Turbulensen kring Gotlands djurfristad har fått mig att fundera på djurhemmens roll i djurrättsrörelsen. Många försvarar den nu nedlagda verksamheten, säkert till stor del på goda grunder – som att den har gjort ett viktigt jobb, räddat många liv och haft goda intentioner. Men det tycks också som att en del av försvaret bottnar i en rädsla för vad det säger om djurrättsrörelsen, kanske om själva djurrättsideologin, att ett djurrättsligt djurhem inte lyckas ge djur ett bra liv. Det skaver mot den bild som djurhemmen visar upp. I den bilden är djuren nästan alltid glada, och om de inte är det så beror det på vad de varit med om tidigare, aldrig på vad de är med om på djurhemmet. Den bilden är förstås inte sann. 

De flesta människor blir berörda av räddade djur, om det så är fåglar vid ett oljeutsläpp eller grisar från en fabrik. Det här är något många i djurrättsrörelsen både själva drivs av och utnyttjar för att föra fram våra budskap. Men för mig har bilden av befrielsen börjat skava mer och mer. Den blir alldeles för svartvit när man ignorerar att fångenskapen och underordningen fortsätter på djurhemmen, om än med helt andra drivkrafter.

Jag började ta hand om och omplacera djur för många år sedan och har länge varit engagerad i djurrättsliga djurhem. I början trodde jag att det svåraste skulle vara, i stigande ordning: att behöva skiljas från djur jag lärt känna, att behöva säga nej till att ta emot djur, och att behöva fatta beslut om avlivning. Allt det här är verkligen otroligt svårt. Men det blev snabbt tydligt att det inte bara är i de livsavgörande situationerna som det är etiskt utmanande att ha hand om djur, utan även i alla de mest vardagliga situationerna – faktiskt precis hela tiden. Jag syftar på saker som att hålla fast någon för att klippa en besvärlig päls, fånga in någon som rymt från sin inhägnad, fatta beslut om vem som ska flytta till ett nytt hem, eller bara att bestämma när och vad någon ska äta. 

Som ny i djurhemsvärlden trodde jag att med ett djurrättsligt perspektiv skulle det oftast vara lätt att veta vad som var rätt, att med tillräcklig veterinärmedicinsk och etologisk kunskap skulle det gå att avgöra vad som var bäst i varje situation för varje individ. Det blev allt tydligare med åren att det aldrig är lätt.

En av många vändpunkter för mig kom när vi under en period hade hand om ett par så kallade “utställningsduvor”. En självklarhet för de flesta djurhem är att se till att djuren inte förökar sig, bland annat genom kastrering och separation. Skälen till det är mycket goda: om djuren på ett djurhem får ungar kommer de snart att uppta hela djurhemmets verksamhet och det finns inget utrymme att hjälpa några andra djur. Dessutom är djuren ofta offer för husdjursavel som ger ärftliga sjukdomar och andra problem. 

Duvorna i fråga var inget undantag. Vi ville inte separera det etablerade paret, inte heller utsätta någon av dem för en riskfylld och smärtsam operation. Så metoden vi valde var att sticka hål på deras ägg kort efter att de lagts för att på så sätt stoppa fosterutvecklingen. Duvorna turades om att ruva sina prickade ägg i exakt de 21 dagar som det brukar ta för duvungar att kläckas. Sedan övergav de boet och lät äggen kallna. Snart byggde de ett nytt bo och la nya ägg, som vi genast letade upp och stack hål på. Det kändes så otroligt fel. Var det fel? Det framstod som det minst dåliga i en dålig situation, och det var en situation som knappast kunde göras bättre med några medel som var i vår makt. 

Att släppa ut duvorna och låta dem sköta sig själva skulle leda till omedelbar död, vilket vi smärtsamt fått erfara då ett par av deras flockmedlemmar blivit tagna av höken sin första dag i frihet. En av duvorna i det här paret kunde dessutom inte flyga och skulle omedelbart ha blivit byte för katterna på gården. De var alltså utlämnade till vår omsorg, och i den omsorgen ingick tydligen att få sina ägg sönderstuckna. 

Äggprickningen kan tyckas milt jämfört med många av de större ingrepp jag gjort i andras liv. Men det var något i det tappra men utsiktslösa ruvandet som fick mig att se med nya ögon vad det var jag höll på med. Hela paketet med fångenskap, inhägnader och koppel är, minst sagt, inte i harmoni med min syn på ickemänskliga djur som kompetenta, vuxna individer som inte behöver mitt förmyndarskap. Att gå in i förmyndarrollen förvanskar och förvränger den solidaritet och kärlek som var drivkraften från början. 

Sedan ett par år tillbaka lever jag helt utan några ickemänskliga djur på mitt ansvar, något jag aldrig trodde skulle hända. Ett skäl till att det blivit så är att den etiska bördan började bli för tung. Jag märkte hur det påverkade mig till det sämre att hela tiden behöva härda mig inför andras behov, för att göra det som jag hade kommit fram till var rätt. Att ständigt fatta beslut över någons huvud om vad som är bäst för henne själv. Att ta mig rätten att väga behov mot varandra och i det vara enväldig domare: det är jag som bestämmer om du ska få äta gott och vara glad i stunden eller gå på ständig diet för att möjligen förlänga livet, det är jag som bestämmer hur många timmars promenad det blir idag. 

Den som har hand om djur måste ta sig den här makten i någon utsträckning, hur oönskad den än är. Och det är en makt som korrumperar. Jag blev varse hur djupt korruptionen gått när jag för ett tag sedan hittade en kaninbur på en loppis. För första gången på kanske tjugo år kunde jag se en kaninbur med helt djurrättsliga ögon. Jag kände ren avsmak. Jag ville att den skulle brännas. Det har jag förstås alltid velat i teorin, men jag har också alltid behövt tänka “kan jag ha användning för den där?”. Det är förstås en milsvid skillnad på att ha en bur för att någon ska tillfälligt läka eller transporteras och att ha den för att hålla någon i livslång fångenskap för sitt eget nöjes skull. Men jag var ändå på något sätt på samma planhalva som de som okritiskt sätter djur i burar. Och jag vill hävda att det gör något med en, med vad man har möjlighet att se. 

Djurhem borde inte behövas, något alla djurrättare förstås inser. Tyvärr behövs de och kommer göra det under ett tag framöver. Därför vill jag uppmana alla att ta in den enorma komplexitet som den här verksamheten innebär. Vi behöver inte låsa in oss i bilden av att en djurfristad måste vara himmelriket. Bilden av det perfekta lyckliga livet, den glada grisen eller hönan som sprids av både djurhem och djurindustrier, tror jag bidrar till att många människor har nästan en fobi för att se djur som inte är felfria. Den fobin är en del av både att djurhemmen sällan kan visa sjuka djur och att djurskyddsinspektörer och veterinärer ofta är alldeles för snabba med bultpistolen. Att inte döda ses som att vara personligt ansvarig för lidandet. Men i mina ögon är det inte så enkelt, utan faktiskt omöjligt svårt: det går inte att göra rätt i en situation som i grunden är så fel.  

Att fatta beslut om liv och död är det tydligaste exemplet, men svårigheterna fortsätter i alla riktningar i oändliga gråskalor. Det finns självklart grader, men det är inte lätt för någon att säga exakt när frihet övergår till vanvård. En sak kan vi dock säga med säkerhet: att komma till en djurfristad är inte ett lyckligt slut. Det är ett liv som fortsätter istället för att ta slut, ett liv fyllt av lidande, lycka, hälsa, sjukdom och en oundviklig död.

The post Djurhem – aldrig ett paradis appeared first on Anlib.

Nyligen visades det första avsnittet av Den gröne slaktaren på SVT. Jag och min partner var försiktigt nyfikna på detta, men efter att ha läst lite noggrannare vad programmets upplägg var kände vi båda hur intresset dog. Vi lät således bli att titta.

Kort därefter läste jag en ganska lång diskussion på Facebook om programmets tillkortakommanden och (den veganska) publikens besvikelse och förvirring. Programmet gick i korthet ut på att två kockar skulle tävla om att laga den godaste burgaren. Den ena burgaren var kött, den andra bestod av växter.

