldsliga metoder som finns och den radikalitet som ickevåldet innefattar. Under 1970-talet började Gene Sharp sammanställa de ickevåldsliga metoder som använts för samhällsförändring och redan då hittade han 198 olika metoder. Idag, femtio år senare, har många fler uppfunnits. Denna rika palett av ickevåldsmetoder innehåller traditionella metoder som att demonstrera, hålla politiska tal och skriva insändare men också mer radikala som att ockupera fabriker, blockera vägar och avrusta slakterier.

Hansson lyfter Nelson Mandela och ANC i Sydafrika. Ja, de använde våld i deras politiska kamp mot apartheid, men i begränsat omfång. Det är dock mycket som tyder på att det var den ickevåldsliga kampen som befriade Sydafrika, till exempel stora strejker, bojkotter av vita butiker och en framgångsrik internationell bojkottkampanj. Ickevåldsrörelsen i Sydafrika använde inte mindre än 44 olika ickevåldsmetoder i kampen mot apartheid. Nelson Mandela chockerade också världen med sin försonande attityd, en viktig del av ickevåldet, gentemot de vita efter att de hade hållit honom 27 år i fängelse. På det viset undveks ett inbördeskrig vilket många tidigare hade fruktat.

Länge trodde man inom forskningen att våld var mer effektivt än ickevåld när det gällde samhällsförändring. Men ingen hade egentligen jämfört vetenskapligt. Så två amerikanska forskare, Erica Chenoweth och Maria J. Stephan, gjorde en analys av 323 våldsamma och ickevåldsliga motståndskampanjer från år 1900 till 2006. Deras undersökning visade att ickevåldslig kamp var dubbelt så effektivt som våldsam kamp när det gällde att uppnå sina mål.

Men hur är det inom djurrättsrörelsen? Mig veterligen har det inte gjorts någon studie kring om våld eller ickevåld fungerar bäst för att uppnå djurrättsliga mål. Tills en sådan görs så får vi försöka resonera oss fram till det mest sannolika.

Gemensamt för oss i djurrättsrörelsen är att vi vill avskaffa utnyttjande och dödande av djur. Frågan är hur vi kommer dit. Låt oss jämföra två möjliga scenarier. 

Vi börjar med våldsscenariot. Låt oss föreställa oss att fler och fler djurrättsaktivister hotar bönder och anfaller pälsbutiksägare. Slakterier sprängs och politiker som stödjer djurförtryck får hotfulla brev. Bönder blir så rädda att de slutar att utnyttja djur och ställer om till växtproduktion. På grund av ekonomisk konkurs upphör pälsbutikerna. Politikerna upplever att djurrättsaktivisternas våld är så kraftfullt att de ändrar lagar och fattar politiska beslut som avslutar utnyttjande av djur. 

Sedan har vi ickevåldsscenariot. Tänk dig att civilt olydiga dokumentationer på slakterier och gårdar tillsammans med demonstrationer och andra ickevåldsliga protester får fler och fler att öppna ögonen för djurens situation. Djurrättsrörelsen får en stark tillströmning av nya aktivister som dras till det ickevåldsliga budskapet eftersom det finns något att göra för alla – från att skriva en insändare till att befria djur. En del medier är kritiska mot de mer radikala metoderna men en konsensus i samhället växer fram att djurfabrikerna är moraliskt förkastliga. Politiker som har reagerat på det folkliga engagemanget över djuren känner till slut trycket att fatta beslut och stifta lagar som förbjuder utnyttjande av djur.

Tror du att våldsscenariot eller ickevåldsscenariot är det som mest sannolikt leder till djurens frigörelse?

När Chenoweth och Stephan studerade varför ickevåld var dubbelt så effektivt som våld så kom de fram till att en av faktorerna är att ickevåld har förmågan att locka till sig många fler människor. Att använda våld skrämmer många och kräver mycket från deltagarna. Ickevåld är mer inbjudande för fler och därför finns det större potential att skapa en större rörelse för djuren, vilket jag är övertygad behövs om vi ska lyckas i djurrättsfrågan. Med våld kan vi vinna ett slag, till exempel få en minkgård stängd, men förlora kriget, för att använda militaristiskt språk. Även om det är värt mycket att en minkgård stängs så skadar det djuren i längden om våldet gör människor mer negativa till rörelsen och djurrättsfrågan.

Jag delar Hanssons oro att vi aktivister inte gör tillräckligt för djuren. Om det enda vi gör i djurrättsrörelsen är att dela ut veganska recept (absolut inget fel i sig!) så kanske allmänheten inte förstår hur livsavgörande frågan är. Därför är det viktigt att delar av djurrättsrörelsen är villig att riskera eller offra något. Civil olydnad innebär att öppet och ickevåldsligt bryta mot lagen i syfte att förbättra samhället. Genom civilolydnadsaktioner för djuren kan vi visa världen att vi bryr oss tillräckligt om djuren för att vara villiga att riskera konflikt med det juridiska systemet och kanske till och med vår egen frihet. 

Hansson ställer en bra fråga i slutet av sin artikel: Om du var offret, hade du då brytt dig om vilka metoder som användes för att få dig fri? Antagligen inte, är mitt svar. I utsatthet så ryms bara rädsla och panik. Dessa är naturliga känslor men inget som hjälper oss att fatta övertänkta beslut. För saken är ju tyvärr den att det inte endast finns några få offer. Djuren som utnyttjas och dödas i djurindustrin är miljoner och åter miljoner individer. Vi har ansvar att ta in dem alla när vi funderar på hur vi ska hjälpa. Det är bara att inse att vi kan inte fysiskt åka ut och rädda alla, med eller utan våld. 

Om vi vill avsluta våldet mot djuren så krävs det en stor och bred djurrättsrörelse för att övertyga allmänheten att djurutnyttjande är fel. Jag tror att detta görs bäst med en ickevåldsstrategi. 

The post Replik: Ickevåld är mer effektivt appeared first on Anlib.

Icke-våld är något som alltid funnits inom djurrättsrörelsen och är ett begrepp som fortfarande används flitigt. Varför? På vilket sätt skulle inte våld gynna kampen? 

