Turbulensen kring Gotlands djurfristad har fått mig att fundera på djurhemmens roll i djurrättsrörelsen. Många försvarar den nu nedlagda verksamheten, säkert till stor del på goda grunder – som att den har gjort ett viktigt jobb, räddat många liv och haft goda intentioner. Men det tycks också som att en del av försvaret bottnar i en rädsla för vad det säger om djurrättsrörelsen, kanske om själva djurrättsideologin, att ett djurrättsligt djurhem inte lyckas ge djur ett bra liv. Det skaver mot den bild som djurhemmen visar upp. I den bilden är djuren nästan alltid glada, och om de inte är det så beror det på vad de varit med om tidigare, aldrig på vad de är med om på djurhemmet. Den bilden är förstås inte sann. 

De flesta människor blir berörda av räddade djur, om det så är fåglar vid ett oljeutsläpp eller grisar från en fabrik. Det här är något många i djurrättsrörelsen både själva drivs av och utnyttjar för att föra fram våra budskap. Men för mig har bilden av befrielsen börjat skava mer och mer. Den blir alldeles för svartvit när man ignorerar att fångenskapen och underordningen fortsätter på djurhemmen, om än med helt andra drivkrafter.

Jag började ta hand om och omplacera djur för många år sedan och har länge varit engagerad i djurrättsliga djurhem. I början trodde jag att det svåraste skulle vara, i stigande ordning: att behöva skiljas från djur jag lärt känna, att behöva säga nej till att ta emot djur, och att behöva fatta beslut om avlivning. Allt det här är verkligen otroligt svårt. Men det blev snabbt tydligt att det inte bara är i de livsavgörande situationerna som det är etiskt utmanande att ha hand om djur, utan även i alla de mest vardagliga situationerna – faktiskt precis hela tiden. Jag syftar på saker som att hålla fast någon för att klippa en besvärlig päls, fånga in någon som rymt från sin inhägnad, fatta beslut om vem som ska flytta till ett nytt hem, eller bara att bestämma när och vad någon ska äta. 

Som ny i djurhemsvärlden trodde jag att med ett djurrättsligt perspektiv skulle det oftast vara lätt att veta vad som var rätt, att med tillräcklig veterinärmedicinsk och etologisk kunskap skulle det gå att avgöra vad som var bäst i varje situation för varje individ. Det blev allt tydligare med åren att det aldrig är lätt.

En av många vändpunkter för mig kom när vi under en period hade hand om ett par så kallade “utställningsduvor”. En självklarhet för de flesta djurhem är att se till att djuren inte förökar sig, bland annat genom kastrering och separation. Skälen till det är mycket goda: om djuren på ett djurhem får ungar kommer de snart att uppta hela djurhemmets verksamhet och det finns inget utrymme att hjälpa några andra djur. Dessutom är djuren ofta offer för husdjursavel som ger ärftliga sjukdomar och andra problem. 

Duvorna i fråga var inget undantag. Vi ville inte separera det etablerade paret, inte heller utsätta någon av dem för en riskfylld och smärtsam operation. Så metoden vi valde var att sticka hål på deras ägg kort efter att de lagts för att på så sätt stoppa fosterutvecklingen. Duvorna turades om att ruva sina prickade ägg i exakt de 21 dagar som det brukar ta för duvungar att kläckas. Sedan övergav de boet och lät äggen kallna. Snart byggde de ett nytt bo och la nya ägg, som vi genast letade upp och stack hål på. Det kändes så otroligt fel. Var det fel? Det framstod som det minst dåliga i en dålig situation, och det var en situation som knappast kunde göras bättre med några medel som var i vår makt. 

Att släppa ut duvorna och låta dem sköta sig själva skulle leda till omedelbar död, vilket vi smärtsamt fått erfara då ett par av deras flockmedlemmar blivit tagna av höken sin första dag i frihet. En av duvorna i det här paret kunde dessutom inte flyga och skulle omedelbart ha blivit byte för katterna på gården. De var alltså utlämnade till vår omsorg, och i den omsorgen ingick tydligen att få sina ägg sönderstuckna. 

Äggprickningen kan tyckas milt jämfört med många av de större ingrepp jag gjort i andras liv. Men det var något i det tappra men utsiktslösa ruvandet som fick mig att se med nya ögon vad det var jag höll på med. Hela paketet med fångenskap, inhägnader och koppel är, minst sagt, inte i harmoni med min syn på ickemänskliga djur som kompetenta, vuxna individer som inte behöver mitt förmyndarskap. Att gå in i förmyndarrollen förvanskar och förvränger den solidaritet och kärlek som var drivkraften från början. 

Sedan ett par år tillbaka lever jag helt utan några ickemänskliga djur på mitt ansvar, något jag aldrig trodde skulle hända. Ett skäl till att det blivit så är att den etiska bördan började bli för tung. Jag märkte hur det påverkade mig till det sämre att hela tiden behöva härda mig inför andras behov, för att göra det som jag hade kommit fram till var rätt. Att ständigt fatta beslut över någons huvud om vad som är bäst för henne själv. Att ta mig rätten att väga behov mot varandra och i det vara enväldig domare: det är jag som bestämmer om du ska få äta gott och vara glad i stunden eller gå på ständig diet för att möjligen förlänga livet, det är jag som bestämmer hur många timmars promenad det blir idag. 

Den som har hand om djur måste ta sig den här makten i någon utsträckning, hur oönskad den än är. Och det är en makt som korrumperar. Jag blev varse hur djupt korruptionen gått när jag för ett tag sedan hittade en kaninbur på en loppis. För första gången på kanske tjugo år kunde jag se en kaninbur med helt djurrättsliga ögon. Jag kände ren avsmak. Jag ville att den skulle brännas. Det har jag förstås alltid velat i teorin, men jag har också alltid behövt tänka “kan jag ha användning för den där?”. Det är förstås en milsvid skillnad på att ha en bur för att någon ska tillfälligt läka eller transporteras och att ha den för att hålla någon i livslång fångenskap för sitt eget nöjes skull. Men jag var ändå på något sätt på samma planhalva som de som okritiskt sätter djur i burar. Och jag vill hävda att det gör något med en, med vad man har möjlighet att se. 

Djurhem borde inte behövas, något alla djurrättare förstås inser. Tyvärr behövs de och kommer göra det under ett tag framöver. Därför vill jag uppmana alla att ta in den enorma komplexitet som den här verksamheten innebär. Vi behöver inte låsa in oss i bilden av att en djurfristad måste vara himmelriket. Bilden av det perfekta lyckliga livet, den glada grisen eller hönan som sprids av både djurhem och djurindustrier, tror jag bidrar till att många människor har nästan en fobi för att se djur som inte är felfria. Den fobin är en del av både att djurhemmen sällan kan visa sjuka djur och att djurskyddsinspektörer och veterinärer ofta är alldeles för snabba med bultpistolen. Att inte döda ses som att vara personligt ansvarig för lidandet. Men i mina ögon är det inte så enkelt, utan faktiskt omöjligt svårt: det går inte att göra rätt i en situation som i grunden är så fel.  

Att fatta beslut om liv och död är det tydligaste exemplet, men svårigheterna fortsätter i alla riktningar i oändliga gråskalor. Det finns självklart grader, men det är inte lätt för någon att säga exakt när frihet övergår till vanvård. En sak kan vi dock säga med säkerhet: att komma till en djurfristad är inte ett lyckligt slut. Det är ett liv som fortsätter istället för att ta slut, ett liv fyllt av lidande, lycka, hälsa, sjukdom och en oundviklig död.

The post Djurhem – aldrig ett paradis appeared first on Anlib.

Vi gillar nog den internationella vegandagen. Särskilt eftersom den har en tydlig djurrättslig koppling. Dagen firas till minne av att The Vegan Society bildades i England den 1 november 1944, en organisation som inte bara hittade på ordet vegan utan också har haft djuren i fokus sedan starten.

Men som djurrättsaktivister måste vi diskutera vad vi ska ha dagen till. Det ligger nära till hands att jämföra med den feministiska rörelsens relation till internationella kvinnodagen. Genom åren har många varnat för att 8 mars håller på att förvandlas från en politisk dag när patriarkala orättvisor uppmärksammas, till ett jippo. Ett av de mer absurda inslagen är att många kvinnor får blommor på kvinnodagen, en slags hyllning till att de är kvinnor.

Som veganer vill vi definitivt inte ha några blommor eller gratulationer idag. För veganism handlar inte om oss. I likhet med de flesta andra veganer betraktar vi veganism som ett etiskt och politiskt ställningstagande för en bättre värld, en värld utan djurförtryck. Blommor kan vi ge varandra den dagen djurindustrin avskaffas.

Ett annat problem med en särskild vegandag är att köttätande riskerar att normaliseras ännu mer. Genom att fokusera på veganism en dag varje år kan samhället luta sig tillbaka de övriga 364 dagarna och fortsätta exploatera djur. Vegandagen blir ett alibi.

Nåväl, det finns fördelar också. Djurrättsrörelsen är fortfarande en liten och ganska marginaliserad rörelse, inte minst i jämförelse med den feministiska rörelsen som har haft många stora och viktiga framgångar genom åren. Att vi, i alla fall en dag varje år, har något lättare att nå ut med vårt budskap i debattartiklar, nyhetsinslag och sociala medier är förstås bra.    

Våra invändningar mot vegandagen är inte nya, texter som denna skrivs varje år. Och de måste fortsätta skrivas. Vi behöver hålla diskussionen vid liv. Så vad tycker ni om vegandagen år 2020? Vad ska vi ha den till? Hjälper eller stjälper den? Kommentera gärna på Anlibs Facebooksida.

The post Inga blommor idag, tack appeared first on Anlib.

Det vimlar inte av svenska romaner med djurrätt som tema. De få böcker som ändå finns har inte sällan framställt djurfrågan i negativt ljus. Därför såg jag fram emot att läsa Djurhus A av Lise-Lott Alsenius och Louise Cederlöf, två författare som själva har en bakgrund inom djurrättsrörelsen. Boken är deras debutroman.   

Handlingen kretsar kring kidnappningen av en känslokall forskningschef på ett svenskt institut som bedriver djurförsök. Den kidnappade djurförsökaren tvingas genomlida många av de experiment han själv utfört på djur. Han utsätts för tobaksrök, törst, svält, köld, löpning till bristningsgränsen, elstötar och injektioner av preparat. 

Det är ett effektivt litterärt grepp att låta en människa genomgå dessa hemskheter. Genom beskrivningarna blir det lättare att sätta sig in i hur det skulle vara att själv utsättas för försöken. Det kommer närmare. Men under läsningen oroas jag över att det ska vara en djurrättsaktivist som har utfört kidnappningen. Mycket tyder på det, till exempel att tre kända djurrättsböcker har lagts i cellen hos den kidnappade. Samtidigt säger karaktären Victoria Ceasar, tidigare ordförande i föreningen Rätt Åt Djuren: ”Men varje seriös djurrättsaktivist skulle förstå att ett sånt här utstuderat våldsbrott inte direkt gagnar saken, eller djuren.”

Förutom kidnappningsdramat ges inblick i två världar: djurförsöksforskningen och organisationen Djurens Rätt. Vi får möta Dagny, en äldre veterinär på djurförsökscentret Djurhus A. Hon är en nagel i ögat på forskarna eftersom hon så ofta kritiserar djurförsöken. En annan karaktär är djurförsökaren Kristina som har ett foto på varje apa hon experimenterat på vid sitt skrivbord och kallar dem sina ”bebisar”. ”Jag anser att jag gör större nytta här, där jag ser till att aporna har det bra, än att stå och skrika med plakat utanför”, säger hon. Det påminner mig om en intervju jag gjorde för femton år sedan i Israel med Maya, 20 år, som pratade om att göra sin militärtjänst i Israeli Defence Forces. ”Jag kände att jag gjorde min del i att hjälpa palestinierna. Om några av mina kollegor betedde sig illa eller sa något dumt till palestinierna skällde jag på dem.”