Upplägget var minst sagt riggat; juryn var i huvudsak ”köttisar”, kocken som skulle laga köttburgare var expert på området medan hens motpart lagade en bön- och linsburgare som verkar ha varit inspirerad av det tidiga 90-talets växtbaserade matlagningskonst, som om ingenting har skett på den fronten de senaste tre decennierna. Ni kan kanske gissa vilken burgare som juryn tyckte var godast…

Jag är inte förvånad, men jag kan inte låta bli att bli lite besviken ändå. Varför är SVTs program om växtbaserad mat och livsstil alltid så här enfaldiga och tendentiösa? Varför faller de så platt? Är hela SVTs exekutiva avdelning dinosaurier eller är de kanske till och med ideologiska motståndare till veganismen, drivna av ett nästan heligt uppdrag att upprätthålla den animaliska kostens hegemoni kosta vad det kosta vill?

Jag kan inte annat än spekulera, men det förefaller som att redaktionen antingen är okunniga och ointresserade eller faktiskt försöker framställa veganism och växtbaserad kost i dålig dager. Även om detta kanske inte är deras uttryckliga avsikt, så blir det resultatet när deras program antingen upplevs otroligt pretentiösa och väldigt främmande för många veganer (ja jag tänker på dig, Vegorätt) eller har ett upplägg som på flera sätt missgynnar den växtbaserade kosten och framställer den som något torrt, tråkigt och lite deprimerande.

Man kan tycka att det inte spelar så stor roll i det stora hela, men det gör det. Det bekräftar och reproducerar en ganska trött inställning till veganism och växtbaserad kost och hjälper verkligen inte till med den omställning vi desperat behöver, ur hälso-, miljö- och inte minst djurrättssynvinkel.

Det börjar bli dags för SVT att bestämma vilken sida av historien de vill stå på, hur de vill bli ihågkomna av framtiden och vilket arv de vill lämna efter sig. Det verkar ju i dagsläget inte bättre än att SVT lutar åt köttet. Mitt förtroende håller i alla fall en fortsatt stadig kurs söderut.

Läs gärna Gustav Johanssons (Jävligt Gott) öppna brev till SVT på ämnet.

The post SVT:s slakt på det gröna appeared first on Anlib.

Som djurrättsförespråkare och vegan blir jag sällan förvånad över hur skev samhällets syn på djur är, men ibland blir det extra tydligt. Idag var en sådan dag. Jag satt med mitt morgonkaffe och såg nyheterna på tv. Här är några djurrelaterade inslag som visades. 

• Den afrikanska svinpesten riskerar att föras in till Sverige. Den är inte farlig för människor, men vi kan smitta grisar som då blir svårt sjuka och dör. 
• Den första hummern har sålts till ett pris av 34 000 kr/kg. 
• 270 grindvalar har strandat i Australien och en stor räddningsinsats har inletts för att rädda djuren. 

Det intressanta i rapporteringen är den kognitiva dissonansen, det vill säga att inslagen innehåller motsägelsefulla attityder till djur utan att någon reagerar. 

I inslaget om svinpesten filmas en djurbonde tillsammans med flera stora grisar i en ladugård som är rejält halmad (oftast är det ren betong som grisarna vistas på, men det kanske inte ser så bra ut i tv…). Bonden är bekymrad och säger att om pesten drabbar grisarna så får de kraftiga blödningar från olika kroppsöppningar, en “oerhört plågsam död”. Efter att ha sett filmer från slakterier där grisar kämpar mot koldioxid så kan jag inte tänka mig att det är värre att dö av blödningar från kroppsöppningar än att kvävas i en gaskammare. 

Hummerfisket presenteras som en “skojig” liten händelse där priset läses upp med ett fniss: “Det är ju ett högt och bra pris!”. Inget reflektion över att hummern ska kokas levande för att ätas upp, helt utan tankar på hur smärtsamt och skräckfyllt det måste vara att fastna i ett nät. 

Sedan rapporteras om grindvalarna i Australien. Nu är tonen en helt annan. Stackars alla valar som strandat! Det sätts in stora resurser och människor samlas för att hjälpa dem ut i havet igen. Det är visserligen sorgligt att cirka 90 valar redan har dött på stranden, men tur att så många vill ställa upp och göra en insats för att rädda de valar som fortfarande är vid liv. 

De tre inslagen är ett extremt tydligt exempel på hur gemene man resonerar när det kommer till olika slags djur. De djur som vi äter ska visserligen ha det bra under sin livstid, men sedan spelar det inte så stor roll att vi faktiskt tar livet av dem. 

Som kontrast till detta synsätt reagerar jag på ytterligare ett exempel från morgonens nyheter, en dödsskjutning i Västerås. Den intervjuade polisen säger att han förstår att invånarna är upprörda eftersom det här är det värsta brottet vi kan tänka oss, att ta livet av en annan individ. Det är underförstått att brottet att ta livet av någon är förbehållet just människor, inte de djur vi äter. 

Valarna, däremot, ska räddas och skyddas. För dem äter vi ju inte här i Sverige. Grisar och humrar ska bara skyddas till en viss del, framför allt behöver de hålla sig friska. Om de blir sjuka kan vi ju inte äta dem. 

Med tanke på vad polisen sa och räddningsaktionen för grindvalarna har jag ändå en förhoppning om att vi faktiskt kan ändra vårt förhållningssätt till våra medvarelser här på jorden. Vi anser redan att det värsta brottet är att ta en annan individs liv och vi vill hjälpa till när vi ser andra varelser kämpa för sina liv. Det ledsamma är bara att det kommer ta så otroligt lång tid att få fler att inse att detta borde gälla alla individer, såväl människor och grindvalar som grisar och humrar.

The post Skeva djurnyheter i morgonsoffan appeared first on Anlib.

I dag är det Försöksdjurens dag. Denna dag har funnits sedan 1979 med syftet att uppmärksamma alla de miljontals icke-mänskliga djur som utnyttjas och förtrycks i djurförsök. Att säga att denna dag behövs vore en stor underdrift, med tanke på att de verksamheter som utsätter individer av andra arter för dessa djurförsök gör allt för att allmänheten helst ska glömma bort att de ens existerar.

En av de verksamheter som utför djurförsök finns på Karolinska Institutet i Solna. Det är en plats där allmänheten saknar insyn, där alla offer hålls gömda bakom låsta dörrar omgivna av staket dekorerade med taggtråd. Att kunna arbeta ostört i det dolda är viktigt, så att vi på utsidan inte ska ha möjlighet att se den mardrömslika verklighet som är vardag för de individer som plågas på insidan.

Karolinska Institutet vill inte att vi ska se de förtryckta individerna instängda i burar, med rädda blickar som blickar ut mot en en miljö där de inte kan få utlopp för sina naturliga beteenden. De vill heller inte att vi ska se deras stress, panik eller höra deras skrik. Det bästa för dessa verksamheter är om vi inte tänker på dessa individer över huvud taget, och speciellt inte som individer med rätt till sina egna kroppar och sina egna liv.

På laboratoriet vid Karolinska Institutet plågas många individer av olika arter – alla lika försvarslösa och är värda ett bättre liv. Detta laboratorium är dessutom det enda i Skandinavien som fortfarande använder apor i djurförsök. Aporna kommer från uppfödningar där levnadsvillkoren är under all kritik. Även transporten av apor till Sverige har kritiserats och tidigare uppmärksammades ett fall där flera apor dött under en transport på grund av misskötsel.

Att hålla primater i fångenskap är svårt och innebär risker och problem för aporna, även utanför försöken. Det har framkommit att laboratoriet haft incidenter där individer som inte trivts ihop börjat bråkat till den grad att de fått amputera fingrar, fått djupa rivsår, skador och tänder utslagna. Det har även förekommit att apor har fastnat i delar av buren där de kvävts. Vid ett fall avlivades en apa som var kraftigt avmagrad och flera har avlivats på grund av allvarliga sårskador. Kontinuerlig kritik har även riktats mot laboratoriet under årens lopp då de brustit i den obligatoriska dagliga träningen av apor. Aphanteringen på Karolinska Institutet är med andra ord inte acceptabel. Jordbruksverket krävde vid en tidpunkt att anläggningen skulle avvecklas, och även själva byggnaden har kritiserats hårt av Jordbruksverkets primatgrupp då de ansåg att apcentret inte motsvarade ett modernt primatcentrum där omtanke för djuren genomsyras.