Först får vi reda ut frågan om vad som egentligen är våld. Vissa anser att våld enbart handlar om fysiskt våld medan andra anser att begreppet våld även inkluderar psykiskt och verbalt våld, skadegörelse, vandalism med mera. Våld är alltså ett väldigt subjektivt begrepp men målas oftast upp som något negativt. 

Att hävda att skadegörelse och vandalism skulle vara våld och därmed negativt är absurt. Det är metoder som innebär att ingen skadas och har även visat sig vara väldigt effektiva i kampen för djurens frigörelse. Exempelvis under 80- och 90-talet när Djurens befrielsefront flitigt använde sig av skadegörelse och vandalism (ekonomiskt sabotage) vilket ledde till att många djurförtryckande verksamheter tvingades stänga på grund av konkurs, utmattning eller rädsla.

Precis som våld kan icke-våld dras till det extrema. Pacifism är ett exempel på detta. Pacifism är den ideologiska uppfattningen att våld aldrig någonsin får eller bör användas, inte ens som självförsvar. Djurförtrycket är det mest våldsamma förtrycket som mänskligheten någonsin skapat. Djur förslavas, exploateras, utnyttjas sexuellt och reproduktivt, mördas på löpande band, säljs som produkter, ja listan är lång. Jag anser att vi som är djurvänner agerar i nödvärn när vi kämpar för djurens frigörelse. Alla medel som krävs bör användas för att ge dem det de alltid längtat efter: ett liv utan lidande och förtryck. 

Pacifister brukar bland annat hävda att icke-våld är mer effektivt för kampen samt att det är moraliskt fel att bruka våld mot människor och djur. Att hävda detta är enligt mig naivt och privilegierat eftersom man då verkligen inte förstår allvaret i vad djuren utsätts för. Indirekt värderar man djurförtryckarnas liv och hälsa högre än djuren. 

Det är lätt att vara pacifist när man själv inte är offret. Hade din familjemedlem, din partner eller din bästa vän blivit utsatt för något så grovt som det djuren utsätts för hade du nog varit beredd att ta till våld. Hur kommer det sig att vi bör agera annorlunda när det rör sig om djuren? Det ska såklart heller inte spela någon roll hur nära vår relation är till djuren i fråga. Oavsett, bör vi behandla djurförtrycket lika allvarligt som vi behandlar förtryck mot människor, om inte allvarligare.

Du kan också ställa dig följande frågor som tas upp i boken “Terrorists or Freedom Fighters”. Är du för djurens frigörelse? Tycker du att speciesism är lika oförsvarligt som rasism? Stöder du att Nelson Mandela och partiet African National Congress (ANC) förde en väpnad kamp mot apartheid i Sydafrika? Stöder du Djurrättsmilisens och andra gruppers “väpnade kamp” mot djurförtrycket? Jag vet inte hur du svarade men kanske gav du motsägelsefulla svar.

I slutändan handlar det om rättvisa. Det är inte mer än rätt att de som utsätter djuren för dessa brott får smaka på sin egna medicin. Man ska inte kunna komma undan med att plåga och utnyttja djur. Vi behandlar till och med våldtäktsmän och pedofiler bättre än djuren fastän djur aldrig har gjort någonting för att förtjäna vad vi människor utsätter dem för. Det är oacceptabelt.

Djurrättsaktivisten Gary Yourofsky har uttryckt det träffande. “…so they get to go off and murder cows, pigs, chickens and turkeys… and we’re supposed to hold a sign: ‘please don’t kill the animals’? Bullshit.”

Fråga dig själv: Om du var offret, hade du då brytt dig om vilka metoder som användes för att få dig fri?

The post Våld i kampen för djurens frigörelse appeared first on Anlib.

Vi beskriver ofta vår rörelse som ”djurrättsrörelsen”, och en del av oss, bland andra jag själv, säger att vi är ”djurrättsaktivister”, och vi framhäver att även de icke-mänskliga djuren har rättigheter. Men är detta självklart?

Vilka eller vad som har rättigheter, och vad dessa rättigheter går ut på är, menar jag, en social konstruktion. Att något är ”socialt konstruerat” betyder inte, som en del tror, att detta något inte existerar. Det handlar istället om att våra liv, vårt språk och vårt tänkande växer fram och formas i ett socialt sammanhang, genom relationer och samhällen.

Konceptet rättigheter hänger ihop med idén om värde. ”Alla människor är lika mycket värda”, är ett påstående som de flesta skulle skriva under på. Vi som kämpar för alla djurs befrielse understryker gärna att även andra djur än vi har ett värde, kanske till och med samma värde. Men personer eller saker har inget värde om detta värde inte tilldelas och försvaras av någon. Det finns inget värde utan någon som värderar. På liknande sätt med rättigheter. Rättigheter är något som ges till någon av någon annan. Instans X ger instans Y rätt att existera eller till och med få vissa behov tillgodosedda.

För de av oss som tror på en personlig gud i någon form kan värde och rättigheter (ytterst) anses komma från denna gud, men för de av oss som inte har den tron måste värde och rättigheter förankras någon annanstans. Och även gudstroende behöver mänskliga institutioner som erkänner detta påstådda värde och dessa rättigheter för att de ska bli samhällelig praxis. Denna plats varifrån värde och rättigheter ska garanteras är i vår värld typiskt sett staten. Att betona värde och rättigheter utan gudstro blir därmed att tilldela staten en avgörande roll. Det är staten som måste ge eller åtminstone erkänna och försvara rättigheter. Fokus för en sådan rättighetskamp tenderar därför också att ytterst bli politiker och lagstiftande instanser.

Personligen är jag anarkist – jag vill se ett motstånd mot staten, kapitalet och alla andra hierarkiska maktordningar – men detta måste inte vara avgörande här. Jag brukar själv tänka att ”mänskliga rättigheter” ändå är något positivt, det kan exempelvis ses som en slags antifascistisk rest efter andra världskriget. Det är också ett språk som nationer måste tala, och som många människor förstår, och som vi därför kan använda i vår kamp för de icke-mänskliga djuren, och kanske också för icke-kännande aspekter av planeten.