De mest kritiska åsikterna om djurförsöken inifrån får vi genom Linda, 26 år, ny föreståndare på Djurhus A. ”Hon skulle stå framför kranen, och när hon vred om den och lät gasen strömma in i buren, skulle hon tyst rabbla: Auschwitz, Treblinka, Majdenka. Mantrat hade kommit till henne redan första gången hon dödade och liknelsen var för henne självklar.” Det är en stark bild men frågan som lätt infinner sig är om någon som jobbar med djurförsök och som verkligen tänker på detta vis skulle kunna jobba vidare på en sådan plats. Skulle inte den kognitiva dissonansen bli för stor?

Nästa värld vi får inblick i är Djurens Rätt eller Rätt Åt Djuren som föreningen heter i boken. Karaktärerna Hampus och Josephine jobbar båda på tidningen för Rätt Åt Djuren. De beskriver ledningen i föreningen som ”maktfullkomliga fundamentalister”. De är förbannade på förbundsstyrelsen och kansliledningen som tänker lägga ut tidningen på entreprenad och göra om den mer till en medlemstidning än som en journalistisk produkt. ”Och medlemmarna kommer inte längre få reda på vad som händer i organisationen.” 

Denna förändring skedde 2011 i Djurens Rätt. Eftersom båda författarna jobbade på Djurens Rätts tidning under denna konflikt, kanske den största i föreningens moderna historia, så är det lätt att tolka kritiken som deras syn på saken. Själv satt jag i valberedningen i Djurens Rätt under 2012 och 2013 så jag känner igen striden som rådde då. Det är lite kittlande att läsa om den i en roman men jag undrar hur det uppfattas för en utomstående. Förhoppningsvis är det inte för distraherande från huvudnumret i boken som ändå är djurförsöken.

Författarna beskriver många olika sorters djurförsök i all dess grymhet och påpekar i bokens början att ”samtliga beskrivna djurförsök är hämtade från riktiga djurförsöksetiska ansökningar”. Passager som denna återkommer lite då och då: ”Du kommer väl ihåg den italienska forskaren som fick tummen upp av etiska nämnden i Stockholm att sy igen ögonen och suga ut delar av hjärnan på typ nittio kattungar och hundrafemtio illrar?” 

Boken lyfter också paralleller med andra djur som kan få oss att mer ingående fundera kring reglerna kring djurförsök i Sverige. ”Om du eller jag skulle göra så här mot en hund, skulle det leda till åtal. Kanske skulle vi också bli fällda för djurplågeri. När ett läkemedelsbolag gör så här mot en hund, kallas det för forskning i människans tjänst. För hundarna är det ingen skillnad.”

Kan denna roman få folk att börja bry sig om djur? Jag tror det. Den erkända skönlitterära författaren Jonathan Safran Foer har beskrivit hur människor som har plockat upp hans bok Äta djur snabbt lagt ner den när de upptäckt att den inte var en skönlitterär bok. Psykologen och författaren Steven Pinker beskriver skönlitterära verk som ”empatiteknologi”, verktyg som möjliggör att vi kan uppleva ett liv utifrån någon annans synvinkel. Onkel Toms stuga är, för att nämna ett bland många exempel, en bok som lär ha fått många i USA att ändra sin åsikt om slaveriet. Ett av de stycken jag minns bäst från Pinkers bok The Better Angels of Our Nature är när en rik herre läser en bok utifrån ett hembiträdes perspektiv. Läsandes börjar han gråta ymnigt när han inser hur hårt och orättvist hon behandlas av sådana som han själv. 

Själv har jag valt att fokusera på djuren i matindustrin eftersom de är så många fler än djuren som utnyttjas och dödas i djurförsöksbranschen. Men efter att ha läst boken så har mitt engagemang för dessa djur ökat. Dessutom tyckte jag att Djurhus A är en spännande djurrättsthriller som har en stor potential att väcka intresse för djurförsöksfrågan även hos den oinvigde. Jag får definitivt mersmak på fler böcker som lyfter olika djuretiska frågor.

Titel: Djurhus A
Författare: Lise-Lott Alsenius och Louise Cederlöf
Förlag: Stellar förlag
Utgiven: Oktober 2020

The post Brutala försök i djurrättsthriller appeared first on Anlib.

Djurrättsorganisationen AV (Anonymous for the voiceless) lyfter idag en kontroversiell men viktig fråga: Kan man vara vegan och skaffa (biologiska) barn? I inlägget skriver organisationen: ”Barnen bad inte om att bli födda och kan växa upp till att bli icke-veganer; är det veganskt att ha dem?”

För att reda ut detta får vi först ta en titt på definitionen av veganism. Från Vegan Society’s hemsida: ”Veganism is a philosophy and way of living which seeks to exclude — as far as is possible and practicable — all forms of exploitation of, and cruelty to, animals for food, clothing or any other purpose.”

För att lyfta några saker som ofta ignoreras av förespråkare av barnafödande i debatten:

• Ju fler människor, desto mindre utrymme åt djuren. Vi närmar oss åtta miljarder (!) människor på denna planet. Vi är mitt i en massutrotning av både djur och natur.

• Veganer är också människor. Konsumenter. Medansvariga för djurförtrycket och förstörelsen av vår planet. Med vår blotta existens bidrar vi (oavsett om vi vill eller inte) till djurens lidande och förstörelsen av det som en gång var deras hem.

• Det finns ingen som helst garanti för att barnet/barnen i fråga skulle förbli veganer under sitt/sina liv. Om man ska vara realistisk är det snarare en större risk att barnet/barnen faller för samhällsnormen som säger att det är normalt att äta djur och djurprodukter.

• Det är varken nödvändigt eller gynnsamt för oss människor att skaffa biologiska barn. Jorden är full av redan existerande barn som är i behov av någon som tar hand om dem. Vi har även begränsade resurser som hade kunnat fördelas jämnare om vi inte varit så många.

Jag kände ett starkt behov av att lyfta dessa faktum efter att ha läst kommentarsfältet under AVs inlägg. Det är enligt mig extremt oroande att se så många människor som vill värna om djur och natur förespråka barnafödande, speciellt i nuläget med tanke på alla problem vi tampas med.

Vi är i ett krisläge. Djur och natur dör ut framför våra ögon. Vi är mitt i en pandemi som inte enbart drabbar oss människor utan även djuren. Samtidigt som detta sker, fortsätter vi att växa i antal. Trots vetskapen om att det kanske inte ens finns en framtid, fortsätter folk att trycka ut barn i hopp om att dessa ska ”rädda planeten” och städa upp vår röra. Hur kan vi?

Utöver de argument jag redan har lyft, finns det ännu en aspekt som talar emot barnafödande: barnets lidande. Bryr man sig inte om djurens eller planetens lidande (vilken man verkligen borde), kanske man bryr sig om sitt eventuella barns lidande. Ingen som lever i denna kaotiska värld har bett om att bli född. Vi alla som har levt här ett tag och som hunnit vara med om saker borde förstå detta argument. Med liv kommer medvetenhet och därmed även lidande. Alla barn som föds kommer någon gång under sin livstid tvingas genomlida:

• Sorg i alla dess former
• Sjukdomar och skador
• Någon form av psykisk ohälsa
• Stressen kring att försörja sig själv

I samband med denna debatt har jag många gånger fått frågan: ”Men varför tar du inte bara livet av dig då?” Svaret på den frågan är simpelt. Som det ser ut nu finns det inget smärtfritt, enkelt och kostnadsfritt sätt att ta livet av sig på. Det är just detta ovanstående argument bygger på. När man väl är född är det svårt att ta sig härifrån. Därför försöker vi som redan existerar göra det bästa av den tiden vi har här men det är svårt i en värld som kryllar av olycka, lidande och våld.

Sammanfattningsvis är det i grund och botten en egoistisk handling att skaffa biologiska barn. Det går inte heller i linje med definitionen av veganism då ökningen av människor är den största bidragande faktorn till djurens lidande. Därför bör man inte kunna kalla det veganskt att föda biologiska barn. Hoppas att du som läser detta fick dig en tankeställare och att du seriöst överväger att inte skaffa biologiska barn (om du nu inte redan har barn).

Det är på tiden att vi människor tar vårt ansvar och vägrar reproduktion – för djurens, planetens och vår egen skull.

The post Ta ansvar, vägra reproduktion appeared first on Anlib.

Nyligen visades det första avsnittet av Den gröne slaktaren på SVT. Jag och min partner var försiktigt nyfikna på detta, men efter att ha läst lite noggrannare vad programmets upplägg var kände vi båda hur intresset dog. Vi lät således bli att titta.

Kort därefter läste jag en ganska lång diskussion på Facebook om programmets tillkortakommanden och (den veganska) publikens besvikelse och förvirring. Programmet gick i korthet ut på att två kockar skulle tävla om att laga den godaste burgaren. Den ena burgaren var kött, den andra bestod av växter.

Upplägget var minst sagt riggat; juryn var i huvudsak ”köttisar”, kocken som skulle laga köttburgare var expert på området medan hens motpart lagade en bön- och linsburgare som verkar ha varit inspirerad av det tidiga 90-talets växtbaserade matlagningskonst, som om ingenting har skett på den fronten de senaste tre decennierna. Ni kan kanske gissa vilken burgare som juryn tyckte var godast…

Jag är inte förvånad, men jag kan inte låta bli att bli lite besviken ändå. Varför är SVTs program om växtbaserad mat och livsstil alltid så här enfaldiga och tendentiösa? Varför faller de så platt? Är hela SVTs exekutiva avdelning dinosaurier eller är de kanske till och med ideologiska motståndare till veganismen, drivna av ett nästan heligt uppdrag att upprätthålla den animaliska kostens hegemoni kosta vad det kosta vill?

Jag kan inte annat än spekulera, men det förefaller som att redaktionen antingen är okunniga och ointresserade eller faktiskt försöker framställa veganism och växtbaserad kost i dålig dager. Även om detta kanske inte är deras uttryckliga avsikt, så blir det resultatet när deras program antingen upplevs otroligt pretentiösa och väldigt främmande för många veganer (ja jag tänker på dig, Vegorätt) eller har ett upplägg som på flera sätt missgynnar den växtbaserade kosten och framställer den som något torrt, tråkigt och lite deprimerande.

Man kan tycka att det inte spelar så stor roll i det stora hela, men det gör det. Det bekräftar och reproducerar en ganska trött inställning till veganism och växtbaserad kost och hjälper verkligen inte till med den omställning vi desperat behöver, ur hälso-, miljö- och inte minst djurrättssynvinkel.

Det börjar bli dags för SVT att bestämma vilken sida av historien de vill stå på, hur de vill bli ihågkomna av framtiden och vilket arv de vill lämna efter sig. Det verkar ju i dagsläget inte bättre än att SVT lutar åt köttet. Mitt förtroende håller i alla fall en fortsatt stadig kurs söderut.

Läs gärna Gustav Johanssons (Jävligt Gott) öppna brev till SVT på ämnet.

The post SVT:s slakt på det gröna appeared first on Anlib.

Som djurrättsförespråkare och vegan blir jag sällan förvånad över hur skev samhällets syn på djur är, men ibland blir det extra tydligt. Idag var en sådan dag. Jag satt med mitt morgonkaffe och såg nyheterna på tv. Här är några djurrelaterade inslag som visades. 

• Den afrikanska svinpesten riskerar att föras in till Sverige. Den är inte farlig för människor, men vi kan smitta grisar som då blir svårt sjuka och dör. 
• Den första hummern har sålts till ett pris av 34 000 kr/kg. 
• 270 grindvalar har strandat i Australien och en stor räddningsinsats har inletts för att rädda djuren. 

Det intressanta i rapporteringen är den kognitiva dissonansen, det vill säga att inslagen innehåller motsägelsefulla attityder till djur utan att någon reagerar. 

I inslaget om svinpesten filmas en djurbonde tillsammans med flera stora grisar i en ladugård som är rejält halmad (oftast är det ren betong som grisarna vistas på, men det kanske inte ser så bra ut i tv…). Bonden är bekymrad och säger att om pesten drabbar grisarna så får de kraftiga blödningar från olika kroppsöppningar, en “oerhört plågsam död”. Efter att ha sett filmer från slakterier där grisar kämpar mot koldioxid så kan jag inte tänka mig att det är värre att dö av blödningar från kroppsöppningar än att kvävas i en gaskammare. 