Vetenskapliga framsteg och forskning är nödvändigt, men det bör inte ske på bekostnad av andra individers hälsa, frihet eller liv. I dagsläget sker mycket forskning utan djurförsök och det går att utföra forskning där inte individer utsätts för detta. Inte nog med att djurförsök är förkastligt och dyrt, resultaten går många gånger inte att tillämpa på människor. Trots att målet med EU:s lagstiftning är att alla djurförsök ska ersättas på sikt lägger staten stora resurser på att finansiera dessa verksamheter och djurförsök, samtidigt som det inte satsas tillräckligt med ekonomiska resurser på utvecklingen av alternativ till djurförsök.

I nuläget finns det inte alternativ till alla djurförsök – men detta rättfärdigar dock inte att vi utsätter icke-mänskliga djur för plågsamma tester mot deras vilja. Vi skulle inte acceptera att detta gjordes mot människor mot deras vilja och samma kriterier bör gälla alla andra djur då de, precis som vi, är levande och kännande varelser.

The post Till minne av försöksdjuren appeared first on Anlib.

Enligt legenden blev den grekiska överguden Apollon förälskad i kungadottern Kassandra från Troja. Så upp över öronen att han förärade henne siargåvan, förmågan att skåda in i framtiden. Villkoret var att hon skulle ha sex med honom. 

Kassandra vägrade och Apollon straffade henne på värsta tänkbara sätt: ingen skulle någonsin tro henne. Hon skulle stå maktlös och ensam inför de hemskheter som synerna lade i dagen. Men inte nog med det. Trojanerna inte bara misstrodde henne; de betraktade henne som galen. 

Alltså gick det som det gick. Förgäves varnade Kassandra för den ena katastrofen efter den andra. Till exempel den häst av trä som fienden, grekerna, lämnat utanför murarna. Hästen fördes under jubel in i Troja som en segertrofé. På natten strömmade krigarna ut ur dess innanmäte, beväpnade till tänderna. Och Kassandra fick se sin stad plundras och sättas i brand. 

Kassandrakomplexet är en psykologisk term som refererar till traumat att kunna förutsäga faror, men ständigt bli nonchalerad. När katastrofen väl är ett faktum står Kassandran där isolerad och självömkande  i ett hörn och mumlar: “Vad var det jag sa! Det man sår får man skörda!” Och får, i bästa fall, skit för sin översittar-attityd. Människor som varnar – och sedan får rätt – lever tyvärr ganska farligt.

Det är en tragisk situation, men välbekant för djurrättare. Likt Kassandra har djurrättsrörelsen under i stort sett hela sin existens – från 1900-talets början fram till idag – försökt varna sina medmänniskor för följderna av våldet mot djuren. Hur det brutaliserar oss och skadar vår medkänsla. Hur det tjänar som mönster för förtryck av människor. Hur det bidrar till klimathotet. 

Och inte minst: vilken formidabel grogrund för olika typer av snabbmuterande virus det innebär att många djurindivider packas ihop på minimala, skitiga ytor. Det må vara i Kina, Vietnam, England, Holland eller Sverige. Boven i dramat är den globala efterfrågan på animaliskt protein utan vilken sådana livsfarliga miljöer inte skulle existera.  

Men djurrättsrörelsen har hittills haft det motigt, hur snyggt och ödmjukt man än försökt att paketera varningarna. Inte konstigt. Undergångsprofeter är så dystra att lyssna till även om medicinen är sockrad. Dessutom är det förskräckligt svårt för medlemmar av vår art att föreställa sig katastrofer så länge man själv har hälsan och aktiekurserna stiger. 

Människan klarade sig med nöd och näppe undan fågelinfluensan, galna kosjukan och svininfluensan – några exempel på virus som alla har djurutnyttjandet som gemensam nämnare. Även om det var ett sjå att ha ihjäl alla miljarder djur som var smittade, drabbades bara ett fåtal av oss. Gemene man kunde leva på som vanligt. Inget tvingade oss att göra något åt roten till den onda. 

Nu är saker annorlunda. Ingen kan längre avfärda pandemivarningarna. Ingen kan längre hävda att köttätande är ett personligt val. Det är en praxis som – åtminstone i sin nuvarande form – har ödesdigra konsekvenser för människor, inte bara i fjärran länder och världsdelar utan för oss. Dig och mig. Här och nu. Och gör vi inget åt den industriella exploateringen av djur skördar vi med all säkerhet nya pandemier. 

Myten om Kassandra är en bild för hur närmast omöjligt det är att vinna gehör för den som med fasa i blicken höjer sitt varnande finger. Men någon gudomlig förbannelse vilar inte över djurrättsrörelsen. Vi är inte, som den grekiska mytologins Kassandra, dömda att tala för döva öron. 

Kan erfarenheten av det pågående globala viruset göra skillnad? Är omvärlden mer benägen att lyssna nu när konsekvenserna drabbat oss själva? 

I så fall skulle miljarder och åter miljarder individer slippa ångesten och lidandet för människans hand. Och djurrättsrörelsens roll som den tragiska Kassandra skulle kanske äntligen vara till ända.

The post Vem lyssnar på Kassandra? appeared first on Anlib.

Mina barn är veganer. Det är en mening som rör upp många känslor och förutfattade meningar. Både hos djurätare som tror att vi använder lögner och propaganda för att förvränga de små huvudena, men också hos veganer som tycker att små barn kan inte sätta sig in det ställningstagandet själva – så de kan inte kallas veganer. 

Mina barn är fyra och fem år, de är veganer sedan start. Från början, när de inte hade en egen röst, så var det vår etiska livsstil som de helt enkelt bara följde men nu är de egna små personer med egna röster och åsikter. Det är så himla fint att se barn som faktiskt inte blivit matade med propaganda om att kons mjölk är till för oss och att kött är det enda proteinet du kan överleva på. 

Mina barn växer upp (fullt friska) och ser sanningen som den är. De har själva sett hur gårdarna djuren lever på ser ut och kallar dem med egna ord för fängelser. De vet att köttet som ligger på folks tallrikar är döda djur, de förstår inte riktigt död mer än att det är att aldrig mer finnas eller komma tillbaka. De vet att ägg kommer från hönornas kloak, de har träffat räddade hönor och vet var de kommer ifrån – från ett fängelse till att vara fria i djurfristäder där de inte används som produkter. 

De vet att när de var små så fick de mjölk av mig från mina bröst för att jag är deras mamma. Men de vet också att normen i samhället är att efter man har druckit mammas mjölk så börjar man dricka kons mjölk. Och för att dricka den så måste mamma ko få bebisar som tas ifrån henne och att alla hennes bebisar kommer hamna på folks tallrikar och tillslut även hon själv. 

Vi har alltid förklarat enkelt att vissa inte vet att det som de äter kommit från ett djur och att det tyvärr finns dem som vet men inte bryr sig. Som tycker att djur är våra att göra vad vi vill med. Barnen tycker båda alternativen är otroligt konstiga och har en tendens att tycka att djurätare är elaka eller onda. Speciellt när de äter sin veganska ost, ghurt och dricker växtdryck så blir det ju ännu mer förvirrande. Folk vet att djur lider och dör och allt de äter kan vi äta fast veganskt, så varför väljer folk att inte vara veganer?

Det har gjort dem till små aktivister som bland annat påpekar folks val i affären eller pekar och pratar högt om att det är döda djur som ligger i köttdisken. De pratar också om att de är veganer på förskolan, med sina kompisar och med äldre släktingar som blir upprörda över att de inte får göra som de vill utan att bli pikade. De känner sig så stolta när de får vara med på demonstrationer med oss vuxna för att rädda djuren. 