Jag är alltså inte ”emot” rättigheter, även om en del säkert kommer uppfatta den här texten så. Betoningen på rättigheter kan till och med vara ett sätt att höja kampen till en politisk nivå istället för att enbart fokusera på veganism, då detta ibland riskerar att kantra över i sekterisk renhetslära, individfokus eller liberalt konsumentmakts-tänkande.

Ändå är jag mycket skeptisk till att göra ”djurens rättigheter” till vårt fokus. Det stora problemet, förstås, är att redan ”mänskliga rättigheter” i mycket är en pappersprodukt, som många gånger fungerar som en slags humanistisk skönmålning över förtryck och ojämlikhet. Exempelvis vet vi att över 800 miljoner människor hungrar, samtidigt som ”Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna” i 70 år har sagt (Artikel 25:1): ”Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster”. Med tanke på att vi inte ens är i närheten av att förverkliga de mänskliga rättigheterna trots den enorma mängd tid, arbete och tro som investerats i detta, är det då verkligen rimligt att gå samma väg i kampen för djuren och miljön?

Den här problematiseringen av rättigheter handlar inte heller ”bara” om ord, även om det språk som används är viktigt i varje frihetskamp. Vissa ser stora möjligheter i att utvidga det som ses som grundläggande rättigheter till att även gälla icke-mänskliga djur, och vissa vill att även naturens rättigheter ska ”erkännas”. Jag kan förstå och respektera detta perspektiv, men ytterst kan befrielse och jämlikhet aldrig ges och försvaras av makten. Det vi kan uppnå av detta måste skapas genom kamp och organisering underifrån, tror jag.

Inte ens i de fall när lagar införs för att skydda djur är det någon självklar seger. Alla som är det minsta lilla insatta i frågor om djurskydd, lagstiftning och de existerande förhållandena i industrin vet att det är vanligt att lagar inte följs. Vi vet också att mäktiga och ekonomiskt starka aktörer hela tiden trycker på för att underlätta vinstmaximeringen på djurens bekostnad, varför de segrar som uppnås alltid måste fortsätta upprätthållas i en pågående kamp underifrån.

De existerande lagarna skyddar också speciesism, jakt och djurindustri på oräkneliga sätt, och slår ned på de som gör motstånd, och kommer så göra under överskådlig tid. Vi har inte råd att vara naiva. När politik eller lagar ändras till vinst för de icke-mänskliga djuren på något område kan vi förstås fira litegrann, men medvetna om att de faktiskt existerande staterna generellt sett är djurens fiender.

Vi är alla djur, men så länge vi tillåter vissa människodjur att i praktiken avgöra vilka som ska tillåtas att existera och leva i frihet kommer vi alla att vara slavar. Djurens befrielse måste vara vårt eget verk.

The post Kämpa mindre för djurens rättigheter appeared first on Anlib.

När vi läser debattartikeln om att intersektionalitet skulle vara ”skadligt” för djurrättsrörelsen känns det viktigt att ge vår bild. Vi ser intersektionalitet som ett värdefullt verktyg för att på allvar förstå och blottlägga djurförtrycket och kunna utveckla effektiva strategier som för kampen mot speciesism framåt.

Artikeln beskriver hur djurrättsrörelsen blivit mer ”mångfaldig”, men att djurrättsrörelsen består av människor med olika bakgrund är inte direkt något nytt fenomen. Tvärtom är rörelsen till stora delar uppbyggd av personer som själva har varit förtryckta och som många gånger varit, och är, engagerade i flera kamper.

Vi ställer oss därför frågan vilka människor ni är rädda att utesluta om rörelsen ställer krav på att aktivister inte ska agera på sätt som är exempelvis rasistiskt, misogynt och transfobt? Ser ni inte den mycket större faran: att en rörelse som tillåter just sådant, riskerar att utesluta en mycket större mängd potentiella djurrättare, och därmed förbli liten och marginell?

Ett intersektionellt perspektiv synliggör att flera olika maktordningar kan hänga ihop. Ett exempel på det är hur rasism och speciesism samverkar. Många människor som äter animaliska produkter rättfärdigar det med att djuren behandlas bra i Sverige som ju har ”världens bästa djurskydd”. Detta medan andra länder utmålas som ”barbariska”. Här strålar rasism och speciesism samman och sprider rasistiska fördomar samtidigt som det egna utnyttjandet och dödandet av ickemänskliga djur blir mer “okej”.

Vi håller dock med om att det finns alltför många veganer och andra som resonerar speciesistiskt, och som gör det genom att ”gömma sig bakom” en påstådd hänsyn om förtryckta människor. Att upphöja människors intressen över ickemänskliga djurs går inte att rättfärdiga. Kännande individer, oavsett art, förtjänar samma respekt och hänsyn. Exploateringen av ickemänskliga djur är, som författarna skriver, ett av mänsklighetens största moraliska brott. Men det är i vanlig ordning speciesismen som är boven här, inte det intersektionella perspektivet.

Intersektionalitet hjälper oss se att förtryck ofta bygger på en uppdelning i mänskligt och omänskligt där alla som avviker från mänsklighets-normen (den vita, heterosexuella cis-mannen) anses vara mindre mänskliga och därmed mer okej att förtrycka. Normbrytande människogrupper har traditionellt sett kopplats samman med just “djuriskhet” och setts som ”ociviliserade”, ”primitiva” eller ”vilda”, en sammankoppling som använts för att rättfärdiga förtryck mot dessa grupper. Vi ser en enorm potential i denna insikt: om förtrycket mot ickemänskliga och mänskliga djur vilar på samma mekanismer, skulle en strategisk och inkluderande djurrättsrörelse kunna mobilisera mängder med allierade!