Hummerfisket presenteras som en “skojig” liten händelse där priset läses upp med ett fniss: “Det är ju ett högt och bra pris!”. Inget reflektion över att hummern ska kokas levande för att ätas upp, helt utan tankar på hur smärtsamt och skräckfyllt det måste vara att fastna i ett nät. 

Sedan rapporteras om grindvalarna i Australien. Nu är tonen en helt annan. Stackars alla valar som strandat! Det sätts in stora resurser och människor samlas för att hjälpa dem ut i havet igen. Det är visserligen sorgligt att cirka 90 valar redan har dött på stranden, men tur att så många vill ställa upp och göra en insats för att rädda de valar som fortfarande är vid liv. 

De tre inslagen är ett extremt tydligt exempel på hur gemene man resonerar när det kommer till olika slags djur. De djur som vi äter ska visserligen ha det bra under sin livstid, men sedan spelar det inte så stor roll att vi faktiskt tar livet av dem. 

Som kontrast till detta synsätt reagerar jag på ytterligare ett exempel från morgonens nyheter, en dödsskjutning i Västerås. Den intervjuade polisen säger att han förstår att invånarna är upprörda eftersom det här är det värsta brottet vi kan tänka oss, att ta livet av en annan individ. Det är underförstått att brottet att ta livet av någon är förbehållet just människor, inte de djur vi äter. 

Valarna, däremot, ska räddas och skyddas. För dem äter vi ju inte här i Sverige. Grisar och humrar ska bara skyddas till en viss del, framför allt behöver de hålla sig friska. Om de blir sjuka kan vi ju inte äta dem. 

Med tanke på vad polisen sa och räddningsaktionen för grindvalarna har jag ändå en förhoppning om att vi faktiskt kan ändra vårt förhållningssätt till våra medvarelser här på jorden. Vi anser redan att det värsta brottet är att ta en annan individs liv och vi vill hjälpa till när vi ser andra varelser kämpa för sina liv. Det ledsamma är bara att det kommer ta så otroligt lång tid att få fler att inse att detta borde gälla alla individer, såväl människor och grindvalar som grisar och humrar.

The post Skeva djurnyheter i morgonsoffan appeared first on Anlib.

I en debattartikel i Anlib (2/9) argumenterar Staffan Andersson för att “vegan outreach” med moralargument bör vara rörelsens huvudstrategi. Jag tycker, trots de vältaliga och tänkvärda argumenten, nästan precis tvärtom.

Som jag uppfattar det har en av djurrättsrörelsens huvudstrategier under decennier varit en kombination av att blottlägga djurförtryckets fasor och uppmana till veganism. Vissa organisationer har mer arbetat för att via partipolitik och lobbying förändra lagstiftningen, medan mindre kretsar av aktivister har jobbat med direkt aktion mot jakt, slakterier och djurgårdar. I en hel del fall överlappar strategierna.

Resultaten? Att utröna vad som är en långsiktigt effektiv strategi för förändring i en socialt komplex samtid, eller ens att i efterhand utröna vilka insatser som lett till vad (kausalitet), är någonstans mellan mycket svårt och helt omöjligt. Vi vet att en högre andel av befolkningen har blivit veganer, och medvetenheten om djurens lidande under speciesismen är måhända större. Men samtidigt dödas fler djur än någonsin i djurindustrin, 113 miljoner landlevande djur 2019 (Jordbruksverket).

Om målet med vår rörelse var att rucka på djurförtrycket eller våldet mot de icke-mänskliga djuren har vi med andra ord alla än så länge misslyckats kapitalt. Det gör också att ingen av oss kan slå sig för bröstet, och visar på behovet av en ordentlig utvärdering av strategier. Någon sådan kommer inte här, men jag vill helt kort framföra två argument, ett sociologiskt och ett etiskt, för att en kamp mot djurförtryckets institutioner, med direkt aktion som centralt inslag, borde vara viktigare i rörelsen än att sprida budskap i avsikt att skapa veganer.

Något jag tycker sociala rörelser och forskningen om dessa visat är behovet av att ha en tydlig och konkret fiende. Det kan låta obehagligt polariserande i våra tider av mittenextremism, men det verkar som att få saker varit så viktigt historiskt för mobilisering och förändring som någon eller något att rikta sin vrede mot. Jag delar Staffan Anderssons inställning att jag vare sig vill eller orkar gå omkring och tycka illa om köttisar. Ändå är risken, när djurrättsrörelsen har veganismen i centrum, att vi skapar just såna attityder. Om veganism är huvudstrategin blir köttisar lätt fienden. De som inte lyssnar på våra rimliga argument måste väl vara illvilliga eller dumma?

Om vi däremot fokuserar på att underminera djurförtryckets institutioner (som för övrigt ju också skapar pandemier, klimatförändring och ekonomisk ojämlikhet) kan vi möjligen enklare inkludera även människor i kampen som ännu inte tagit vegansteget. Även här har veganismen en plats, men en mer perifer sån som ett av flera sätt att angripa allas vår fiende.

Genom att fokusera på slakterier eller andra platser där djurförtrycket koncentreras kan vi också möjligen enklare undvika de idag väldigt utbredda liberala och kapitalismfärgade idéer som vill betona individuella konsumtionsval. Det finns samhällsunderstödda platser där profit byggs genom att förstöra vår planet och förtrycka djur, och de här platserna har adresser. Och det är troligen inte grannens adress.

Mitt etiska argument är att det inte är något motstånd att bara vända bort blicken och två sina händer om en ser ett övergrepp begås. Om någon blir misshandlad framför dina ögon på stan är det rimligt att försöka göra någonting för att avstyra eller gå emellan, även om vad du lämpligen bör eller kan göra beror på risker, resurser och erfarenheter, med mera.

”Jag vill inte vara med”, kan vara svårt nog att säga när det sociala trycket att medverka i vidrigheter är starkt, men så länge förtrycket pågår är den som vet om detta indragen oavsett om hen är aktivt delaktig eller står vid sidan av.

Veganism är en i grunden passiv praxis, det handlar om att låta bli att konsumera vissa saker, ibland också om att ha en viss världsbild. Om själva fokus blir på att skapa veganer, istället för aktivister, löper vi en överhängande risk att bidra till en renhetskultur där det viktiga blir att ”ta avstånd” från det dåliga (för att känna sig god) och tänka rätt, inte att göra direkt motstånd eller ingripa för att förändra saker.

“Vårt mål är djurens befrielse, inte att människor ska bli moraliska föredömen”, skriver Staffan Andersson, och jag håller med. “Vegan outreach” är att använda moraliska argument med detta mål för ögonen. Och visst har detta sin plats, och givetvis måste det finnas utrymme för en massa olika former och grader av aktivism beroende på resurser, erfarenheter, personliga omständigheter med mera.

Men personligen ser jag hellre fler veganer som en biprodukt, där en intensifierad, mångfacetterad kamp mot djurförtryckets centrala institutioner är vårt huvudfokus. Hellre 2 000 aktivister som river slakterier än 200 000 veganer.

The post Replik: Hellre aktivister än veganer appeared first on Anlib.

Vi lever i moraliserande tider. I våras spände statsministern och andra företrädare för regeringen blicken i befolkningen och betonade det personliga ansvaret i kampen mot coronaviruset. I sociala medier skambelade människor varandra om någon inte undvek sociala kontakter i tillräckligt hög grad. 

Som vegan och djurrättare kände jag igen mig. Djurrättsrörelsen har länge uppmanat människor att ta personligt ansvar för djurförtrycket genom att bli veganer.

En skillnad mellan statsmakten och djurrättsrörelsen är att den förra kan välja mellan att utfärda förbud och att argumentera med befolkningen för att genomdriva sin agenda. Det valet har inte djurrättsrörelsen.

Frågan är om vädjan till privatmoral är en effektiv strategi för att uppnå politiska mål. För Löfven och gänget tycks i alla fall strategin att göra var och en ansvarig för andras välbefinnande ha fungerat bra denna gång, oavsett vad man tycker om regeringen eller Löfvens vägval för att bekämpa viruset. De flesta gör noggranna överväganden innan de öppnar ytterdörren och lämnar hemmet. Det har också uppstått ett socialt tryck på att inte bidra till att smittan sprids.

Själv har jag däremot svårt att bli upprörd när människor bryter mot regeringens och myndigheternas rekommendationer. Jag tror det bottnar i att jag, efter att ha varit vegan i några år, bestämde mig för att inte tycka illa om köttätare även fast de agerar omoraliskt. Det var inte bra för min mentala hälsa att gå runt och vara folkilsk. En bieffekt är att jag inte längre blir lika arg när människor agerar omoraliskt i andra frågor.  

I sammanhanget vill jag understryka att regeringens mål är att minska smittspridningen, inte att få fler “goda“ medborgare. Det är en bra påminnelse till djurrättsrörelsen. När vi sysslar med moralisk argumentation ska vi inte göra det av moraliska skäl. Vårt mål är djurens befrielse, inte att människor ska bli moraliska föredömen även om många säkert skulle må bättre av att ha ett mer etiskt förhållningssätt till djur.

Precis som alla djurrättsliga strategier har vädjan till privatmoral, eller “vegan outreach” som strategin ofta kallas, för- och nackdelar. Dessa har diskuterats ivrigt inom djurrättsrörelsen genom åren. 

Fördelen är att många är intresserade av moralfrågor och att vissa tar till sig av argumenten för att sedan omvärdera sin syn på djur och bli veganer. Så småningom kan det bli ett socialt tryck på att inte konsumera djurprodukter. Något som i sin tur kan leda till att lagstiftning eller någonting annat stoppar djurindustrins dödsmaskineri.

Nackdelen är att det kan ta väldigt lång tid att övertyga tillräckligt många med moral som enda vapen. Många reagerar också negativt. De gillar inte – som de uppfattar – att någon säger åt dem vad de ska göra. Vissa blir förbannade eller skamfyllda vilket kan vara ett hinder för att agera för djuren.

Personligen tycker jag att djurrättsrörelsen ska fortsätta uppmana till veganism. Om djurförtrycket ska upphöra måste en stor del av befolkningen vilja att djurförtrycket ska upphöra. För att det ska ske behöver djurrättsrörelsen berätta om alternativet, veganism, och betydligt fler måste bli övertygade veganer.

Jag tror till och med att “vegan outreach” ska vara rörelsens huvudstrategi. Men utan kompletterande strategier – manifestationer, demonstrationer, direkt aktion, civil olydnad, kampanjer mot enskilda företag, politiska kampanjer med mera – riskerar rörelsen att bli tandlös.

Jag tror också att moralisk argumentation är mer effektivt än moralism. “Du är en dålig människa för att du äter kött” är ett exempel på moralism och är sällan en särskilt framkomlig väg. Bättre är att presentera de djuretiska argumenten i så många sammanhang som möjligt och sedan försvara dem. Ibland kan det räcka att berätta om vår moraliska vision: en värld fri från djurförtryck.

En stor skillnad mellan regeringens kamp för att minska smittspridningen och djurrättsrörelsens kamp för att avskaffa djurförtrycket är att i princip alla människor är positiva till att minska smittspridningen. En annan skillnad är att regeringen har helt andra möjligheter att utöva påtryckning om människor inte hörsammar deras uppmaningar.

Men jag tror ändå att djurrättsrörelsen har något att lära av pandemin. Att moralisk argumentation till alla och envar faktiskt kan vara en effektiv strategi för att uppnå politiska mål.

The post Med moralen som vapen – för djuren appeared first on Anlib.

I Martin Smedjebacks andra replik i diskussionen om hur djurrättsrörelsen ska förhålla sig till våld fortsätter han att förespråka ickevåld. När jag blev aktivist för några år sedan blev jag direkt introducerad till att icke-våld var den “bästa” strategin, och den som skulle gynna rörelsen mest. 