En del verkar tro att barn som är veganer från start kommer gå emot sina föräldrar på sikt och övergå till att äta djur. Jag delar inte den oron.  Alla inlägg och historier jag har hört i frågan är från föräldrar som har förskönat det hela, dolt sanningen om djurindustrin för att det skulle vara för jobbigt för barnet att veta. Vet barnet inte sanningen så är det klart att de inte bryr sig lika mycket, inget konstigt alls.

Alla barn har revolter i sitt liv, även jag. Men jag blev vegetarian när jag var nio år och då var jag extremt udda men jag övergav aldrig min etiska livsstil. I dagens läge är var och varannan vego på något sätt eller utesluter animaliska produkter ibland. Förutom etiska skäl att välja bort animalier har miljö- och hälsoskäl gjort att det inte längre ses som udda.

Människor äter animaliska produkter för att det är tradition, för att det är bekvämt och för att de gillar smaken. Om barn växer upp utan den traditionen, utan skygglappar och vet sanningen bakom allt. Om den enda bekvämligheten och smaken de vet och känner till är den veganska. Då ser jag inte en framtid med att de skulle välja en annan livsstil och kost när de blir äldre. 

Mina barn kommer växa upp och bli empatiska fantastiska människor som respekterar allt liv på vår gemensamma jord och det behövs verkligen i den här världen.

The post Mina barn är veganer appeared first on Anlib.

Vi sitter framför huvudentrén till Skövde slakteri. Varningstrianglar och koner har placerats på uppfarten, avspärrningstejpen är på plats. Grinden har försetts med lås och en banderoll vars enda ord sammanfattar allt: 

STÄNGT. 

Ingen kommer in, ingen kommer ut. Blockaden är i full gång.

Vi har STÄNGT dödsfabriken. 

Jag smakar på det, säger det för mig själv. Det ligger jävligt fint i munnen. Det har något definitivt över sig, enkelt och rättframt. Man kan dra ut lite på den inledande konsonanten för sedan låta ordet flyga fritt innan landningen i det avslutande t:et. Det låter som man för gott dragit igen en dörr. Ja, eller en grind.

Tyvärr. Vi har tagit över. Stället är STÄNGT.

Vi väntar på att polisen ska dyka upp. Var och en förbereder sig, går igenom scenarierna. Trotsa uppmaningen? Bäras bort? Riskera att häktas? 

Minuterna går. Ingen ordningsmakt i synhåll. 

En slakteriarbetare närmar sig från andra sidan stängslet. Diskret försöker personen få kontakt med någon. En av oss går fram. 

Vad säger personen? Vad vill personen?

Slakteriarbetaren säger att den skäms över att jobba här. Och är på vår sida.

Jag kan det här slakteriet. Tillsammans med andra SAVE-aktivister i Skaraborg har jag sett tusentals djur försvinna genom grindarna. Precis som alla djurrättsaktivister vet jag allt om maktlöshet och förtvivlan och att vara i underläge. Visst finns det förbipasserande som visar uppskattning, men för det mesta är det långfingret, pekfingret mot pannan eller okvädningsord som vi inkasserar. 

Men idag är det annorlunda. Vi är många, ja, så känns det. Modet, beslutsamheten, omsorgen – vågar jag säga kärleken? – vibrerar i luften. Och när polisen dyker upp på uppfarten, vid sidan av varningstriangeln och konerna, följer inga ultimatum, visitationer eller utfrågningar. Istället frågar de artigt om vi möjligen skulle kunna tänka oss att ställa oss på ett annat ställe? Kanske inte mitt framför grinden? 

Nähänä, inte det. Nänä.

Och så släntrar de tillbaka till kupévärmen.

Ok, visst, jag vet. Den här blockaden räddade ingen. Inget djur undgick gaskammaren tack vare oss. I själva verket hann vi knappt resa oss förrän grindarna öppnades för de väntande transporterna. Alla – det gick att utläsa i var och ens ansiktsuttryck – önskade att vi hade kunnat göra mer, något annat. Någon knöt näven i ilska, någon muttrade med glansiga ögon. Lite symboliskt grus i dödandets maskineri. Var det allt?

Inte för oss som stod samlade i ring på parkeringsplatsen. Den allt överskuggande känslan var att vi, visserligen under en mycket kort stund, faktiskt hade stängt dödsfabriken. Någon sa:

– Vi tog initiativet. Vi bestämde villkoren. Vi genomförde det vi föresatt oss.

Och för vårt inre såg vi en annan blockad, nästa blockad, några var i tanken faktiskt redan där, en blockad som inte varar i två timmar utan i tjugo timmar, en blockad utförd inte av tjugo beslutsamma aktivister utan av två hundra. 

Då kan det börja stängas på allvar.

Nyhetsartikel om blockaden av Skövde slakteri

The post STÄNGT – smaka på ordet appeared first on Anlib.

Om Arlagården i Uppdrag gransknings uppmärksammade program är ett undantagsfall eller följden av ett systemfel är fortfarande oklart för tittaren när eftertexterna börjar rulla. Journalisterna själva verkar främst se det som ett enskilt fall. I förbifarten nämner de att det “säkert ser ut som i Bregottreklamen på de flesta gårdar”, ett anmärkningsvärt okritiskt antagande från granskande journalister. 

I berättelsen om Arlagården som ett enskilt rötägg får Uppdrag granskning god draghjälp av de experter de intervjuar. Veterinärer och djurskyddsakademiker anlägger förväntade miner och säger förutsägbara repliker om att detta är det värsta de har sett. På så sätt skyddar de resten av branschen. Veterinärens tårade ögon blir för tittaren en garanti för att det verkligen inte är så här det brukar gå till. Djurskyddsakademikern säger rakt ut att visst är det synd om djuren, men det är nästan lika synd om alla de bönder som sköter sig och vars bransch nu svärtas ner. Experterna gör precis vad de ska i den medielogik vi är vana att se.

Med rötäggsvinkeln är länsstyrelsen, den samhällsinstans som borde ha agerat kraftigare, antagonisten i programmet. Men här börjar berättelsen skava. Länsstyrelsens representant viker inte med blicken när hon förklarar att myndigheten har gjort vad de ska i det här fallet. De har följt den gängse rutinen och kommer fortsätta att hålla sig till den. Även LRF sluter upp bakom den bilden när deras företrädare säger att “vi har ett kontrollsystem som fungerar i det här landet”.

Länsstyrelsen och LRF vägrar därmed spela med i Uppdrag gransknings rötäggsberättelse. De går inte med på att offra en enskild gård för att inte svärta ner hela branschen. Men om kontrollsystemet – vars funktion är att rädda illusionen om det goda djurskyddet – ska lugna folket måste några rötägg offras ibland. På ett sätt är Länsstyrelsen och LRF ärligare än experterna, kanske är det ett utslag av bristande medieträning.  

Men det mest slående i reportaget är hur djuren som vanligt osynliggörs. De blir på ytterligare ett sätt medel för mänskliga mål, i det här fallet som bevis för gårdsägarens och myndighetens uselhet. En riktigt mager ko blir en bra bild att lägga framför intervjupersonerna. Tillräckligt många kor blir underlag för en fällande dom. 

För samtidigt som experterna poängterar att lagen är skriven för att skydda enskilda djur, är de tydliga med att det anmärkningsvärda i det här fallet är att det är så många kor som är magra. En och annan ser alltid ut så här på en stor gård, säger de, och flyttar effektivt fokus från djurens lidande till frågan om ägarens skuld, samtidigt som de avslöjar något viktigt om djurindustrin i stort.

Hur ligger det till egentligen då – är gården ett extremfall eller ett mer eller mindre slumpmässigt nedslag i verklighetens Bregottfabrik? Sanningen ligger någonstans däremellan. Detta är med allra största säkerhet inte det värsta som de mångåriga veterinärerna har sett. Det är snarare ett typexempel på ett fall som dras i långbänk på Länsstyrelsen, och sådana fall är inga ovanligheter. Och naturligtvis är vart och ett av dessa fall en naturlig följd av ett bakomliggande systemfel, systemfelet att vi utnyttjar djur.

The post Arlagården – ett systemfel appeared first on Anlib.