Istället för att, som författarna, ställa förtryckta grupper mot varandra, kommer kampen för ickemänskliga djur gynnas av att vi inser hur olika förtryck bygger på samma grundläggande idéer: att vissa individer finns till för andra att utnyttja för ens egna vinnings skull. Det betyder inte att djurrättsrörelsen ska driva kampanjer mot förtryck av människor, eller att det inte finns relevanta och sanna jämförelser att göra mellan ickemänskliga och mänskliga förtryck, utan om att lyfta blicken och se hur allt hänger ihop och vad det kan betyda för hur vi organiserar oss och driver vårt arbete.

Djurens frigörelse kommer inte att vara möjlig i en värld med rasism, sexism och andra förtryck mot människor, likväl som rasism och andra förtryck mot människor aldrig kommer försvinna i en värld med fortsatt djurförtryck. Det är ett enormt viktigt budskap som vi som rörelse behöver nå ut med. Därför behövs en intersektionell förståelse för att möjliggöra allas frigörelse.

Djurhemmet Tigerharen
Jonna Håkansson
Malin Gustafsson
Dorna Behdadi
Atilla Zeyghami
Angelo Tapia
Olle Olsson
Linnea Bjerding
Emily Smith
Juan Velasquez
Hannah Leuchovius
Malena Thulstrup
Majja Bergmontt
Maria Hasani
Mio Folkegård
Felicia Sörensen
Ronja Pyyaho
Emelie Wistemar
Ebba Rodhe
Salli Moore
Frida Frehner
Emelie Iacobi
Emelie Wiberg
Martina Vedin
Max Malm
Helena Hjerpe
Linda Kaski
Sara Andersson

The post Replik: Djurrättsrörelsen gynnas av intersektionalitet appeared first on Anlib.

Ju mer djurrättsrörelsen växer, desto mer mångfaldig blir den. Folk från olika bakgrunder, av olika kön, med olika etniciteter och värderingar engagerar sig för djuren. Detta är såklart främst positivt men för även med sig problem som skapar klyftor och splittringar inom rörelsen. Vissa aktivister anser att djurrättsrörelsen bör vara intersektionell och att alla olika förtryck – såsom sexism, rasism, speciesism med flera – är sammankopplade. Detta är skadligt för själva djurrättsrörelsen och därmed för djuren och deras väg mot sin frigörelse. 

Genom hela mänsklighetens historia har djuren varit de mest förtryckta vilket de fortfarande är. Trots vår tekniska, sociala och politiska utveckling och vår tillgång till information och fakta utnyttjar vi fortfarande djur på miljontals olika sätt.

Problemet med intersektionella veganer är att de, baserat på sina egna värderingar och antaganden, vill utesluta folk, organisationer och grupper som inte tänker som dem från djurrättsrörelsen. Djuren bryr sig inte om vilka vi är eller vad vi tycker om saker och ting, de vill bara ha sin frihet och för att det ska ske måste så många som möjligt kämpa för dem. 

Att vi ska behandla våra kamrater med respekt är en självklarhet men samtidigt måste vi kunna tillåta rörelsen att växa. Det kommer alltid finnas folk som inte delar ens värderingar men för att kampen ska vara så effektiv som möjligt måste vi behålla vårt fokus på djuren och djurrättskampen. Det är okej att ha konflikter, inte tycka om varandra och inte vilja syssla med samma aktivism men vi borde sluta sabotera för varandra och istället fokusera på det som verkligen spelar roll: djuren. 

Ett annat stort problem med intersektionalitet är att djuren ständigt förminskas. Specifika ord, jämförelser/paralleller och uttryck får inte användas om det riskerar att människor blir kränkta. Klassiska exempel på detta är att dra paralleller mellan förintelsen och djurindustrin, att kalla inseminering av djur våldtäkt och att använda sig av uttryck såsom “If you hunt, you’re a cunt”. Syftet med att exempelvis kalla inseminering för våldtäkt är inte att förminska människor utan att beskriva något som faktiskt är en våldtäkt. Att visa att det djuren upplever, inte är mindre hemskt för dem än vad vi människor upplever under en våldtäkt. 

Intersektionella tenderar även att kompromissa med djurens rättigheter. Det är egentligen oundvikligt om en är människorättare och intersektionell. Exempel på detta: ”Det är synd om slakteriarbetarna, de är också offer”. Om en funktionsnedsatt/trans/icke-vit person skulle ha på sig djurpäls skulle inte en intersektionell vilja skamma den personen i rädsla för att bli stämplad som funkofob/transfob/rasist, när det egentligen inte borde handla om vem den personen är utan enbart om att den förtycker djur. 

När man väljer att kämpa mot flera olika förtyck samtidigt kan man inte ge hundra procent på varje front, vilket också är ett problem med intersektionella veganer. Det finns massvis av människor och grupper som enbart kämpar för människors rättigheter men det finns inte alls lika många som kämpar enbart för djurens. 

Djuren behöver fler aktivister som lever för djurrätt, som skulle våga offra lite av sin bekvämlighet för djuren. De behöver folk som förstår att djuren måste få ha sin egen kamp, precis som människor får ha sina. De behöver folk som skulle kunna gå hur långt som helst för att uppnå djurens frigörelse. Det är inget annat än förminskande att bunta ihop/likställa djurförtrycket med människoförtryck då det är uppenbart att djuren är mest förtryckta och behöver mest hjälp.

The post Intersektionalitet skadar djurrättsrörelsen appeared first on Anlib.

I djurrättsrörelsen pratas det mycket om vad vi stoppar i munnen. Om en blandkostare säger: ”Lägg er inte i vad jag väljer att äta! Det är mitt val och ingen annans”. Så kan en vegan svara att valet av mat inte endast rör den som äter eftersom så länge vi äter djur så bidrar maten till lidande och död för andra. 

En sak som det pratas mindre om i djurrättsrörelsen är pengar. ”Men vad jag gör av mina pengar är väl min ensak?!” tänker nog de flesta. Det är sant att du själv avgör vad du lägger dina pengar på men jag skulle hävda att vad vi lägger våra pengar på är en lika stor (eller större) moralisk fråga som vad vi väljer att stoppa i munnen.