Detta är självklart min personliga upplevelse men jag hoppas att fler vågar utmana sina tankar kring detta ämne, annars tror jag risken för en stagnerad rörelse finns. Vi måste ständigt ligga en tanke framåt för att ha en chans. Vi måste också vara beredda på att möta våld och motstånd, både från polis, djurbönder och andra som inte gillar det vi gör. Det gör vi redan i dagsläget – men jag tror att i framtiden, eller när vi börjar pusha på hårdare och djurindustrin känner sig ordentligt hotad, så kommer även våldet trappas upp. Då har vi mycket att vinna på om vi är beredda och vet hur vi ska agera. 

Det nämns  i repliken att vi kan trappa upp genom att sträva efter att vara fler personer vid icke-våldsaktioner. Jag har under mina få år som aktivist sett många komma och gå. Det är på många sätt slitsamt att vara aktivist och jag tror tyvärr inte vi har tid att vänta på att bli fler, åtminstone har inte djuren tid att vänta på det. Smedjeback framhåller också att ickevåldslinjen erbjuder en stor palett av metoder, men varför kan vi inte använda flera mångfacetterade paletter? Vi får inte heller glömma att vi för en kamp där vi själva inte är offer för förtrycket, det är djuren.

Därtill kommer också den intressanta frågeställningen om vad vi är beredda att göra för en människa, men kanske inte för ett djur. Då kanske vissa aktivister, helt plötsligt, inte längre ser djur och människor som jämlika. Är vi beredda att använda våld för att rädda ett djur? Eller gäller det bara i en situation där en människas liv står på spel? 

I flera inlägg i diskussionen lyfts den självklara frågan om vad som ska klassas som våld. Jag har inte sett några som förespråkar besinningslöst eller onödigt våld, utan det handlar om en acceptans och förståelse för att våld förekommer i rörelsen. Därför har jag inte svårt att uppfatta Smedjebacks exempel kring att misshandla en 80-årig efter att ha befriat hönor på hans djurfabrik som ett fult debattknep. 

För att klargöra: Det är ingen som fördömer ickevåldsliga aktioner, så det handlar inte om ickevåldets vara eller icke-vara. Att då argumentera för vilka metoder som eventuellt är bäst blir att deraila diskussionen. Som jag ser det bör frågan vara: Kan vi acceptera att vissa väljer våldsammare metoder? Detta är självklart någon som en och var får fundera över själva och ta ställning för eller emot, men jag tycker det är viktigt att faktiskt tänka över denna frågeställning. 

Att välja en icke-ickevåldslig väg är något som är högst obekvämt, men som i många kamper har varit högst nödvändig. Speciellt när det handlar om kamper om några eller något annat än aktivisterna själva.

The post Replik: Ingen fördömer ickevåld appeared first on Anlib.

Tack Fredrik Gavell för att du fortsätter detta viktiga samtal om strategi för djuren. Jag håller med Fredrik om att det är naivt att tro att vi kan förändra utan konfrontation och fysiska konflikter. Låt oss lyssna på en annan Fredrik, nämligen den amerikanska slaverimotståndaren Fredrick Douglass: ”Makt ger inte efter utan krav. Det har den aldrig gjort och kommer aldrig att göra.” 

Under en civilolydnadsaktion med Slakteriinspektionen sa en polis till mig att jag fick tycka och tänka hur jag ville men inte bryta mot lagen. Jag svarade att för mig räcker det inte att tänka fritt utan jag också känner ett behov att agera i enlighet med vad jag anser vara det rätta. Enbart ord kommer inte att befria djuren.

Vi behöver med kraft konfrontera våld och förtryck av djuren men det betyder inte att vi måste använda våld. Det finns en utbredd missuppfattning att ickevåld innebär passivitet. Kanske feltänket har sitt ursprung i att vi har svårt att ta in att en handling kan både vara utmanande och vänlig samtidigt? Det går ofta emot vår intuition. 

Den amerikanska feministen och aktivisten Barbara Deming har gett oss bilden av ickevåldets två händer. Ena handen säger stopp, ställer sig i vägen, vägrar acceptera orättvisor. Den andra handen sträcks ut, välkomnar och bjuder in den andre till samtal. I aktionsgruppen Tomma burar försökte vi omfamna båda dessa aspekter. Vi befriade djur från djurfabriker – en handling som tydligt konfronterade förtrycket. Och vi lämnade förklarande brev och goda kakor till bonden för att visa att aktionen inte var riktade mot hen specifikt utan mot hela systemet som förtrycker djur.

Att de flesta trots allt bryr sig om djur är en av djurrättsrörelsens största styrkor. När vi inom kampanjen Total insyn tog med oss 24 hönor som istället för att sitta i en trång bur får gå ute i gräset och sprätta så tror jag att få personer inte kunde se att det var bättre för hönorna. Om vi istället, eller också, skulle ha misshandlat den 80-årige ägaren av hönorna som låg och sov en bit därifrån, vad skulle reaktionen blivit? Jo, av empati skulle folk ta parti för bonden. Fokuset skulle ha skiftats från djuren till bonden. Han skulle ha setts som offer istället för som ansvarig för djurens lidande. 

Om vi använder våld är det ett kraftfullt argument för rättsstaten att slå ner på oss kraftigare och för allmänheten att avfärda oss som extremister. Visst finns denna risk även med ickevåldsligt konfrontativa aktioner men jag menar att den är betydligt mindre i jämförelse med våldsamma aktioner.

Jag har börjat fundera kring om skiljelinjen mellan våld och ickevåld som strategi kanske delvis grundar sig i om vi tenderar att vara optimistiska eller pessimistiska? I allmänhet ser vi ljust eller mörkt på framtiden. Detta är något som påverkas både av ens biologiska arv och erfarenheter i livet. 

Själv har jag en tendens att se ljust på framtiden, inte bara inom djurrättsrörelsen. En del av min optimism finner jag i historien. Det finns många exempel men ett av de tydligaste och mest hoppingivande är kampen för homosexuellas rättigheter. För bara några årtionden sedan tyckte allmänheten att homosexuella var äckliga och omoraliska och även samhället diskriminerade homosexuella. Kampen kring HBTQI är långt ifrån vunnen men det lätt att se att allmänheten rejält har skiftat sina attityder på detta område till det bättre, och att förändringen gått snabbare än många hade vågat hoppas på. I boken The Better Angels of Our Nature beskriver psykologen Steven Pinker denna och andra viktiga samhällsförändringar där vi som samhälle har rört oss etiskt framåt med stora steg inom en mängd område.

När vi lever mitt i djurförtrycket och upplever folks brist på empati och deltagande i våldet mot djuren så är det väldigt svårt för oss att se hur detta skulle kunna förändras i grunden. Vi kommer kanske inte att se det förrän när vi tittar tillbaka på historien och ser att vi har vunnit.

Fredrik argumenterar för att vi ska stödja vissa typer av våld inom djurrättsrörelsen men vilken typ av våld? Jag tror att det är viktigt att i så fall vara tydlig med vilken typ av våld så att vi är klara med vad vi pratar om. Rekommenderas att misshandla bönder? Mord? Hot i brevform? Vapen som används mot folks hem? Som jag frågade i min första replik så undrar jag hur sådana och andra våldshandlingar skulle påverka folks tilltro till djurrättsrörelsen och hela frågan kring djurens frigörelse i förlängningen.

Om det är mer radikalitet och starkare motstånd mot djurfabrikerna man vill uppnå så går detta att uppnå med ickevåld. Naturligtvis kan vi trappa upp genom att vara sträva efter att vara fler personer vid blockader, olaga intrång och fritagningar, eller öka antalet av dessa aktioner. Det är också möjligt att utföra högriskaktioner som till exempel slakteriavrustningar där man går in och hamrar och filar på sågklingor och andra dödliga verktyg på dödsfabrikerna.

Själv tror jag på metoden civil olydnad där vi verkar för djuren genom öppenhet, ickevåld och där man är villig att ta på sig de rättsliga konsekvenserna. Men jag kan tycka att det är bra att folk känner sig fria att själv välja om man vill vara öppen eller inte vid aktioner, till exempel vid olovliga dokumentationer av djurfabriker. Annars hade vi nog inte alls haft lika många som varit villiga att utföra dessa viktiga insatser för djuren. 

Jag håller med Fredrik i att det är viktigt med en mängd olika strategier inom djurrättsrörelsen. Men jag anser att ickevåldslinjen innehåller en så otroligt rik uppsättning av metoder att de räcker mer än väl. Vi kan helt klart bli bättre på att använda ickevåldets hela palett av metoder. Ju mer vi utvecklar och uppfinner nya ickevåldsaktioner ju mer tror jag att vi kommer att inse att våld varken behövs eller gynnar djuren i längden.

The post Replik: Konfrontera utan våld appeared first on Anlib.

Jag tycker både Rebecca och Martin argumenterar väl i sina inlägg om våld respektive ickevåld (finns här, här och här). Tack!

Att det finns olika strategier inom djurrättsrörelsen är generellt en styrka, inte ett problem som behöver övervinnas, tycker jag. Motsättningen mellan våld och ickevåld är, för mig, till stor del är onödig och fiktiv. Den riskerar att förvirra mer än förklara. Inte för att det är onödigt att diskutera teori och strategi, utan främst för att det är svårt att uppnå en effektiv kamp med en alltför enkelspårig strategi och därför är det inte nödvändigt att välja endast ett strategiskt förhållningssätt i sin kamp. 

I gränslandet mellan våld och ickevåld finns ofta andra, praktiska, frågor, till exempel om självförsvar, skadegörelse, fysiskt motstånd och sabotage. Det är frågor som utmanar definitionen av våld. Det är lätt att ickevåld i sammanhanget uppfattas som godtyckligt, privilegierat, och något som innebär alltför stora eftergifter.

Jag tänker att det viktigaste är att vara effektiv i kampen för djurens befrielse, om en sedan använder våld eller ej är inte alltid centralt. Ibland funkar det ena, ibland det andra. Det betyder inte att kampen alltid behöver vara våldsam. Det kommer finnas olika metoder för att på bästa sätt lösa olika situationer.

Alla metoder kanske inte passar alla kamrater. En del tillvägagångssätt kan vara mer våldsamma än andra, och det är i slutändan upp till den enskilde aktivisten att avgöra vad hen kan eller vill göra. Det finns exempelvis saker som jag inte är beredd att göra, men jag är tacksam om det finns kamrater som fixar det istället för mig, om det behövs. 

Min inställning är att försöka låta bli att moralisera över kamraters strategier och metoder, det är inte upp till mig att avgöra vad som är lämpligast att göra i specifika situationer. Följder av en aktion behöver nödvändigtvis inte bli tydligt i anslutning till aktionen, ett resultat kan mycket väl komma en tid därefter.

Jag tycker det är viktigt att en i kampen, i så stor utsträckning som möjligt, försöker efterlikna den värld som en vill skapa. Ett samhälle fritt från djurförtryck skulle vara en annorlunda tillvaro. I mångt och mycket ett oskrivet blad. Därför finns det fördelar med att vi redan nu tränar på att organisera oss på sätt som kommer till användning i framtiden.

Det kan handla om frågor som hur vi organiserar oss, att vi agerar och bestämmer som jämlikar, eller hur vi tillgodoser våra behov. En värld som primärt blir till genom våld och förtryck riskerar att få problem med destruktiva drag och den blir kanske inte värd ansträngningen. Men att tro att vi kan besegra våra fiender utan konfrontation, utan att det händelsevis blir fysiska konflikter, anser jag är att missuppfatta hur makt och privilegier fungerar.

Behöver inte en rörelse som syftar till en grundläggande samhällsförändring (minst) en falang som är beredd att använda våld? En del forskare hävdar att politiskt våld, exempelvis upplopp som strategi, minskar i omfattning i Sverige. Om en ställer det i relation till det massiva våld och dödande som djurrättsaktivister vill stoppa uppstår relevanta frågetecken ifall en hårdnackad ickevåldslig strategi är en framkomlig bästa väg och metod. En rörelse som inte har erfarenhet av att använda strategiskt våld, en rörelse som förlorar sitt kollektiva minne, till exempel av tidigare upplopp, är kanske mindre kapabel att uppnå segrar och är möjligen sämre rustad att försvara sina positioner, tänker jag.