Från Save movement som står utanför till Slakteriinspektionen som oanmält kliver in och nu senast Djurfront som kedjar fast sig. Den senaste tiden har många grupper stört och uppmärksammat dödsmaskineriet på landets slakterier. Djurrättsrörelsen kan inte längre se på när icke-mänskliga djur, var och en på löpande band, får livet brutalt taget och kroppen uppskuren. Det är dags att samlas bakom två kraftfulla ord: Stoppa slakten!

Det är en paroll som redan används inom djurrättsrörelsen och vi har har mycket att vinna på att använda den ännu mer. Det djurrättsliga budskapet är klart och tydligt vilket skulle kunna öka förståelsen för vad vi faktiskt vill. Det är också ett politiskt förslag som fler än bara veganer och djurrättare skulle kunna ställa sig bakom. Exempelvis visar en undersökning från 2017 att 47 procent av amerikanerna stöder ett förbud mot slakterier.  

Varför skulle en animaliekonsument ställa sig bakom ett sådant upprop? För det första tycker många att slakterier är otrevliga platser. För det andra börjar fler och fler förstå att animalier inte är så nödvändiga som de tidigare har trott. Men varje djurrättsförespråkare har nog märkt att faktisk omställning i vardagen verkar vara en riktigt tuff puckel för gemene man att ta sig över. Genom att slakterier förbjuds så kan den handlingsförlamade konsumenten med dåligt samvete pusta ut. 

Varför skulle då en djurrättare lägga energi på att prata om att stänga slakterier istället för att försöka få folk att bli veganer? Den vegovåg som drar över landet är mycket tack vare miljöfrågan. Det gör det svårt att föra djurrättsliga diskussioner som inte tas över av prat om klimatet, hållbarhet och ekologi och där måste vi erkänna att det faktiskt finns viss hållbar animaliekonsumtion. Slakterier är djurförtryckets mörka hjärta och att ursäkta att miljoner liv tas på landets dödsfabriker är mycket svårare. 

Idag finns många grupper, organisationer och individer som kämpar för djurens befrielse. Om fler sluter upp för att stoppa slakten med sina egna arbetsmetoder och tillvägagångssätt är jag säker på att vi kan komma långt!

The post Stoppa slakten appeared first on Anlib.

Det är Halloweentider och många går på fest utklädda till sina favoritmördare från skräckfilmsgenren. Andra nöjer sig med att krypa upp i en trygg soffa för att ännu en gång låta sig skrämmas av Michael Myers, Jason, Leatherface, Hannibal Lecter eller någon annan ikonisk dödsbringare.

Ett tema som återkommer i flera skräckfilmer är att människor inte behandlas som människor. De behandlas som objekt, råvaror eller mat. De jagas, mördas och styckas. Kort sagt: De blir behandlade som djur.

I de tidiga skräckfilmerna är vampyrer, zombies och andra fantasiväsen på jakt efter människoblod eller människokött. När Renfield skär sig på ett papper i Dracula från 1931 zoomar kameran in på huvudrollsinnehavaren Bela Lugosis ansikte. Vi ser hur den legendariska vampyren suktar efter blodet på fingertoppen. I Night of the Living Dead från 1966, en av de första zombiefilmerna, sitter de odöda och smaskar på mänskliga händer, fötter och inälvor. En senare människoätare är den intelligenta och kallblodiga kannibalen Hannibal Lecter. Han har gett upphov till många mardrömmar, särskilt i Anthony Hopkins skepnad i När lammen tystnar från 1991.

Den skräckfilm som tydligast kopplar ihop dödandet av människor och dödandet av djur är kultfilmen Motorsågsmassakern från 1974. Vi får möta en familj som i flera generationer har jobbat på ett slakteri på den amerikanska landsbygden. När slakteriet stänger förvandlar de sitt eget hus till ett slakteri – men inte för djur utan för människor.

En av sönerna, Leatherface, slår ihjäl tonåringarna i filmen med en slägga, precis som man gjorde på slakteriet. Sedan styckar han kropparna med en motorsåg och lägger dem i frysen för att laga pölsa av dem. I en av de mest klassiska scenerna hänger han upp en kvinna levande på en köttkrok.

Regissören Tobe Hooper slutade själv att äta kött under filminspelningen och har poängterat att filmens grundtema är kött och dödandet av kännande varelser. I filmens inledning säger till och med karaktären Pam (hon som hamnar på köttkroken) att hon tycker att det är fel att döda djur för mat.

Ibland undrar jag varför den djurrättsliga dimensionen i Motorsågsmassakern och många andra skräckfilmer inte lyfts fram oftare. Sällan ställs den uppenbara frågan: Om vi nu tycker att frossandet i blod och kött är så skrämmande – borde vi inte själva sluta döda och lemlästa? 

Det går att psykologisera och tänka att det – på ett djupare plan – är monstret i oss själva vi möter när vi ser vampyrer, kannibaler och mördare på bioduken eller tv-skärmen. Monstret som går till livsmedelsbutiken och köper hem kroppsvätskor och likdelar för att avnjuta dem till middag. Det är kanske är just det som verkligen skrämmer oss!

Låt oss aldrig glömma att för djuren som jagas, fiskas eller slaktas är skräckfilmer inte kittlande rysningar eller avkoppling. Det är deras verklighet. Så det är hög tid att vi nöjer oss med att se blod, mord och slakt på film. Vi behöver inte bete oss som blodtörstiga mördare i verkligheten.

The post Halloweenkrönika: Vi är mördarna appeared first on Anlib.

Jag förundras ofta över den massiva ilska det väcker att inte konsumera komjölk. Så länge jag var lakto-ovo-vegetarian så var de flesta rätt okej med mitt val. Men jag minns en släktings reaktion när jag talade om att jag blivit vegan. Han blev först tyst. Sedan frågade han om jag åt ägg. Jag skakade på huvudet. Ytterligare tystnad. ”Men mjölk dricker du väl?!” När jag svarade nekande även på det brast det för honom. ”Men det är ju sjukt. Sjukt!”

Jag hade inte förstått vad jag utmanat genom att frivilligt välja bort denna vita dryck. Med tiden har jag insett att det är oerhört provocerande att bryta mot mjölknormen och att den normen är stark i vårt land även om mjölkkonsumtionen minskar och mjölken ifrågasätts av hälso-, miljö- och djurrättsrörelsen. En starkt bidragande orsak är den ohotade plats som mjölken har i våra skolor. 

Alla skolor kan ta del av EU:s skolmjölksstöd. För att få bidraget måste skolorna genomföra så kallade kompletterande utbildningsåtgärder, till exempel ett mjölkgårdsbesök eller använda materialet ”Bonden i skolan” från Lantbrukarnas riksförbund (LRF).

Skolorna måste också sätta upp en plansch från Jordbruksverket som anger att skolan tagit del av stödet. Det finns två varianter av planscher, en med en tecknad, glad ko som springer med en mjölkkanna på en grön äng, den andra med foton på glada barn och närbilder på kor utomhus. Skolmjölksstödet syftar till att få elever att öka sin konsumtion av mejeriprodukter. 

Det finns inga direkta förbud mot reklam i skolan men skolan ska vara försiktig och ingen reklam eller marknadsföring får gå emot skolans värdegrund. Som jämförelse kan nämnas att tv-reklam aldrig får ha som syfte att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år.

Jag minns att jag kände mig tveksam när mina barn erbjöds ett besök på en mjölkgård i närområdet. Eller snarare informerades vi föräldrar bara om att ”Följande datum åker klassen på bondgårdsbesök till mjölkgården X”. Skolan hade bokat in besöket och alla skulle såklart med. Under ett mjölkgårdsbesök får barnen titta på korna och mjölkningen medan lantbrukaren bjuder på mejeriprodukter. Ofta får de också ta med sig ett litet mjölkglas med Arla-loggan på (eller från något annat mjölkföretag beroende på var i landet de befinner sig). 