​Det som fick mig att inse detta var ett känt exempel av filosofen Peter Singer: Tänk dig att du går förbi en damm. Där ser du till din förskräckelse ett litet barn som håller på att drunkna. Ingen annan än du finns i närheten. Vattnet är grunt så du skulle inte ha några problem med att rädda barnet. Problemet är att du har på dig ett par nya fina skor som kostade över tusen kronor. Du inser att de skulle bli helt förstörda av dyngan i dammen. Vad skulle du göra i denna situation?

Jag hoppas att du trots kostnaden för skorna skulle rädda barnet. Singers poäng är att det finns många fattiga barn i världen just nu som riskerar att dö om de inte får hjälp, precis som barnet i dammen. Och det finns konkreta sätt att hjälpa dem. Biståndsorganisationer jobbar med att ge ut mat, vaccinationer och malarianät som räddar liv varje dag. Ändå är det ganska få som ger substantiella belopp till biståndsorganisationer som kan rädda liv. Om vi kritiserar personen som går förbi ett drunknande barn för att hen bryr sig mer om sina skor så borde vi själva åtminstone regelbundet kunna ge en summa motsvarande ett par dyra skor om vi har ett vanligt jobb.   ​

Samma sak gäller för att hjälpa djur. Djurindustrin har enorma resurser medan djurrättsrörelsen är fattig även om många djurrättsorganisationer gör fantastiska insatser för att hjälpa djur. Med större ekonomiska resurser skulle fler foldrar kunna tryckas, fler djurrättsannonser köpas och fler skulle kunna anställas. Själv jobbar jag på heltid endast med hjälp av gåvor. Det hade varit omöjligt om det inte fanns de som var villiga att ge för att andra ska kunna jobba för djuren. Om fler skulle vara villiga att ge skulle betydligt fler heltidsaktivister för djuren finnas. 

​”Okej”, kanske du säger, ”jag borde nog hjälpa med mina pengar men ska jag då känna dåligt samvete för varenda öl jag dricker eller varje biobesök jag gör eftersom dessa pengar skulle kunna gå till att rädda djur?” Nej, att gå runt och känna dåligt samvete hela tiden gynnar varken dig eller djuren. Istället skulle du kunna sätta dig ner och fundera kring hur mycket per månad som du kan ge till djuren (eller till annan viktig samhällsinsats). 

Naturligtvis är situationen för oss alla olika beroende av hur stora inkomster och utgifter vi har i våra liv. Kanske du kommer fram till att du kan ge fem eller tio procent av din inkomst varje månad till en djurrättsorganisation eller till en djurrättsaktivist. Enklaste är att fixa med ett autogiro så att det går automatiskt varje månad. Se det som din djurskatt! Men till skillnad från skatt så kan du välja exakt var pengarna ska gå: till djuren. När du har fyllt i överföringsuppgifterna på din dator – känn glädjen över alla de djur du hjälper. Betala din djurskatt varje månad och använd resten av pengarna med gott samvete.

The post Betala djurskatt appeared first on Anlib.

Just nu, under november och december, pågår förintelsen för minkarna på Sveriges minkfarmer. Cirka 650 000 individer kommer att gasas till döds innan året är slut. Det enda ”positiva” med den siffran är att antalet mördade minkar har halverats sedan 2015.

Enligt en prognos från Kopenhagen Fur, världens största pälsauktionshus, har även den globala minkproduktionen en nedåtgående trend. Kopenhagen Fur har meddelat att var fjärde anställd, omkring 130-150 personer, beräknas bli uppsagda inom kort.

Intresseorganisationen Svensk Mink går också på knäna och har inte ens kapital nog för medlemsavgiften till Lantbrukarnas riksförbund. Till råga på allt flydde Svensk Minks VD Johan Dalén den sjunkande skutan genom att fegt avgå när han insåg att han är på väg att förlora kriget mot djurvännerna.

Dalén har i princip varit hela pälsindustrins ansikte utåt och verkar ha haft som enda tydliga arbetsuppgift att föra krig mot djurrättsaktivister och andra meningsmotståndare. Lyckligtvis ersattes han nyligen av sin företrädare Jörgen Martinsson som mest är känd för sin okunskap och förlorade debatter mot djurvänner i media.

Pälsindustrin är alltså svagare än någonsin. Så det är hög tid för oss djurvänner att agera in i det sista för att övertyga de sista minkmördarna och deras familjer att lägga ner verksamheten nu när siffrorna är blodröda. Då många inom vår rörelse verkar vara av uppfattningen att minkfarmsmotstånd endast är vigt åt mer radikala grupper vill jag uppmana er alla att tänka till ytterligare och inte låta organisationsgränser stoppa er från att agera.

Djurrättsaktivister i Sverige har en lång och framgångsrik historia i kampen mot pälsindustrin. Tidigare fanns förutom minkfarmer, även räv- och chinchillafarmer. Den sista rävfarmen stängdes 2001 och den sista chinchillafarmen 2014.

Under en tioårsperiod har antalet minkfarmer i Sverige minskat med cirka sextio procent trots det eviga sveket från politiker. Allt tack vare djurrättsaktivisters kampvilja och gedigna motstånd. Demonstrationer, direkta aktioner, granskningar, etcetera. Det är det som har fått minkfarmar att gå i graven, en efter en. Lita aldrig på politiker.

Jag har deltagit i flertalet framgångsrika kampanjer mot enskilda minkfarmer i olika organisationer, till exempel i Skyberga, Svedala, Kode, Mark, Hjo och Svenljunga. Samtliga av dessa farmer är nu nedlagda.

Just nu är jag aktiv i kampanjen ”Stäng minkfarmen i Falkenberg”. Även om just denna minkfarmare är seg som agave så vet jag att vi kommer vinna till slut. Det gör vi nämligen alltid.

Framåt kamrater! Kom med i kampen för att stänga de sista minkfarmerna i Sverige och låt oss till varje pris krossa djurplågeriet och pälsindustrin.

The post Upp till kamp mot minkfarmerna appeared first on Anlib.