Generellt ser jag många svårigheter med att nå den storskaliga förändring som krävs för att befria djuren. För egen del vill jag hellre fokusera på att vinna mindre särskilda segrar för att försvåra det förtryck och dödande som pågår på olika sätt, samt att rädda så många liv som möjligt.

Jag tror inte det är möjligt att övertyga ”allmänheten” att ändra åsikt. Det finns inte heller någon enhetlig åsikt som ”alla” har, personers åsikter har mångbottnade anledningar och det är svårt, omöjligt att behaga ”alla”. Djurförtrycket är så inkorporerat i andra förtryck, hierarkier, att befrielsekamper också behöver föras, strukturellt, ”utanför” djurrättsmiljön. Exempelvis behöver kapitalism, liberaldemokrati också bekämpas. 

Jag tror personligen inte det går att förändra dessa strukturer i större omfattning utan att det bitvis blir våldsamt. Bara en sådan sak som att staten gett snuten våldsmonopol, och att snuten försvarar djurförtryckare och privat egendom med mera. Hur många aktivister har inte på olika sätt upplevt fysisk repression från snuten? Hur gynnsamt är det för kampen att i längden stillasittandes acceptera sådant? Hur påverkar det en mentalt, socialt och fysiskt? Inte särskilt bra, jag tror det är bättre att stärka sin egenmakt genom att stå upp mot alla slags förtryck som en möter i kampen för djurens befrielse. 

När en agerar eller stöter på våldsamheter är det snarare ett tecken att en utgör ett hot för makten, och inte ett tecken på att en nödvändigtvis gör något fel. Jag menar inte att all slags våldsutövning per automatik blir legitim, utan att metoder som aktivister uppfattar som effektiva, utifrån sina mål, kan vara lämpliga, oavsett om de är våldsamma eller ej. För att parafrasera ett gammalt vänstercitat:

”Så länge statens våld kallas rättvisa kommer [djurrättsrörelsens] rättvisa kallas våld…”

Troligtvis kommer djurrättsrörelsen inte enas om en gemensam strategi. Om möjligt kan en istället lära av andras strategier och metoder, samt fortsätta kämpa för djurens befrielse på olika sätt. Jag tycker personligen det är väldigt viktigt att en visar solidaritet med andra, även om vi har olika strategier.

Solidariteten kan uttryckas på många sätt. Såsom att en deltar på andras aktioner, att vi delar kunskap och erfarenhet sinsemellan, att praktiskt hjälpa andra organisationer eller att praktisera solidaritet med fångar. Sådan solidaritet har potential att stärka oss som rörelse och det tror jag gynnar kampen för djurens befrielse.

The post Replik: Solidaritet stärker rörelsen appeared first on Anlib.

I dag är det Försöksdjurens dag. Denna dag har funnits sedan 1979 med syftet att uppmärksamma alla de miljontals icke-mänskliga djur som utnyttjas och förtrycks i djurförsök. Att säga att denna dag behövs vore en stor underdrift, med tanke på att de verksamheter som utsätter individer av andra arter för dessa djurförsök gör allt för att allmänheten helst ska glömma bort att de ens existerar.

En av de verksamheter som utför djurförsök finns på Karolinska Institutet i Solna. Det är en plats där allmänheten saknar insyn, där alla offer hålls gömda bakom låsta dörrar omgivna av staket dekorerade med taggtråd. Att kunna arbeta ostört i det dolda är viktigt, så att vi på utsidan inte ska ha möjlighet att se den mardrömslika verklighet som är vardag för de individer som plågas på insidan.

Karolinska Institutet vill inte att vi ska se de förtryckta individerna instängda i burar, med rädda blickar som blickar ut mot en en miljö där de inte kan få utlopp för sina naturliga beteenden. De vill heller inte att vi ska se deras stress, panik eller höra deras skrik. Det bästa för dessa verksamheter är om vi inte tänker på dessa individer över huvud taget, och speciellt inte som individer med rätt till sina egna kroppar och sina egna liv.

På laboratoriet vid Karolinska Institutet plågas många individer av olika arter – alla lika försvarslösa och är värda ett bättre liv. Detta laboratorium är dessutom det enda i Skandinavien som fortfarande använder apor i djurförsök. Aporna kommer från uppfödningar där levnadsvillkoren är under all kritik. Även transporten av apor till Sverige har kritiserats och tidigare uppmärksammades ett fall där flera apor dött under en transport på grund av misskötsel.

Att hålla primater i fångenskap är svårt och innebär risker och problem för aporna, även utanför försöken. Det har framkommit att laboratoriet haft incidenter där individer som inte trivts ihop börjat bråkat till den grad att de fått amputera fingrar, fått djupa rivsår, skador och tänder utslagna. Det har även förekommit att apor har fastnat i delar av buren där de kvävts. Vid ett fall avlivades en apa som var kraftigt avmagrad och flera har avlivats på grund av allvarliga sårskador. Kontinuerlig kritik har även riktats mot laboratoriet under årens lopp då de brustit i den obligatoriska dagliga träningen av apor. Aphanteringen på Karolinska Institutet är med andra ord inte acceptabel. Jordbruksverket krävde vid en tidpunkt att anläggningen skulle avvecklas, och även själva byggnaden har kritiserats hårt av Jordbruksverkets primatgrupp då de ansåg att apcentret inte motsvarade ett modernt primatcentrum där omtanke för djuren genomsyras.

Vetenskapliga framsteg och forskning är nödvändigt, men det bör inte ske på bekostnad av andra individers hälsa, frihet eller liv. I dagsläget sker mycket forskning utan djurförsök och det går att utföra forskning där inte individer utsätts för detta. Inte nog med att djurförsök är förkastligt och dyrt, resultaten går många gånger inte att tillämpa på människor. Trots att målet med EU:s lagstiftning är att alla djurförsök ska ersättas på sikt lägger staten stora resurser på att finansiera dessa verksamheter och djurförsök, samtidigt som det inte satsas tillräckligt med ekonomiska resurser på utvecklingen av alternativ till djurförsök.

I nuläget finns det inte alternativ till alla djurförsök – men detta rättfärdigar dock inte att vi utsätter icke-mänskliga djur för plågsamma tester mot deras vilja. Vi skulle inte acceptera att detta gjordes mot människor mot deras vilja och samma kriterier bör gälla alla andra djur då de, precis som vi, är levande och kännande varelser.

The post Till minne av försöksdjuren appeared first on Anlib.

I en replik (19/4) på min debattartikel (15/4) hävdar Martin Smedjeback att ickevåld är mer effektivt för djurrättskampen än våld. Han skriver bland annat att djurrättsrörelsen med en ickevåldslig strategi får fler och fler att öppna ögonen för djurförtrycket, samt ansluta sig till vår kamp. Det var många saker jag reagerade på i repliken och som jag vill bemöta. 

Jag vill börja med att påpeka att de personer Smedjeback tar upp som exempel till varför ickevåld är mer effektivt, alla kämpade för människors rättigheter. En måste förstå att dessa redan hade ett rätt stort försprång eftersom människor alltid har haft högre status än djur. Människorättsaktivism är mer accepterat av massorna än djurrättsaktivism och har alltid varit. 

Han jämför även två olika scenarion där det ickevåldsliga går ut på att “värva” fler veganer och aktivister genom dokumentation, fredlig civil olydnad och protester. Det ickevåldsliga scenariot slutar med att politikerna känner sig pressade till att fatta beslut och stifta lagar som förbjuder utnyttjande av djur. 

Djurrättsaktivism måste inte och borde inte enbart handlar om att påverka individer, värva fler veganer eller att få allmänheten att tycka om det vi djurrättsaktivister gör. Sedan vill jag tillägga att inte alla delar den positiva synen på demokrati med tanke på hur samhället ser ut just nu. 

Jag anser att politisk påverkan i många fall är slöseri med tid då politiker varken bryr sig om miljö eller djur. Hade politisk påverkan haft någon påtaglig effekt hade vi sett en större förändring i lagstiftningen för länge sedan. Eftersom varken politikerna eller samhället är på vår sida måste vi hitta andra sätt att krossa djurförtrycket på. Med det sagt utesluter inte det ena det andra. En kan påverka politiskt och samtidigt göra mer radikala saker, samt vara för våldsliga metoder. 

Smedjeback hävdar också att våldsamma metoder skadar djuren i längden eftersom våld gör människor mer negativa till rörelsen och djurrättsfrågan, samt att det krävs en stor och bred djurrättsrörelse för att krossa djurförtrycket. Jag tycker att vi måste sluta försöka få hela världen att acceptera oss och att bli veganer. Som misantrop tror jag inte på en värld där majoriteten av människor bryr sig om djur tillräckligt mycket för att sluta förtrycka dem. Jag tror inte att alla kan övertygas med hjälp av enbart en vänlig ton och bra argument. I vissa fall hade ickevåldsliga metoder kanske räckt men i detta fall – djurens frigörelse – krävs det mer. 

Våld föder nödvändigtvis inte våld. Våld kan i vissa fall faktiskt få våld att upphöra. Hade de som plågar djur inte utsatt djuren för psykiskt och fysiskt våld, hade inte heller djurvänner känt ett så starkt behov av att ta till våld för att få djurplågarnas våld att upphöra. Jag anser att de som utsätter djur för lidande förtjänar att må dåligt och att det i högsta grad är etiskt att någon som skadar djur får lida. Eftersom inte rättsväsendet straffar djurplågare tillräckligt är det enligt mig rättfärdigat att ta lagen i egna händer. 

I min debattartikel citerade jag Gary Yourofsky och det tänker jag göra igen. “I don’t think that the cows, the pigs and the chickens are opposed to violence on their behalf. You might be opposed to violence on their behalf because you’re not looking at it as a victim, you’re looking at it as a victimizer. You don’t oppose violence, you just oppose who I propose to be violent for.” 

För djuren är det ett krig, och vi är deras enda soldater.

The post Replik: Vi är djurens soldater appeared first on Anlib.

I en debattartikel (15/4) ställer Rebecca Zhu Hansson en viktig fråga: Ska vi i djurrättsrörelsen använda våld eller ickevåld? Denna fråga kan delas upp i två delar: Vad är mest etiskt? och Vad är mest effektivt? 

Frågan om etik kretsar kring hur vi bör handla gentemot andra kännande individer. Skälet till att jag är vegan och djurrättsaktivist är att jag vill våldet mot djuren ska upphöra eftersom jag vill ha mindre lidande och färre som dödas. På samma sätt vill jag minska lidande och dödande av människor (som ju också är djur enligt biologisk definition). Därför har jag under många år tidigare kämpat mot krig och vapenexport med ickevåldsliga metoder. Våld, både fysiskt och psykiskt, leder till lidande och för mig krockar våldsanvändning med den värld jag strävar efter.

Är våld eller ickevåld mest effektivt för att skapa förändring? För att kunna svara på den frågan måste vi veta vad vi menar med ickevåld. Ickevåld ses ofta felaktigt som mesigt och kraftlöst. Men då har man ofta missat både rikedomen i antalet ickevåldsliga metoder som finns och den radikalitet som ickevåldet innefattar. Under 1970-talet började Gene Sharp sammanställa de ickevåldsliga metoder som använts för samhällsförändring och redan då hittade han 198 olika metoder. Idag, femtio år senare, har många fler uppfunnits. Denna rika palett av ickevåldsmetoder innehåller traditionella metoder som att demonstrera, hålla politiska tal och skriva insändare men också mer radikala som att ockupera fabriker, blockera vägar och avrusta slakterier.

Hansson lyfter Nelson Mandela och ANC i Sydafrika. Ja, de använde våld i deras politiska kamp mot apartheid, men i begränsat omfång. Det är dock mycket som tyder på att det var den ickevåldsliga kampen som befriade Sydafrika, till exempel stora strejker, bojkotter av vita butiker och en framgångsrik internationell bojkottkampanj. Ickevåldsrörelsen i Sydafrika använde inte mindre än 44 olika ickevåldsmetoder i kampen mot apartheid. Nelson Mandela chockerade också världen med sin försonande attityd, en viktig del av ickevåldet, gentemot de vita efter att de hade hållit honom 27 år i fängelse. På det viset undveks ett inbördeskrig vilket många tidigare hade fruktat.