Som lakto-ovo-vegeterian, vilket jag var vid tillfället, använde vi visserligen mejeriprodukter men det var något som skavde. Är det rimligt att eleverna ska besöka en sådan miljö? Hade skolan gått med på ett besök på Bofors vapenfabrik och tyckt att det kändes utvecklande för barnen också? Det slutade i alla fall med att båda mina barn fick åka med och jag försökte tafatt att prata lite om hur korna och kalvarna har det egentligen. Arlaglasen som de hade med sig fick vara med ett tag innan de försvann… 

På hemsidan “Bonden i skolan”, som riktar sig till barn från förskola och uppåt, kan elever och lärare få “information” om lantbruket matchad till läroplanen. Hemsidan anses vara ett pedagogiskt material för att barnen ska lära sig hur maten kommer från ”hage till mage”. Eleverna får bland annat möta kossan Karin genom korta, animerade filmer. Karin beskrivs som en bra mamma som tar hand om sin kalv. Allt är väldigt glatt, somrigt och trevligt. Tittarna får veta att korna “ger oss” mjölk, mejerivaror och kött. 

Det är mycket som utelämnas. Varför vill inte LRF berätta för barnen om inseminationen som sker när kvigan brunstar? Varför vill de inte berätta om att kon och kalven separeras så kort tid efter kalvningen? Varför vill de inte berätta var kon, tjuren och i vissa fall kalvarna tar vägen när de inte är tillräckligt lönsamma, eller hur det går till när de ”ger oss kött”? 

Om det är så att den informationen är för obarmhärtig att delge barnen – bör skolan verkligen fortsätta sitt samarbete med LRF eller är det dags att göra upp med mjölkpropagandan? 

Jag vet vad jag tycker. Det är hög tid att samhället, skolan och vi som enskilda individer tar farväl av mjölken. Vi kan inte göra något åt att vi har gått på mjölkpropagandan men vi kan välja en annan väg nu. En väg där vi inte sanktionerar djurförtryck och där vi inte accepterar de lögner som reproduceras i klassrummen.

The post Mjölkpropaganda på schemat appeared first on Anlib.

Jag växte upp i ett fiskeläge. I mina tidigaste minnen kämpar laxöringar större än mig själv för sina liv när de dras ur ryssjan. Ibland dyker sälar upp intill båten och det händer att en bössa sänker dem till botten; med fisket får ingen konkurrera.

Det var 1980-tal och sälen riskerade utrotas på grund av PCB. Att den varken hotade fiskarters eller primaters överlevnad ignorerades redan då. Att människan var ett hot mot de flesta arter förstod många ändå. Det hjälptes inte.

Miljögifter, övergödning och utfiskning av haven blev vardag. Sen kom klimatförändringarna. Och nu rapporteras dagligen hur människan, inte sälen, utplånar liv i hav och på land. Fortfarande svartmålas sälen.

Världens styrs mot undergång med alternativa fakta. Jag fick dem med modersmjölksersättningen från plastflaskan. Särskilt matades jag med myten om vårt behov att äta djur i allmänhet och fisk i synnerhet. Det sociala arvet.

Det kunde inte hjälpas. Jag började tidigt rädda de fiskar jag kunde, för att det kändes rätt. Metodiskt återförde jag dem till sjön bakom morfars, yrkesfiskarens, rygg och såg dem försvinna i djupet. I smyg befriade jag även de som hölls fångna i sumparna under bryggorna. Och jag bannades, men det var värt det.

Det tycker jag fortfarande.

Idag propagerar Livsmedelsverket som aldrig förr för att fler ska äta mer fisk. Trots att Omega 3 från växtriket är renare och billigare. Trots att det går 500 kilo fiskar på ett kilo fiskolja. Trots utfiskning av haven. Trots fiskodlingarnas miljö- och hälsorisker. Trots att fiskar är kännande individer.

Enligt livsmedels- och miljöorganisationerna tjänar de förgiftade Östersjösillarna bäst som fiskmjöl till “odlad fisk”. Och Världsnaturfonden rekommenderar oss att frossa i sillar från andra hav, ur miljösynpunkt.

I Sverige offras 3000 ton sillar bara under midsommarhelgen och särskilt populära är de ännu inte könsmogna matjessillarna, som annars kan uppnå en ålder på 25 år och säkert uppfylla mycket bättre syften med sina liv. Liksom havens alla andra invånare.

Jag minns en särskilt ljus midsommar i min barndom. Redan när släkten var inne på första versen av Små grodorna, denna franska visa som britterna sjöng för att reta fransmännen under Napoleonkrigen, var hälften av fiskelägets alla fångar i sumparna fria. När familjen körde gafflarna i den holländska rätten från medeltiden, matjessillen, befriades resten.

Hundratals glimrande liv flydde simmande ur viken innan jag slöt upp i midsommarfirandet vars germanska rötter, för kunskapens kuriosa, kan spåras till romerskt bruk.

Dansen runt stången, som med Freuds och psykoanalysens inflytande felaktigt associerats till en forntida fallossymbol, hade aldrig känts så befriande.

Så lärde jag mig att en kristen högtid som parats med svensk sed att supa är det perfekta tillfället för ostörda nyktra aktioner. Bara i myten är midsommar befruktelsens högtid, men den kan ännu bli befrielsens.

The post Befrielsens högtid appeared first on Anlib.

Om du är en sill avgörs ditt värde i mänskliga ögon av hur du smakar tillsammans med potatis på midsommarbordet. Du är bara ett stycke biomassa, en resurs att lägga in i senap och dill. Intresset för sillars liv, upplevelser och död är lågt – minst sagt. Låt oss ta en titt under vattenytan.

Sillar, som i Östersjön kallas strömmingar, är lite som havets kaniner. De “betar” zooplankton, lever i stora grupper, är byggda för explosiv flykt och har utmärkt hörsel. Det gäller att vara på sin vakt när så många är ute efter en: allt från sjöfåglar till valar har sillar som stapelföda. Men om du är sill utgör inget havslevande djur en så stor fara som vi människor, denna landlevande primat som har kommit att bli den främsta marina predatorn.

Den vanligaste fiskemetoden av sillar är flyttrål, en stor säck av nät som släpas efter en båt och slukar allt i sin väg. Sillar fångas också med garn som är designade för att skära sönder deras andningsorgan och med snörpvad, där ett helt stim omringas av ett nät som sedan dras åt och halas in. Upp till luften, där fiskarna förstås inte kan andas utan långsamt kvävs till döds medan deras känsliga fjäll, anpassade för att aldrig röra annat än vatten, skrapas sönder.

Det finns inga djurskyddsregler för fisket. Till skillnad mot den jakt och slakt som sker på land finns inga krav på att de viltfångade fiskarnas lidande ska förkortas. Deras dödskamp kan pågå i timmar. De avblodas utan bedövning och styckningsprocessen kan inledas medan de fortfarande är vid liv.

Under 2018 fångades 124 228 ton sillar i det svenska fisket. Sillar kan bli tjugofem år gamla och uppemot ett kilo tunga men eftersom de sällan får leva särskilt länge innan de faller offer för fisket är medelvikten snarare ett hekto. Det betyder att i runda tal en miljard sillindivider dödades i Sverige förra året.

Antalet sillar i haven har ökat i takt med att torskar och andra större fiskar som brukade jaga sillarna nu närmar sig utrotning. När sillarna blir fler ökas även fångstkvoterna och fisket. Vi har inte direkt lärt oss av våra misstag; efter att ha fiskat en efter en av de större arterna till utrotningens gräns ger vi oss vidare med våra nät och trålar allt längre ner i näringskedjan. Sillarna är ju så många, speciellt nu när vi har utplånat deras övriga fiender, så det gör väl inget om vi tar för oss av dem, verkar fiskenäringen och politikerna resonera. Detta trots att vi mycket väl vet att om arterna i basen försvinner så rasar hela ekosystemet.

Men alldeles oavsett konsekvenserna för havet i stort har fisket väldigt påtagliga konsekvenser för den som fiskas – för varje enskild sill som ingår i dessa kvoter spelar det all roll i världen. Det verkar som att ju större och mer karismatisk en djurart är, desto lättare har vi att se dem som individer. En häst, en ko, en hund tillåts vara någon, tillskrivs åtminstone ett minimum av känsloliv, livshistoria, personlighet. Så inte med sillar och andra fiskar. De framställs som en anonym massa där alla är likadana, utbytbara. De mäts i kilo och ton, inte som individer.