De flesta av oss som förespråkar ökad djurrätt hamnar ofta i samtal med andra människor kring hur djur behandlas i samhället och om det är moraliskt försvarbart att använda sig av djurs kroppar för mat, kläder, arbete med mera. Vi djurrättsaktivister och veganer har lagt mycket jobb på att ifrågasätta hur vårt samhälle utnyttjar andra djurs kroppar men inte lika mycket kring ägandefrågan. Detta är ett område som vi bör lyfta mer.

Fler människor väljer att sluta konsumera djurs kroppar men konsumentmakt förändrar tyvärr inte lagstiftning. Djurindustrin är den största boven när det gäller att djur fortsätter exploateras och djurindustrin exploaterar djur för att de vill maximera vinst. Kapitalism helt enkelt. Det är en liten grupp företag och aktieägare som tjänar en förmögenhet på djurexploatering.

Men vi samhällsmedborgare måste fråga oss: Varför är det lagligt att äga en annan varelse? Varför får man köpa och sälja kor, grisar, hundar med mera? Det är ingenting som är naturligt eller nödvändigt.

Utifrån ett djurrättsperspektiv måste ägandet av andra arter utmanas och på sikt upphöra. Detta kan endast lösas genom att djur upphör att vara egendom i lagen och tillåts vara juridiska personer. Om djur upphör vara egendom i lagens ögon då skulle djurindustrin inte kunna tjäna pengar på djurs kroppar längre och våldet mot djur skulle minska dramatiskt.

Upphörandet av ägandet skulle också leda till att vi människor måste omorganisera vårt samhälle då fler arter är juridiska personer och vår relation till dem kommer förändras.

En indisk högsta domstol i Punjab och Haryana har erkänt djur som juridiska enheter, vilket kan innebära att fler i djurriket kommer behandlas likt juridiska personer, samtidigt ska alla mänskliga invånare i lagens ögon ses som ”in loco parentis”, alltså som en form av vårdnadshavare.

Vem vet, när ägandet upphör och kapitalister förbjuds att exploatera djur, då kanske vi blir djurens vårdnadshavare och inleder en ny relation mer fri från förtryck.

The post Ta tag i ägandet av djur appeared first on Anlib.

Allt oftare ser man inlägg i veganforum på sociala medier där veganer frågar om tips på restauranger och kaféer som erbjuder både vegetarisk mat och animalier. Anledningen till dessa inlägg är oftast att sällskapet personen ska äta med ej är veganer och/eller tycker att vegetarisk mat är “äckligt”.

Det blir svårt att utvecklas både som djurrättsaktivist och som människa när man omger sig av människor som inte delar ens grundvärderingar. I relationer med icke-veganer blir det oundvikligt att kompromissa. De flesta jag pratat med om detta under min tid som vegan har sagt att de ser andra bra saker hos sina ickeveganska vänner/partners, men hur kan man bortse från en så stor dealbreaker?

Under valrörelsen blir problematiken kring detta extra tydlig. Då kryllar Facebook av inlägg där folk ber andra att försvinna ut ur deras liv om de röstar på x (oftast SD av förklarliga skäl). Jag minns den senaste valrörelsen, hur jag såg minst ett sånt här inlägg per dag i mitt feed och tänkte att det är aldrig man ser såna här inlägg gällande animalieätande. Detta fick mig att börja fundera mycket kring nolltolerans och varför många är mycket mer nolltoleranta när det handlar om människoförtryck än djurförtryck.

Det ses som helt logiskt att frysa ut rasister, sexister med mera ur sitt liv medan det ses som extremt att frysa ut speciesister. Vad är egentligen skillnaden? Precis som att jag inte skulle vilja sitta och se på när min vän misshandlade någon på gatan, tänker jag inte sitta och se på när min vän förtrycker djur. Vi har möjligheten att välja vårt umgänge. Välj med omsorg!

Jag tog The Liberation Pledge för något år sedan, i samma veva som jag blev mer och mer aktiv inom djurrätt. The Liberation Pledge är ett “löfte” man tar genom att skriva upp sig på hemsidan. Löftet är uppdelat i tre delar:

1. Att avstå ifrån att äta animalier, dvs att leva som vegan.
2. Att avstå ifrån att sitta där animalier äts (oftast handlar det om själva sällskapet/bordet).
3. Att uppmana andra till att ta pledgen.

Det finns många fördelar med att ta pledgen. Vissa tar den för sin egen psykiska hälsas skull, vissa tar den för att göra ett tydligt statement och vissa tar den av båda anledningarna. Oavsett, gynnar den dig som vill utvecklas som djurrättsaktivist.

Många är negativa till pledgen då de tror att den skapar klyftor och hindrar diskussion/debatt snarare än att öppna upp för diskussion/debatt. Min upplevelse och erfarenhet av The Liberation Pledge är att den är ett bra verktyg för att få folk att ta det man säger på allvar. Pledgen gör att folk lättare förstår hur viktigt veganism är för mig (och för djuren).

The Liberation Pledge är skapad av aktivister för aktivister. På hemsidan nämns psykisk ohälsa hos aktivister och hur vanligt det är. Genom att ta pledgen tar man även hand om sig själv. Varför utsätta sig för situationer där man tvingas kompromissa med sina och andras värderingar?

När jag ser någon äta mjölk ser jag någon som våldtar en ko, när jag ser någon äta ägg ser jag tuppkycklingar som gasas ihjäl, när jag ser någon äta kött ser jag någon som mördar ett djur. Vi måste börja inse att genom att aktivt sitta och äta med ett sällskap som konsumerar animalier accepterar vi passivt det som deras handlingar stödjer. Vi utsätter oss även själva för en svår situation. De flesta skulle nog inte säga något på grund av rädslan över att förstöra stämningen runt bordet, och utgår jag ifrån mig själv, skulle jag nog vara alldeles för upprörd just då för att kunna hålla en seriös konversation med någon som sitter och tuggar på någon annans kroppsdel.

Pledgen hindrar inte diskussion/debatt, den förespråkar bara att man pratar om veganism på sina egna villkor, i en situation där man känner sig bekväm. All diskussion behöver nödvändigtvis inte ske kring ett matbord. Utöver detta, är pledgen främst ett ställningstagande. Den ger ens närstående ett simpelt ultimatum: Vill du äta och umgås med mig så äter vi helt vegetariskt, annars får du äta själv. Har man vänner/familj/partners som verkligen värdesätter relationen så kommer de äta vegetariskt tillsammans med dig.