Länge trodde man inom forskningen att våld var mer effektivt än ickevåld när det gällde samhällsförändring. Men ingen hade egentligen jämfört vetenskapligt. Så två amerikanska forskare, Erica Chenoweth och Maria J. Stephan, gjorde en analys av 323 våldsamma och ickevåldsliga motståndskampanjer från år 1900 till 2006. Deras undersökning visade att ickevåldslig kamp var dubbelt så effektivt som våldsam kamp när det gällde att uppnå sina mål.

Men hur är det inom djurrättsrörelsen? Mig veterligen har det inte gjorts någon studie kring om våld eller ickevåld fungerar bäst för att uppnå djurrättsliga mål. Tills en sådan görs så får vi försöka resonera oss fram till det mest sannolika.

Gemensamt för oss i djurrättsrörelsen är att vi vill avskaffa utnyttjande och dödande av djur. Frågan är hur vi kommer dit. Låt oss jämföra två möjliga scenarier. 

Vi börjar med våldsscenariot. Låt oss föreställa oss att fler och fler djurrättsaktivister hotar bönder och anfaller pälsbutiksägare. Slakterier sprängs och politiker som stödjer djurförtryck får hotfulla brev. Bönder blir så rädda att de slutar att utnyttja djur och ställer om till växtproduktion. På grund av ekonomisk konkurs upphör pälsbutikerna. Politikerna upplever att djurrättsaktivisternas våld är så kraftfullt att de ändrar lagar och fattar politiska beslut som avslutar utnyttjande av djur. 

Sedan har vi ickevåldsscenariot. Tänk dig att civilt olydiga dokumentationer på slakterier och gårdar tillsammans med demonstrationer och andra ickevåldsliga protester får fler och fler att öppna ögonen för djurens situation. Djurrättsrörelsen får en stark tillströmning av nya aktivister som dras till det ickevåldsliga budskapet eftersom det finns något att göra för alla – från att skriva en insändare till att befria djur. En del medier är kritiska mot de mer radikala metoderna men en konsensus i samhället växer fram att djurfabrikerna är moraliskt förkastliga. Politiker som har reagerat på det folkliga engagemanget över djuren känner till slut trycket att fatta beslut och stifta lagar som förbjuder utnyttjande av djur.

Tror du att våldsscenariot eller ickevåldsscenariot är det som mest sannolikt leder till djurens frigörelse?

När Chenoweth och Stephan studerade varför ickevåld var dubbelt så effektivt som våld så kom de fram till att en av faktorerna är att ickevåld har förmågan att locka till sig många fler människor. Att använda våld skrämmer många och kräver mycket från deltagarna. Ickevåld är mer inbjudande för fler och därför finns det större potential att skapa en större rörelse för djuren, vilket jag är övertygad behövs om vi ska lyckas i djurrättsfrågan. Med våld kan vi vinna ett slag, till exempel få en minkgård stängd, men förlora kriget, för att använda militaristiskt språk. Även om det är värt mycket att en minkgård stängs så skadar det djuren i längden om våldet gör människor mer negativa till rörelsen och djurrättsfrågan.

Jag delar Hanssons oro att vi aktivister inte gör tillräckligt för djuren. Om det enda vi gör i djurrättsrörelsen är att dela ut veganska recept (absolut inget fel i sig!) så kanske allmänheten inte förstår hur livsavgörande frågan är. Därför är det viktigt att delar av djurrättsrörelsen är villig att riskera eller offra något. Civil olydnad innebär att öppet och ickevåldsligt bryta mot lagen i syfte att förbättra samhället. Genom civilolydnadsaktioner för djuren kan vi visa världen att vi bryr oss tillräckligt om djuren för att vara villiga att riskera konflikt med det juridiska systemet och kanske till och med vår egen frihet. 

Hansson ställer en bra fråga i slutet av sin artikel: Om du var offret, hade du då brytt dig om vilka metoder som användes för att få dig fri? Antagligen inte, är mitt svar. I utsatthet så ryms bara rädsla och panik. Dessa är naturliga känslor men inget som hjälper oss att fatta övertänkta beslut. För saken är ju tyvärr den att det inte endast finns några få offer. Djuren som utnyttjas och dödas i djurindustrin är miljoner och åter miljoner individer. Vi har ansvar att ta in dem alla när vi funderar på hur vi ska hjälpa. Det är bara att inse att vi kan inte fysiskt åka ut och rädda alla, med eller utan våld. 

Om vi vill avsluta våldet mot djuren så krävs det en stor och bred djurrättsrörelse för att övertyga allmänheten att djurutnyttjande är fel. Jag tror att detta görs bäst med en ickevåldsstrategi. 

The post Replik: Ickevåld är mer effektivt appeared first on Anlib.

Icke-våld är något som alltid funnits inom djurrättsrörelsen och är ett begrepp som fortfarande används flitigt. Varför? På vilket sätt skulle inte våld gynna kampen? 

Först får vi reda ut frågan om vad som egentligen är våld. Vissa anser att våld enbart handlar om fysiskt våld medan andra anser att begreppet våld även inkluderar psykiskt och verbalt våld, skadegörelse, vandalism med mera. Våld är alltså ett väldigt subjektivt begrepp men målas oftast upp som något negativt. 

Att hävda att skadegörelse och vandalism skulle vara våld och därmed negativt är absurt. Det är metoder som innebär att ingen skadas och har även visat sig vara väldigt effektiva i kampen för djurens frigörelse. Exempelvis under 80- och 90-talet när Djurens befrielsefront flitigt använde sig av skadegörelse och vandalism (ekonomiskt sabotage) vilket ledde till att många djurförtryckande verksamheter tvingades stänga på grund av konkurs, utmattning eller rädsla.

Precis som våld kan icke-våld dras till det extrema. Pacifism är ett exempel på detta. Pacifism är den ideologiska uppfattningen att våld aldrig någonsin får eller bör användas, inte ens som självförsvar. Djurförtrycket är det mest våldsamma förtrycket som mänskligheten någonsin skapat. Djur förslavas, exploateras, utnyttjas sexuellt och reproduktivt, mördas på löpande band, säljs som produkter, ja listan är lång. Jag anser att vi som är djurvänner agerar i nödvärn när vi kämpar för djurens frigörelse. Alla medel som krävs bör användas för att ge dem det de alltid längtat efter: ett liv utan lidande och förtryck. 

Pacifister brukar bland annat hävda att icke-våld är mer effektivt för kampen samt att det är moraliskt fel att bruka våld mot människor och djur. Att hävda detta är enligt mig naivt och privilegierat eftersom man då verkligen inte förstår allvaret i vad djuren utsätts för. Indirekt värderar man djurförtryckarnas liv och hälsa högre än djuren. 

Det är lätt att vara pacifist när man själv inte är offret. Hade din familjemedlem, din partner eller din bästa vän blivit utsatt för något så grovt som det djuren utsätts för hade du nog varit beredd att ta till våld. Hur kommer det sig att vi bör agera annorlunda när det rör sig om djuren? Det ska såklart heller inte spela någon roll hur nära vår relation är till djuren i fråga. Oavsett, bör vi behandla djurförtrycket lika allvarligt som vi behandlar förtryck mot människor, om inte allvarligare.

Du kan också ställa dig följande frågor som tas upp i boken “Terrorists or Freedom Fighters”. Är du för djurens frigörelse? Tycker du att speciesism är lika oförsvarligt som rasism? Stöder du att Nelson Mandela och partiet African National Congress (ANC) förde en väpnad kamp mot apartheid i Sydafrika? Stöder du Djurrättsmilisens och andra gruppers “väpnade kamp” mot djurförtrycket? Jag vet inte hur du svarade men kanske gav du motsägelsefulla svar.

I slutändan handlar det om rättvisa. Det är inte mer än rätt att de som utsätter djuren för dessa brott får smaka på sin egna medicin. Man ska inte kunna komma undan med att plåga och utnyttja djur. Vi behandlar till och med våldtäktsmän och pedofiler bättre än djuren fastän djur aldrig har gjort någonting för att förtjäna vad vi människor utsätter dem för. Det är oacceptabelt.

Djurrättsaktivisten Gary Yourofsky har uttryckt det träffande. “…so they get to go off and murder cows, pigs, chickens and turkeys… and we’re supposed to hold a sign: ‘please don’t kill the animals’? Bullshit.”

Fråga dig själv: Om du var offret, hade du då brytt dig om vilka metoder som användes för att få dig fri?

The post Våld i kampen för djurens frigörelse appeared first on Anlib.

Enligt legenden blev den grekiska överguden Apollon förälskad i kungadottern Kassandra från Troja. Så upp över öronen att han förärade henne siargåvan, förmågan att skåda in i framtiden. Villkoret var att hon skulle ha sex med honom. 

Kassandra vägrade och Apollon straffade henne på värsta tänkbara sätt: ingen skulle någonsin tro henne. Hon skulle stå maktlös och ensam inför de hemskheter som synerna lade i dagen. Men inte nog med det. Trojanerna inte bara misstrodde henne; de betraktade henne som galen. 

Alltså gick det som det gick. Förgäves varnade Kassandra för den ena katastrofen efter den andra. Till exempel den häst av trä som fienden, grekerna, lämnat utanför murarna. Hästen fördes under jubel in i Troja som en segertrofé. På natten strömmade krigarna ut ur dess innanmäte, beväpnade till tänderna. Och Kassandra fick se sin stad plundras och sättas i brand. 

Kassandrakomplexet är en psykologisk term som refererar till traumat att kunna förutsäga faror, men ständigt bli nonchalerad. När katastrofen väl är ett faktum står Kassandran där isolerad och självömkande  i ett hörn och mumlar: “Vad var det jag sa! Det man sår får man skörda!” Och får, i bästa fall, skit för sin översittar-attityd. Människor som varnar – och sedan får rätt – lever tyvärr ganska farligt.

Det är en tragisk situation, men välbekant för djurrättare. Likt Kassandra har djurrättsrörelsen under i stort sett hela sin existens – från 1900-talets början fram till idag – försökt varna sina medmänniskor för följderna av våldet mot djuren. Hur det brutaliserar oss och skadar vår medkänsla. Hur det tjänar som mönster för förtryck av människor. Hur det bidrar till klimathotet. 

Och inte minst: vilken formidabel grogrund för olika typer av snabbmuterande virus det innebär att många djurindivider packas ihop på minimala, skitiga ytor. Det må vara i Kina, Vietnam, England, Holland eller Sverige. Boven i dramat är den globala efterfrågan på animaliskt protein utan vilken sådana livsfarliga miljöer inte skulle existera.  

Men djurrättsrörelsen har hittills haft det motigt, hur snyggt och ödmjukt man än försökt att paketera varningarna. Inte konstigt. Undergångsprofeter är så dystra att lyssna till även om medicinen är sockrad. Dessutom är det förskräckligt svårt för medlemmar av vår art att föreställa sig katastrofer så länge man själv har hälsan och aktiekurserna stiger. 

Människan klarade sig med nöd och näppe undan fågelinfluensan, galna kosjukan och svininfluensan – några exempel på virus som alla har djurutnyttjandet som gemensam nämnare. Även om det var ett sjå att ha ihjäl alla miljarder djur som var smittade, drabbades bara ett fåtal av oss. Gemene man kunde leva på som vanligt. Inget tvingade oss att göra något åt roten till den onda. 

Nu är saker annorlunda. Ingen kan längre avfärda pandemivarningarna. Ingen kan längre hävda att köttätande är ett personligt val. Det är en praxis som – åtminstone i sin nuvarande form – har ödesdigra konsekvenser för människor, inte bara i fjärran länder och världsdelar utan för oss. Dig och mig. Här och nu. Och gör vi inget åt den industriella exploateringen av djur skördar vi med all säkerhet nya pandemier. 