I själva verket har varje sill sin egen kropp, sitt eget nervsystem, sina egna två ögon att upptäcka världen med. Sina egna minnen, förväntningar och relationer och en individualitet som aldrig är utbytbar.

The post Midsommar – en sills mardröm appeared first on Anlib.

Vilket är mjölkindustrins favoritord? Det finns flera kandidater. ”Öppna landskap”, ”livet” och ”svensk” ligger bra till. Eller ”starka ben”? Uttrycket har bränts in i hjärnbarken åtminstone på min generation efter att moderatledaren Carl Bildt och andra 80-talsprofiler i en klassisk kampanj visade hur högt de kunde skutta. Tack vare mjölk, varje svensk medborgares dunderhonung.

Men nej. Favvo-ordet är inget av dessa. Det är, naturligtvis, ”naturligt”.  Att mjölk är just ”naturligt” har branschpropagandan basunerat ut under nästan ett sekel: ”Arla mjölk – en naturlig utveckling”, ”Mjölk är naturligt”, ”Närmare naturen”, ”Naturens egen sportdryck”, ”Naturligt gott” och så vidare i oändliga varianter. Ansträngningen har gett resultat. Att hälla upp ett glas komjölk leder inte tankarna till industriell exploatering (utom för vissa), utan har blivit en symbol för att göra något sunt, okonstlat och äkta. Kort sagt: något ”naturligt”.

Vad som är så naturligt med mjölk är inte alldeles självklart. Det kan ju knappast vara att  hälften av korna i Sverige står uppbundna åtta till tio månader om året – fastkedjade vid en yta om 1,70 gånger 1,20 meter. De kan resa och lägga sig, men det är allt. Musklerna förtvinar och allt socialt samspel omintetgörs.

Jodå, en del bönder lägger ut gummimattor på betonggolvet, men det blir ändå ett stumt underlag och inte den mjuka jord som klövar och ben är anpassade för. En del bönder glömmer dessutom gummimattorna och låter korna ligga i sin egen avföring. Jodå, korna får mat. Men inte gräs, som man tycker skulle vara deras naturliga föda, utan ensilage och kraftfoder. Det kan inte vara något av detta mjölkbranschen avser med naturligt.

Och det kan väl knappast vara den tilltagande mekaniseringen som man tänker på? Att mjölkningen numer i allt högre grad utförs av mjölkmaskiner eller robotar? Så att avelsföretagen försöker ta fram kor som inte har oregelbundna spenar utan som sitter symmetriskt så att roboten lätt kan hitta dem? Eller kan det måhända vara produktionsökningen – att korna mjölkas på ofattbara 50 liter per dag vilket resulterar i juversjukdomar och inflammationer i klövarna? Nja, inte heller det låter så naturligt.

Så vad är det då? Kornas sexliv kan man avskriva rakt upp och ner. Detta kontrolleras nämligen helt av bonden. När en kviga är könsmogen får hon inte möta en tjur utan tvångsinsemineras. Bonden kör in hela armen i kons ändtarm och rensar ut avföringen för att lättare kunna leta upp livmoderhalsen. Denna hålls fast, samtidigt som bonden stoppar in andra handen i kons slida och där, med hjälp av en pistolett, avfyrar en dos sperma. Naturligt? Låter inte så.

Förhållandet mellan ko och kalv då? Kan det vara detta som är naturligt? Högst osannolikt. Den nyfödda kalven tas ifrån sin mor, ofta direkt efter det att hon slickat kalven, eller efter ett par dagar. Kalven placeras i isolation i en liten box. Proceduren upprepas efter sju månader, när hon fött nästa kalv. Nej, det verkar tvärtom strida mot naturen. I själva verket förvägras kon allt naturligt, som att röra sig fritt, söka föda, upprätta sociala relationer, para sig och ta hand om sin avkomma.

När allt kommer omkring kanske det är konsumtionen snarare än produktionen som mjölkbranschen tänker på när de använder sitt favoritord. Men vem kan mena att det är naturligt för människor att dricka komjölk? För det första är det endast vita människor i Nordeuropa och Nordamerika som till följd av en ärftlig genetisk mutation kan bryta ner laktos utan att få buksmärtor och diarré. Att vara laktosintolerant är normaltillståndet för majoriteten av världens vuxna befolkning.

Om man betraktar planeten i sin helhet framstår gruppen komjölksdrickande människor som än mer av ett särfall. Av alla jordens arter är människan ensam om att konsumera mjölken från ett annat djur. En zoolog som såg en schimpans lägga sig till rätta för att dia en gasell skulle nog höja på ögonbrynen och undra vad som gått fel.

Så är allt snack om mjölkens naturlighet bara nonsens? Ja, men det räcker inte. Produktionen och konsumtionen av komjölk är faktiskt – vad man än menar med ordet – så onaturlig att det närmast framstår som ett praktexempel på naturvidrighet. Förutsättningarna för att koda mjölk som något naturligt är usla. Att mjölkindustrin ändå lyckats är en prestation som skulle göra vilken åsiktsmanipulatör som helst grön av avund.

The post Mjölkindustrins favoritlögn appeared first on Anlib.

När jag var mindre stod jag bestämt upp för mina åsikter.  Vad det än handlade om. Jag sa precis vad jag tyckte och visade ingen nåd. Då hade jag inte ännu förstått vilket känsligt ämne veganism är för många. Genom åren har jag försökt att tämja min ilska, vara lugn och sansad och inte spotta ur mig några svidande sanningar. Men lätt är det inte.

Ta det här med sojamjölk och äggstockar, till exempel. Det är hemkunskap. Jag och tre killar, varav en är mjölkallergiker, skickas iväg till närmaste matbutik för att köpa växtbaserad mjölk och grädde till våfflorna vi ska laga. På bussen häver en av killarna, S, plötsligt ur sig:

– När man ska baka med växtmjölk blir ju allt bara hårt bröd!

De andra skrattar med. Jag ligger lågt. Provokationer har jag lärt mig att känna igen.

Någon timme senare, när våfflorna är uppätna och alla är till synes nöjda med konsistensen, vänder sig S till en annan av killarna, T, som jag vet varit inne på veganism tidigare. Som till exempel när han skrev en flera sidor lång uppsats om varför vegansk mat är bättre för planeten. S säger:

– Oj oj oj! Du har ätit våfflor med sojamjölk! Nu kommer du få äggstockar!

Genom min skoltid har jag hört både det ena och det andra om veganism. Men detta är något nytt! S menar alltså att det på något mystiskt sätt är feminint, tjejigt, att dricka sojamjölk – och att det är maskulint att dricka komjölk? Sexism och antiveganism på samma gång?

Jag väljer att inte säga något, trots att ilskan kokar i mig. Det blir lättast så.

I efterhand önskar jag att jag kommit på någon rapp replik som totalt fått tyst på S. Tyvärr är min hjärna uppenbarligen inte tillräckligt snabb.

Men mest tänker jag på T och varför det är så många fler tjejer än killar som är veganer. Förmodligen för att killar måste bryta mot den manliga normen att äta animalier. Tjejerna har det lättare. De liksom bara glider med på vegovågen och klarar sig själva, medan killarna skulle behöva en flytväst för att inte drunkna.

Kan vi på något sätt ge dem det? Lite extra peppande och stöttande så att veganismen blir något för alla, både tjejer och killar.

Det är kanske vad T skulle behöva för att förstå att man kan vara kille och vegan på samma gång. Utan att få äggstockar.

The post ”Sojamjölk? Då får du äggstockar!” appeared first on Anlib.

En gång var jag en aktiv aktivist. Jag sprang på allt från antipälsdemonstrationer till veganska matutdelningar. Det var då. Som småbarnsmamma klickar jag mest i rutan ”kommer” på Facebook, men utan att komma. Jag hinner helt enkelt inte.

Det här ger mig en känsla av att inte räcka till och att inte göra nog. Men då hörde jag ett samtal mellan ett av mina barn och ett annat:

– Mjölken får vi ju av korna!