Vi måste börja ta djurens lidande på allvar. För dem är det en konstant mardröm, ett krig. Att kräva att våra närstående inte konsumerar produkter av djurens lidande i vår närvaro är enligt mig ett ytterst litet krav och ett krav vi som veganer borde ställa.

Vi måste tvinga folk att välja sida. Jag väljer djurens sida. Det borde vi alla göra.

Hemsida för The Liberation Pledge

The post Ät inte med köttätare appeared first on Anlib.

Blod, skrik, bultpistoler, krokar, avskurna huvuden, styckning, paketering. Slakterinspektionens modiga aktioner – med aktivister som knallar in på svenska slakterier och filmar – tar med alla som vågar titta till djurförtryckets epicentrum. Platsen där kännande varelser blir varor som levereras till landets matbutiker. Det är exploatering i sin mest brutala form.

Men (skräck)filmerna visar också en annan exploaterad grupp: slakteriarbetarna. Vissa av dem hånar aktivisterna och några uppträder aggressivt men de flesta ägnar inte aktivisterna någon större uppmärksamhet. De är fullt upptagna med att utföra monotona arbetsuppgifter i högt tempo.

Nästan alla inser att människor inte jobbar på slakterier för att de tycker om eller vill döda djur. De jobbar där för att de behöver en inkomst. Ingen söker sig frivilligt till ett arbete som är fysiskt och psykiskt nedbrytande i en bransch med dokumenterat usla arbetsvillkor.

Frågan är om djurrättsrörelsen ska ignorera slakteripersonalen och lägga allt fokus på djuren, eller om rörelsen har något att vinna på att visa solidaritet med arbetare som dödar djur för pengar. Magkänslan kanske talar för det första alternativet men jag tror att vi behöver lyssna på dem som förespråkar det andra alternativet och vill lyfta fram den tysk-schweiziska gruppen Allians för marxism och djurens befrielse (Bündnis Marxismus und Tierbefreiung). 

På en konferens förra året pekade gruppen ut köttindustrin som en strategiskt viktig måltavla. Köttindustrin förkroppsligar den globala exploateringen av djur, arbetare och natur: systematisk djurslakt, miljöföroreningar, skogsskövling, utsugning av arbetare och fientlighet mot fackföreningar. Gruppens förhoppning är att en offensiv mot köttindustrin ska kunna förena djurrättsaktivister, miljöaktivister, fackliga aktivister med flera.

Deras teoretiska utgångspunkt är, väldigt förenklat, att kapitalismen är arbetarrörelsens, djurrättsrörelsens och miljörörelsens gemensamma huvudfiende. De menar att djurförtryck inte är något som bara uppstår i människors huvuden utan är en följd av att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle som exploaterar arbetare, djur och natur. Filosofen Marco Maurizi har uttryckt det kärnfullt: “Vi exploaterar inte djur eftersom vi anser att de är underlägsna. Vi anser att djur är underlägsna eftersom vi exploaterar dem”.

Det går förstås att tänka sig att djurförtrycket fortsätter även i ett socialistiskt samhälle men förutsättningarna för djurens befrielse borde vara betydligt bättre i ett samhälle präglat av solidaritet, rättvisa och medkänsla än i ett samhälle dominerat av profit, konkurrens och exploatering. Givetvis fanns djurförtrycket före kapitalismen men även dessa samhällen, exempelvis slavsamhället, byggde på exploatering. 

Den stora utmaningen är att få djurrättsaktivister, miljöaktivister och antikapitalister att kämpa tillsammans. De är ofta skeptiska till varandra av hävd och gammal vana. Men varför ge upp på förhand bara för att det är svårt?

Allians för marxism och djurens befrielse är långt ifrån ensamma inom djurrättsrörelsen. Antikapitalistiska och systemkritiska tankegångar har alltid funnits bland dem som tar strid för djuren. Det är ett arv som vi ska vara stolta över och bygga vidare på, särskilt i en tid när kapitalismen lockar med nya vegoprodukter, livsstilsmagasin och konsumentmakt.

För kapitalismen är definitivt inte vår vän i kampen för djurens frigörelse. Det är ett barbariskt system som förvandlar människor och djur till varor som säljs på en marknad. Till priset av instängda kroppar, nedbrutna själar och förkortade liv. Det är ett system som kännetecknas av exploatering och just därför tror jag att djurrättsrörelsen måste vara antikapitalistisk om vi ska nå vårt mål: en värld fri från exploatering av kännande varelser.

The post Djurrättare och slakteriarbetare har gemensam fiende appeared first on Anlib.

Du, jag och alla runt omkring oss är djurförtryckare i större eller mindre utsträckning. Även om man är vegan så är man inget naturens helgon som inte orsakar någon som helst skada på djur. Ja, betydligt mindre än en köttätare, men likafullt skada.

Listan kan göras lång: Vi kräver vatten, mat, tak över huvudet, elektricitet och så vidare. Man kan argumentera för att vi istället ska minimera vår påverkan, men oavsett hur mycket man tar hänsyn till djur och natur så krävs ändå att vi använder mark där djur kunde ha bott. Urbaniseringen fortskrider. Fagra naturvyer transformerar vi till gråa betongklossar som tynger ned vår planet.

I maj 2018 kom FN ut med en rapport där de beräknar att år 2050 så kommer 68% av jordens befolkning bo i urbaniserade områden. Konsekvensen blir att städerna byggs ut ännu mer och breder ut sig på det vildas bekostnad. All den enorma klimatpåverkan vi bidrar till kommer att utrota ett stort antal arter. Människan och hennes civilisation bygger på djurförtryck, så varför skapa fler av oss?