Myten om Kassandra är en bild för hur närmast omöjligt det är att vinna gehör för den som med fasa i blicken höjer sitt varnande finger. Men någon gudomlig förbannelse vilar inte över djurrättsrörelsen. Vi är inte, som den grekiska mytologins Kassandra, dömda att tala för döva öron. 

Kan erfarenheten av det pågående globala viruset göra skillnad? Är omvärlden mer benägen att lyssna nu när konsekvenserna drabbat oss själva? 

I så fall skulle miljarder och åter miljarder individer slippa ångesten och lidandet för människans hand. Och djurrättsrörelsens roll som den tragiska Kassandra skulle kanske äntligen vara till ända.

The post Vem lyssnar på Kassandra? appeared first on Anlib.

Anlibs artikel om att köttätande orsakar pandemier med professor Björn Olsen har fått vingar och nått över 80 000 läsare, en svindlande siffra för en liten och nischad webbtidning. Att ämnet engagerar är inte svårt att förstå. Kriser sätter ofta fingret på tidigare förbisedda eller osynliga förhållanden – i detta fall kopplingen mellan djurindustrin och smittspridning. Coronaviruset avslöjar saker om oss och vårt samhälle.

Den pågående pandemin ställer också frågor till djurrättsrörelsen. Hur drabbas djuren av krisen? Hur ska djurrättsrörelsen agera under pandemin? Hur når rörelsen ut med sitt budskap i en tid när medierna domineras av coronaviruset? 

Idag inleder Anlib ett coronatema för att diskutera dessa och andra frågor som har aktualiserats av krisen. Våra tidigare artiklar i ämnet bakas in i temat och precis som när vi fokuserade på mjölk förra våren kommer även “vanliga” artiklar, utanför temat, att dyka upp i vårt nyhetsflöde.

Hur djuren drabbas av coronakrisen är fortfarande svårt att överblicka. Det har kommit rapporter om att människor har smittat eller kan smitta andra arter, att foderleveranser inte når fram och att djurtransporter har blivit stående. I nyhetssändningar berättas nästan dagligen om djurförsök i jakten på ett vaccin. Samtidigt rapporteras att många vilda djur har fått det bättre när människor håller sig inne och förorenar mindre.

Att viruset har en inverkan på djurindustrins dödsmaskineri är också tydligt. Visserligen säljer livsmedelsbutiker animalier som aldrig förr men smalare verksamheter, exempelvis skinnbutiker, pälsbutiker och köttrestauranger, är oroliga. Vilka ekonomiska problem och osäkerhetsmoment djurindustrin står inför på längre sikt är mer oklart och behöver analyseras närmare.    

Landets djurrättsaktivister och djurrättsorganisationer påverkas på flera sätt. Kampen för djuren försvåras onekligen av att djurrättsaktivister, liksom resten av befolkningen, mer eller mindre sitter i karantän. En grundläggande fråga för rörelsen är vilka former av aktivism som är möjliga, omöjliga och önskvärda under denna tid. En annan fråga är om det möjligen finns nya och kreativa sätt att engagera sig för djuren för hemmasittande aktivister.

I nuläget vet vi inte hur hårt coronakrisen kommer att drabba mänskligheten men sannolikt får vi snart höra fler föreslå veganism som en lösning. Inte för djurens skull, utan för att undvika pandemier. 

Som djurrättsrörelse kan det vara svårt att förhålla sig till krav på att slopa kött, ägg och mjölk när dessa krav inte utgår från djuren. Det centrala för oss är djurens väl och ve: det meningslösa dödandet och det gränslösa lidande som dagligdags drabbar djuren. Inte klimatet, människans hälsa, minskad smittspridning eller vad det nu kan vara – även om inget av detta är långt ifrån oviktigt.

Men i just denna situation. Ska rörelsen lyfta fram djurindustrins och köttätarnas ansvar för pandemier eller fortsätta med huvudbudskapet, att djur inte är våra att utnyttja? En kombination?

Frågorna är många inför detta tema och en av våra förhoppningar är att ni ska vilja vara med och bidra. Krönikor, debattartiklar, memes, tips, bilder och annat som handlar om djurrätt och coronakrisen mottages med stor tacksamhet. Låt oss tänka kring detta tillsammans!

The post Smittan – Anlibs andra tema appeared first on Anlib.

Vi beskriver ofta vår rörelse som ”djurrättsrörelsen”, och en del av oss, bland andra jag själv, säger att vi är ”djurrättsaktivister”, och vi framhäver att även de icke-mänskliga djuren har rättigheter. Men är detta självklart?

Vilka eller vad som har rättigheter, och vad dessa rättigheter går ut på är, menar jag, en social konstruktion. Att något är ”socialt konstruerat” betyder inte, som en del tror, att detta något inte existerar. Det handlar istället om att våra liv, vårt språk och vårt tänkande växer fram och formas i ett socialt sammanhang, genom relationer och samhällen.

Konceptet rättigheter hänger ihop med idén om värde. ”Alla människor är lika mycket värda”, är ett påstående som de flesta skulle skriva under på. Vi som kämpar för alla djurs befrielse understryker gärna att även andra djur än vi har ett värde, kanske till och med samma värde. Men personer eller saker har inget värde om detta värde inte tilldelas och försvaras av någon. Det finns inget värde utan någon som värderar. På liknande sätt med rättigheter. Rättigheter är något som ges till någon av någon annan. Instans X ger instans Y rätt att existera eller till och med få vissa behov tillgodosedda.

För de av oss som tror på en personlig gud i någon form kan värde och rättigheter (ytterst) anses komma från denna gud, men för de av oss som inte har den tron måste värde och rättigheter förankras någon annanstans. Och även gudstroende behöver mänskliga institutioner som erkänner detta påstådda värde och dessa rättigheter för att de ska bli samhällelig praxis. Denna plats varifrån värde och rättigheter ska garanteras är i vår värld typiskt sett staten. Att betona värde och rättigheter utan gudstro blir därmed att tilldela staten en avgörande roll. Det är staten som måste ge eller åtminstone erkänna och försvara rättigheter. Fokus för en sådan rättighetskamp tenderar därför också att ytterst bli politiker och lagstiftande instanser.

Personligen är jag anarkist – jag vill se ett motstånd mot staten, kapitalet och alla andra hierarkiska maktordningar – men detta måste inte vara avgörande här. Jag brukar själv tänka att ”mänskliga rättigheter” ändå är något positivt, det kan exempelvis ses som en slags antifascistisk rest efter andra världskriget. Det är också ett språk som nationer måste tala, och som många människor förstår, och som vi därför kan använda i vår kamp för de icke-mänskliga djuren, och kanske också för icke-kännande aspekter av planeten.

Jag är alltså inte ”emot” rättigheter, även om en del säkert kommer uppfatta den här texten så. Betoningen på rättigheter kan till och med vara ett sätt att höja kampen till en politisk nivå istället för att enbart fokusera på veganism, då detta ibland riskerar att kantra över i sekterisk renhetslära, individfokus eller liberalt konsumentmakts-tänkande.

Ändå är jag mycket skeptisk till att göra ”djurens rättigheter” till vårt fokus. Det stora problemet, förstås, är att redan ”mänskliga rättigheter” i mycket är en pappersprodukt, som många gånger fungerar som en slags humanistisk skönmålning över förtryck och ojämlikhet. Exempelvis vet vi att över 800 miljoner människor hungrar, samtidigt som ”Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna” i 70 år har sagt (Artikel 25:1): ”Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster”. Med tanke på att vi inte ens är i närheten av att förverkliga de mänskliga rättigheterna trots den enorma mängd tid, arbete och tro som investerats i detta, är det då verkligen rimligt att gå samma väg i kampen för djuren och miljön?

Den här problematiseringen av rättigheter handlar inte heller ”bara” om ord, även om det språk som används är viktigt i varje frihetskamp. Vissa ser stora möjligheter i att utvidga det som ses som grundläggande rättigheter till att även gälla icke-mänskliga djur, och vissa vill att även naturens rättigheter ska ”erkännas”. Jag kan förstå och respektera detta perspektiv, men ytterst kan befrielse och jämlikhet aldrig ges och försvaras av makten. Det vi kan uppnå av detta måste skapas genom kamp och organisering underifrån, tror jag.

Inte ens i de fall när lagar införs för att skydda djur är det någon självklar seger. Alla som är det minsta lilla insatta i frågor om djurskydd, lagstiftning och de existerande förhållandena i industrin vet att det är vanligt att lagar inte följs. Vi vet också att mäktiga och ekonomiskt starka aktörer hela tiden trycker på för att underlätta vinstmaximeringen på djurens bekostnad, varför de segrar som uppnås alltid måste fortsätta upprätthållas i en pågående kamp underifrån.

De existerande lagarna skyddar också speciesism, jakt och djurindustri på oräkneliga sätt, och slår ned på de som gör motstånd, och kommer så göra under överskådlig tid. Vi har inte råd att vara naiva. När politik eller lagar ändras till vinst för de icke-mänskliga djuren på något område kan vi förstås fira litegrann, men medvetna om att de faktiskt existerande staterna generellt sett är djurens fiender.

Vi är alla djur, men så länge vi tillåter vissa människodjur att i praktiken avgöra vilka som ska tillåtas att existera och leva i frihet kommer vi alla att vara slavar. Djurens befrielse måste vara vårt eget verk.

The post Kämpa mindre för djurens rättigheter appeared first on Anlib.

Mina barn är veganer. Det är en mening som rör upp många känslor och förutfattade meningar. Både hos djurätare som tror att vi använder lögner och propaganda för att förvränga de små huvudena, men också hos veganer som tycker att små barn kan inte sätta sig in det ställningstagandet själva – så de kan inte kallas veganer. 

Mina barn är fyra och fem år, de är veganer sedan start. Från början, när de inte hade en egen röst, så var det vår etiska livsstil som de helt enkelt bara följde men nu är de egna små personer med egna röster och åsikter. Det är så himla fint att se barn som faktiskt inte blivit matade med propaganda om att kons mjölk är till för oss och att kött är det enda proteinet du kan överleva på. 

Mina barn växer upp (fullt friska) och ser sanningen som den är. De har själva sett hur gårdarna djuren lever på ser ut och kallar dem med egna ord för fängelser. De vet att köttet som ligger på folks tallrikar är döda djur, de förstår inte riktigt död mer än att det är att aldrig mer finnas eller komma tillbaka. De vet att ägg kommer från hönornas kloak, de har träffat räddade hönor och vet var de kommer ifrån – från ett fängelse till att vara fria i djurfristäder där de inte används som produkter. 

De vet att när de var små så fick de mjölk av mig från mina bröst för att jag är deras mamma. Men de vet också att normen i samhället är att efter man har druckit mammas mjölk så börjar man dricka kons mjölk. Och för att dricka den så måste mamma ko få bebisar som tas ifrån henne och att alla hennes bebisar kommer hamna på folks tallrikar och tillslut även hon själv. 

Vi har alltid förklarat enkelt att vissa inte vet att det som de äter kommit från ett djur och att det tyvärr finns dem som vet men inte bryr sig. Som tycker att djur är våra att göra vad vi vill med. Barnen tycker båda alternativen är otroligt konstiga och har en tendens att tycka att djurätare är elaka eller onda. Speciellt när de äter sin veganska ost, ghurt och dricker växtdryck så blir det ju ännu mer förvirrande. Folk vet att djur lider och dör och allt de äter kan vi äta fast veganskt, så varför väljer folk att inte vara veganer?

Det har gjort dem till små aktivister som bland annat påpekar folks val i affären eller pekar och pratar högt om att det är döda djur som ligger i köttdisken. De pratar också om att de är veganer på förskolan, med sina kompisar och med äldre släktingar som blir upprörda över att de inte får göra som de vill utan att bli pikade. De känner sig så stolta när de får vara med på demonstrationer med oss vuxna för att rädda djuren. 