– Nja… Vi tar mjölken från dem. Det är ju ingen ko som bara kommer och ger bort den, svarade min dotter.

Samtalet fick mig att förstå hur viktig jag som veganförälder är. Bilden av att kons mjölk är till för människan befästs redan när barnen är små, alltså så små att de inte ifrågasätter utan bara tar det som presenteras för dem som fakta. Genom bilder, sånger, böcker och filmer så lär de sig att kon är bondens och hör hemma på en bondgård, instängd bakom staket.

De får också lära sej att av kon får vi mjölk – utan att tänka på att mjölken egentligen tas från kon och borde vara kalvens. Kalven syns inte ofta på bild så den glöms bort och på så vis förstärks känslan av att mjölken bara är till för oss. Utopin av den lyckliga kon som glatt ger oss sin mjölk blir en självklarhet för barnen.

Vi föräldrar här ju ett enormt ansvar här, både att sålla lite i informationen men också att försöka väga upp med andra typer av bilder och filmer. Vi kan visa bilder på ko och kalv tillsammans, bilder på kalvar som diar och bilder på dem i det gröna utan bondgård och staket. Om du inte hittar sådana bilder gör som jag, rita egna!

Det kändes först lite fjantigt att bry sig om små detaljer som tecknade bilder i böcker, inte alls lika kraftfullt som att stå på en demonstration och visa vad jag tycker. Men efter att jag hört det där samtalet mellan barnen så insåg jag det fasiken är aktivism på hög nivå! Att få barn att ifrågasätta normer och fundera över hur det egentligen ligger till är ju värsta stora grejen!

Så alla trötta, upptagna veganföräldrar som liksom jag inte hinner delta i aktiviteter och demonstrationer för djuren: Räta på ryggen och håll huvudet högt! Det vi gör är fantastiskt! För barnen är framtiden och framtiden är vegansk.

The post Räta på ryggen veganföräldrar appeared first on Anlib.

De senaste månaderna har djurrättsrörelsen granskats i media och följande bild har presenterats: Djurrättsrörelsen präglas av våldsamma, kriminella aktiviteter och bör därför tas avstånd från. Problemen med dessa artiklar är många och har redan uppmärksammats på annat håll, men det finns en annan dimension av detta, en större trend. Djurrättsrörelsen, liksom klimatrörelsen, feminismen och liknande sociala rättviserörelser är under attack från media, från lobbyorganisationer som LRF, och från internetbaserade debattörer, ibland partibundna, ibland oberoende.

En fredag för ett par veckor sedan demonstrerades det i stor skala runt om i världen för klimatet. Samtidigt publicerades i svensk media debattartiklar från klimatförnekare, för att “båda sidor måste få komma till tals”. Debattörer online, både extremhöger och mer modesta liberalkonservativa slår knut på sig själva för att ogiltigförklara Greta Thunberg och den rörelse som uppstått runt henne. Parallellt med detta hotas genusforskare till tystnad och nyligen hittades en misstänkt bomb på det nationella sekretariatet för genusforskning i Göteborg.

Detta är olika sidor av en mobilisering till försvar för status quo, för nuvarande världsordning. Det rör sig inte om någon hemlig internationell organisation, utan helt enkelt en bred front av olika aktörer som är rädda för att nuvarande system skall rubbas, och på så vis destabilisera deras positioner, deras makt, inflytande och möjligheter att leva liv som karaktäriseras av flådig konsumtion.

Sociala rättviserörelser är ett hot mot hela systemet, inte bara några individer i det. Detta brukar generera starkt motstånd, vilket vi ser nu. De mer radikala falangerna i klimatrörelsen vill se storskaliga förändringar i hela samhället, med djupgående konsekvenser för hur vi lever, på samma sätt som djurrättsrörelsen vill se en total förändring i hur vi förhåller oss till djur och mat. Det är därför en snabbt växande motrörelse uppstått som slåss med näbbar och klor för bevarandet av nuvarande system, nuvarande ordning, och djurrättsrörelsen har på grund av sina framsteg de senaste åren blivit en måltavla.

Djurrättsrörelsen är dock långt ifrån lika väl förankrad i befolkningen som klimatrörelsen, vilket gör det betydligt svårare för oss att stå emot när det blåser vindar mot oss. Vegomässan läggs ner som ett resultat av detta och nyligen backade hamburgerkedjan Max från ett samarbete med Djurens Rätt efter påtryckningar.

Lyckas vi inte mobilisera ett försvar kommer vi se hur den svenska djurrättsrörelsen marginaliseras ytterligare och riskerar att ta flera steg bakåt. Vi tvingas då bevittna hur de senaste årens framgångsrika utveckling får ett abrupt slut. Det är därför extra viktigt just nu att vi står på oss och kräver att bli tagna på allvar, som den seriösa rättviserörelse vi är!

The post Djurrättsrörelsen under attack appeared first on Anlib.

Det maskineri som utnyttjar och dödar icke-mänskliga djur kommer fortsätta utan avbrott även efter att Sverige idag får en ny djurskyddslag. Något skydd värt namnet är det inte fråga om – det råder ingen tvekan om att lagen framför allt skyddar djurutnyttjandet och inte djuren. Men finns det något med den nya lagen som djurrättsrörelsen kan dra nytta av?

Det mesta i den nya lagen med tillhörande förordning är oförändrat från den förra djurskyddslagen som kom till 1988. Bland annat kvarstår kravet på naturligt beteende som till och med utökats en aning med en skrivning om att förebygga beteendestörningar. En annan nyhet är den allra första paragrafen och dess ord “djurvälfärd” och “respekt”: ”Denna lag syftar till att säkerställa ett gott djurskydd och främja en god djurvälfärd och respekt för djur.”

Att använda ordet “respekt” i ett sammanhang där djur tillåts födas upp, stängas in och dödas på löpande band är att missbruka det rejält – att kalla det urvattning är en underdrift. För djurrättsrörelsen kan det nya ordet innebära både ett hinder och en möjlighet.

Man kan se det som en seger att det står i lagen att djur ska respekteras även om det inte avspeglas i praktiken. Lagstiftarna erkänner att det borde vara så och erkänner därmed den konflikt som finns i djurutnyttjandet, antagligen utan att vara medvetna om det själva. Ett slags självbedrägeri på nationsnivå; vi vill så gärna att det ska vara sant att vi skriver det i lagen. Men på samma gång fungerar lagen som ett alibi och skrivningen kan lika gärna ses som ett kallt spel för gallerierna.

Djurindustrins försvarare är aldrig sena att utnyttja djurskyddsregler till sin fördel. Så många gånger har vi sett hur de motsätter sig varje inskränkning av djurutnyttjandet – det kan handla om betesrätt, suggfixering eller hönsburar – för att så snart lagstiftningen gått igenom använda det som försäljningsargument: “I Sverige får korna komma ut”, “I Sverige förbjöds hönsburarna redan 1988”, “I Sverige är suggor lösgående”, och så vidare.

Eftersom lag gärna betraktas som sanning och internationella jämförelser ofta utgår från lagstiftningen snarare än verkligheten, kommer det i praktiken verkningslösa ordet “respekt” säkert bidra till att ytterligare blåsa upp den svenska djurskyddsnationalismen. Djurskyddsorganisationer, politiker från alla kanter och djurindustriernas branschorgan kan med samlad styrka fortsätta övertyga sig själva och andra om att djurutnyttjandet i Sverige sker med djurens bästa för ögonen.

Samtidigt kan lagtexterna användas för att sticka hål på just detta självbedrägeri. Lagens storslagna ord kan vara effektiva för att belysa kontrasten mellan den svenska självbilden och verkligheten. På samma sätt som vi kan ställa mejerireklamens betesbilder mot instängda kor och kontrastera paragrafen om naturligt beteende mot minkar i burar kan vi nu visa uppfödning och slakt med en retorisk fråga om detta är förenligt med respekt.

Läs mer om hur Vethos ser på den nya djurskyddslagen.

The post Nya djurskyddslagen dödar med respekt appeared first on Anlib.