Att utmana djurätarnormen går inte alltid går hem i stugorna och samma sak är det med antinatalism, det vill säga att sätta negativt värde på födsel och att motsätta sig reproduktion. Veganer som försvarar barnafödande beväpnar sig med argument av samma karaktär som köttätare använder för att legitimera sitt förtryck. ”Men, jag har bara ett barn”, ”En dag kommer du också vilja skaffa barn”, ”Det gör väl inget om jag skaffar barn, i andra länder föds det många fler”. Dessa argument är väldigt lika de klassiska köttargumenten: ”Men, jag äter bara kött ibland”, ”Veganism är en fas”, ”De äter ju mer kött i andra länder”.

Antinatalism är något som är kontroversiellt, då moralen i att sätta nya människor till världen aldrig riktigt fått chansen att bli ifrågasatt. Det är inget ämne folk pratar om särskilt mycket, även om det börjar tas upp mer och mer. Personligen finner jag det väldigt märkligt att inte fler veganer har en antinatalistisk ståndpunkt. Vi vill uppnå djurens totala frigörelse, men det kommer vi aldrig göra så länge vår art andas samma luft som allt annat liv här på jorden. En studie från Lunds universitet år 2017 visar att den mest effektiva individuella klimatgärningen är att skaffa ett barn mindre.

Vissa rättfärdigar sitt förökande med att hävda att det behövs fler veganer i världen som kan kämpa för djuren. Men det är ju långt ifrån säkert att barnen kommer förbli veganer hela livet ut. De barnen kommer också genomgå en rebellisk fas i livet och bestämmer sig kanske då för att förtära djurprodukter och därmed bidra till mord och lidande för massor av individer. Vi leker med tanken att dessa barn ändå förblir veganer livet ut – de kommer ändå att skada djur indirekt i och med att de är människor. Så att inte föröka sig alls är ett djurvänligt val, och att sätta fler människor till världen skadar djuren.

För att vi ska nå målet – djurens frigörelse – krävs att vi utmanar samhällets normer. Att vara vegan och hålla tillbaka sin fruktbarhet är de viktigaste individuella val vi kan göra för att nå detta mål. Vår art har alldeles för länge fått leka herre över jordklotet. Det är dags att vi avgår och låter alla andra arter få leva i harmoni.

The post Sätt inga barn till världen – för djurens skull appeared first on Anlib.

Mjölkbonden Anette Gustawson skrev nyligen en debattartikel i Expressen (publicerad den 22 mars 2019) där hon svartmålar djurrättsaktivister och romantiserar kosläpp. Hon uttrycker hur jobbigt det är för djurbönderna och menar att djurrättsaktivisterna har gått över gränsen. Hon jämför djurrättsaktivisters budskap med våldsamma datorspel och hävdar att djurrättsaktivister traumatiserar barn, när det faktiskt är djurbönderna som traumatiserar djuren.

“Vi ser alltid fram emot våra kosläpp där vi också bjuder in allmänheten så de får dela denna härliga vårrusning med oss. Det är ju också en fin möjlighet för barnfamiljer att få komma ut och se var vår mat kommer ifrån.” Kosläpp beskrivs som något vackert och glädjefyllt, när det egentligen enbart handlar om att få folk att tro att korna är lyckliga. Verkligheten är att korna spenderar majoriteten av sina liv instängda, kopplade till mjölkmaskiner. Vem skulle inte skutta av glädje av att äntligen få se blå himmel efter att ha varit instängd i flera månader? Varför visar djurbönderna inte upp när de våldtar/tvångsinseminerar korna, tar deras barn ifrån dem, eller när de kallblodigt slaktar dem?

Anette Gustawson hävdar att barn själva inte kan sortera intryck från hemskheter på samma sätt som vi vuxna, men i många fall anser jag att vi vuxna underskattar barn och deras förmåga att förstå enkla saker såsom att djur inte vill slaktas. Hade någon berättat för mig när jag var barn, att inget djur vill slaktats för att hamna på min tallrik, hade jag med säkerhet slutat äta djur för länge sedan. Barn är inte dumma och till skillnad från dem flesta vuxna, har de kvar sin villkorslösa empati för djur.

“När det gäller filmer, gaming och spel så sätter vi åldersgränser. […] Visst känns det då märkligt att man helt lagligt kan befinna sig på ett familjeevent med massor av barn och där sprida hemska budskap. Jämför om det mitt i Bolibompa dyker upp bilder på döda, blodiga kor? Skulle vi föräldrar acceptera det?” Visst, det är obehagliga bilder aktivisterna visar men de kommer ju från slakterierna och gårdarna.

Anette Gustawson ger läsaren intrycket av att hon bryr sig om barnens bästa, men hur kan man bry sig om barnens bästa när man undanhåller verkligheten från dem? Barnens kärlek till djuren sviks, de blir ofrivilligt hjärntvättade och tvingas stödja något de innerst inne är emot.

“Även om det för våra egna bondbarn inte är konstigt med liv och död, så vill vi pedagogiskt berätta för besökande barn, som aldrig kommit i kontakt med lantbruksdjur, om hur kornas liv fungerar.” Hon vill pedagogiskt utbilda, men hon utelämnar mycket. Aktivisterna däremot, visar sanningen. Hela sanningen. Det är aktivisterna som utbildar, inte djurbönderna.

Hade det varit Anette Gustawsons vänner eller familj som blev utsatta för något så hemskt som djuren blir, hade hon nog velat göra något. Det är så vi djurvänner känner varje dag, varje timme, varje sekund, då slakten av djur ständigt pågår, bakom stängda dörrar. Jag tror att många har svårt att relatera till vår kärlek för djur. Många djurrättsaktivister betraktar djuren som sina anhöriga, vilket är anledningen till varför många aktivister ser det som en skyldighet att visa upp djurens verklighet för allmänheten.

Till djurbönderna vill jag säga: Sluta exploatera djur, så slutar djurrättsaktivister dyka upp på kosläppen. Det är inte ni som är offren, det är djuren. Till konsumenterna vill jag säga: Det är aldrig för sent att göra det rätta. Bli vegan och ta avstånd från djurförtryck!

Artikeln är en replik på mjölkbonden Anette Gustawsons debattartikel i Expressen men tidningen valde att inte publicera den.

The post Djurbönderna lurar barnen och konsumenterna appeared first on Anlib.