En del verkar tro att barn som är veganer från start kommer gå emot sina föräldrar på sikt och övergå till att äta djur. Jag delar inte den oron.  Alla inlägg och historier jag har hört i frågan är från föräldrar som har förskönat det hela, dolt sanningen om djurindustrin för att det skulle vara för jobbigt för barnet att veta. Vet barnet inte sanningen så är det klart att de inte bryr sig lika mycket, inget konstigt alls.

Alla barn har revolter i sitt liv, även jag. Men jag blev vegetarian när jag var nio år och då var jag extremt udda men jag övergav aldrig min etiska livsstil. I dagens läge är var och varannan vego på något sätt eller utesluter animaliska produkter ibland. Förutom etiska skäl att välja bort animalier har miljö- och hälsoskäl gjort att det inte längre ses som udda.

Människor äter animaliska produkter för att det är tradition, för att det är bekvämt och för att de gillar smaken. Om barn växer upp utan den traditionen, utan skygglappar och vet sanningen bakom allt. Om den enda bekvämligheten och smaken de vet och känner till är den veganska. Då ser jag inte en framtid med att de skulle välja en annan livsstil och kost när de blir äldre. 

Mina barn kommer växa upp och bli empatiska fantastiska människor som respekterar allt liv på vår gemensamma jord och det behövs verkligen i den här världen.

The post Mina barn är veganer appeared first on Anlib.

Vi sitter framför huvudentrén till Skövde slakteri. Varningstrianglar och koner har placerats på uppfarten, avspärrningstejpen är på plats. Grinden har försetts med lås och en banderoll vars enda ord sammanfattar allt: 

STÄNGT. 

Ingen kommer in, ingen kommer ut. Blockaden är i full gång.

Vi har STÄNGT dödsfabriken. 

Jag smakar på det, säger det för mig själv. Det ligger jävligt fint i munnen. Det har något definitivt över sig, enkelt och rättframt. Man kan dra ut lite på den inledande konsonanten för sedan låta ordet flyga fritt innan landningen i det avslutande t:et. Det låter som man för gott dragit igen en dörr. Ja, eller en grind.

Tyvärr. Vi har tagit över. Stället är STÄNGT.

Vi väntar på att polisen ska dyka upp. Var och en förbereder sig, går igenom scenarierna. Trotsa uppmaningen? Bäras bort? Riskera att häktas? 

Minuterna går. Ingen ordningsmakt i synhåll. 

En slakteriarbetare närmar sig från andra sidan stängslet. Diskret försöker personen få kontakt med någon. En av oss går fram. 

Vad säger personen? Vad vill personen?

Slakteriarbetaren säger att den skäms över att jobba här. Och är på vår sida.

Jag kan det här slakteriet. Tillsammans med andra SAVE-aktivister i Skaraborg har jag sett tusentals djur försvinna genom grindarna. Precis som alla djurrättsaktivister vet jag allt om maktlöshet och förtvivlan och att vara i underläge. Visst finns det förbipasserande som visar uppskattning, men för det mesta är det långfingret, pekfingret mot pannan eller okvädningsord som vi inkasserar. 

Men idag är det annorlunda. Vi är många, ja, så känns det. Modet, beslutsamheten, omsorgen – vågar jag säga kärleken? – vibrerar i luften. Och när polisen dyker upp på uppfarten, vid sidan av varningstriangeln och konerna, följer inga ultimatum, visitationer eller utfrågningar. Istället frågar de artigt om vi möjligen skulle kunna tänka oss att ställa oss på ett annat ställe? Kanske inte mitt framför grinden? 

Nähänä, inte det. Nänä.

Och så släntrar de tillbaka till kupévärmen.

Ok, visst, jag vet. Den här blockaden räddade ingen. Inget djur undgick gaskammaren tack vare oss. I själva verket hann vi knappt resa oss förrän grindarna öppnades för de väntande transporterna. Alla – det gick att utläsa i var och ens ansiktsuttryck – önskade att vi hade kunnat göra mer, något annat. Någon knöt näven i ilska, någon muttrade med glansiga ögon. Lite symboliskt grus i dödandets maskineri. Var det allt?

Inte för oss som stod samlade i ring på parkeringsplatsen. Den allt överskuggande känslan var att vi, visserligen under en mycket kort stund, faktiskt hade stängt dödsfabriken. Någon sa:

– Vi tog initiativet. Vi bestämde villkoren. Vi genomförde det vi föresatt oss.

Och för vårt inre såg vi en annan blockad, nästa blockad, några var i tanken faktiskt redan där, en blockad som inte varar i två timmar utan i tjugo timmar, en blockad utförd inte av tjugo beslutsamma aktivister utan av två hundra. 

Då kan det börja stängas på allvar.

Nyhetsartikel om blockaden av Skövde slakteri

The post STÄNGT – smaka på ordet appeared first on Anlib.

Om Arlagården i Uppdrag gransknings uppmärksammade program är ett undantagsfall eller följden av ett systemfel är fortfarande oklart för tittaren när eftertexterna börjar rulla. Journalisterna själva verkar främst se det som ett enskilt fall. I förbifarten nämner de att det “säkert ser ut som i Bregottreklamen på de flesta gårdar”, ett anmärkningsvärt okritiskt antagande från granskande journalister. 

I berättelsen om Arlagården som ett enskilt rötägg får Uppdrag granskning god draghjälp av de experter de intervjuar. Veterinärer och djurskyddsakademiker anlägger förväntade miner och säger förutsägbara repliker om att detta är det värsta de har sett. På så sätt skyddar de resten av branschen. Veterinärens tårade ögon blir för tittaren en garanti för att det verkligen inte är så här det brukar gå till. Djurskyddsakademikern säger rakt ut att visst är det synd om djuren, men det är nästan lika synd om alla de bönder som sköter sig och vars bransch nu svärtas ner. Experterna gör precis vad de ska i den medielogik vi är vana att se.

Med rötäggsvinkeln är länsstyrelsen, den samhällsinstans som borde ha agerat kraftigare, antagonisten i programmet. Men här börjar berättelsen skava. Länsstyrelsens representant viker inte med blicken när hon förklarar att myndigheten har gjort vad de ska i det här fallet. De har följt den gängse rutinen och kommer fortsätta att hålla sig till den. Även LRF sluter upp bakom den bilden när deras företrädare säger att “vi har ett kontrollsystem som fungerar i det här landet”.

Länsstyrelsen och LRF vägrar därmed spela med i Uppdrag gransknings rötäggsberättelse. De går inte med på att offra en enskild gård för att inte svärta ner hela branschen. Men om kontrollsystemet – vars funktion är att rädda illusionen om det goda djurskyddet – ska lugna folket måste några rötägg offras ibland. På ett sätt är Länsstyrelsen och LRF ärligare än experterna, kanske är det ett utslag av bristande medieträning.  

Men det mest slående i reportaget är hur djuren som vanligt osynliggörs. De blir på ytterligare ett sätt medel för mänskliga mål, i det här fallet som bevis för gårdsägarens och myndighetens uselhet. En riktigt mager ko blir en bra bild att lägga framför intervjupersonerna. Tillräckligt många kor blir underlag för en fällande dom. 

För samtidigt som experterna poängterar att lagen är skriven för att skydda enskilda djur, är de tydliga med att det anmärkningsvärda i det här fallet är att det är så många kor som är magra. En och annan ser alltid ut så här på en stor gård, säger de, och flyttar effektivt fokus från djurens lidande till frågan om ägarens skuld, samtidigt som de avslöjar något viktigt om djurindustrin i stort.

Hur ligger det till egentligen då – är gården ett extremfall eller ett mer eller mindre slumpmässigt nedslag i verklighetens Bregottfabrik? Sanningen ligger någonstans däremellan. Detta är med allra största säkerhet inte det värsta som de mångåriga veterinärerna har sett. Det är snarare ett typexempel på ett fall som dras i långbänk på Länsstyrelsen, och sådana fall är inga ovanligheter. Och naturligtvis är vart och ett av dessa fall en naturlig följd av ett bakomliggande systemfel, systemfelet att vi utnyttjar djur.

The post Arlagården – ett systemfel appeared first on Anlib.

Från Save movement som står utanför till Slakteriinspektionen som oanmält kliver in och nu senast Djurfront som kedjar fast sig. Den senaste tiden har många grupper stört och uppmärksammat dödsmaskineriet på landets slakterier. Djurrättsrörelsen kan inte längre se på när icke-mänskliga djur, var och en på löpande band, får livet brutalt taget och kroppen uppskuren. Det är dags att samlas bakom två kraftfulla ord: Stoppa slakten!

Det är en paroll som redan används inom djurrättsrörelsen och vi har har mycket att vinna på att använda den ännu mer. Det djurrättsliga budskapet är klart och tydligt vilket skulle kunna öka förståelsen för vad vi faktiskt vill. Det är också ett politiskt förslag som fler än bara veganer och djurrättare skulle kunna ställa sig bakom. Exempelvis visar en undersökning från 2017 att 47 procent av amerikanerna stöder ett förbud mot slakterier.  

Varför skulle en animaliekonsument ställa sig bakom ett sådant upprop? För det första tycker många att slakterier är otrevliga platser. För det andra börjar fler och fler förstå att animalier inte är så nödvändiga som de tidigare har trott. Men varje djurrättsförespråkare har nog märkt att faktisk omställning i vardagen verkar vara en riktigt tuff puckel för gemene man att ta sig över. Genom att slakterier förbjuds så kan den handlingsförlamade konsumenten med dåligt samvete pusta ut. 

Varför skulle då en djurrättare lägga energi på att prata om att stänga slakterier istället för att försöka få folk att bli veganer? Den vegovåg som drar över landet är mycket tack vare miljöfrågan. Det gör det svårt att föra djurrättsliga diskussioner som inte tas över av prat om klimatet, hållbarhet och ekologi och där måste vi erkänna att det faktiskt finns viss hållbar animaliekonsumtion. Slakterier är djurförtryckets mörka hjärta och att ursäkta att miljoner liv tas på landets dödsfabriker är mycket svårare. 

Idag finns många grupper, organisationer och individer som kämpar för djurens befrielse. Om fler sluter upp för att stoppa slakten med sina egna arbetsmetoder och tillvägagångssätt är jag säker på att vi kan komma långt!

The post Stoppa slakten appeared first on Anlib.

När vi läser debattartikeln om att intersektionalitet skulle vara ”skadligt” för djurrättsrörelsen känns det viktigt att ge vår bild. Vi ser intersektionalitet som ett värdefullt verktyg för att på allvar förstå och blottlägga djurförtrycket och kunna utveckla effektiva strategier som för kampen mot speciesism framåt.

Artikeln beskriver hur djurrättsrörelsen blivit mer ”mångfaldig”, men att djurrättsrörelsen består av människor med olika bakgrund är inte direkt något nytt fenomen. Tvärtom är rörelsen till stora delar uppbyggd av personer som själva har varit förtryckta och som många gånger varit, och är, engagerade i flera kamper.

Vi ställer oss därför frågan vilka människor ni är rädda att utesluta om rörelsen ställer krav på att aktivister inte ska agera på sätt som är exempelvis rasistiskt, misogynt och transfobt? Ser ni inte den mycket större faran: att en rörelse som tillåter just sådant, riskerar att utesluta en mycket större mängd potentiella djurrättare, och därmed förbli liten och marginell?

Ett intersektionellt perspektiv synliggör att flera olika maktordningar kan hänga ihop. Ett exempel på det är hur rasism och speciesism samverkar. Många människor som äter animaliska produkter rättfärdigar det med att djuren behandlas bra i Sverige som ju har ”världens bästa djurskydd”. Detta medan andra länder utmålas som ”barbariska”. Här strålar rasism och speciesism samman och sprider rasistiska fördomar samtidigt som det egna utnyttjandet och dödandet av ickemänskliga djur blir mer “okej”.

Vi håller dock med om att det finns alltför många veganer och andra som resonerar speciesistiskt, och som gör det genom att ”gömma sig bakom” en påstådd hänsyn om förtryckta människor. Att upphöja människors intressen över ickemänskliga djurs går inte att rättfärdiga. Kännande individer, oavsett art, förtjänar samma respekt och hänsyn. Exploateringen av ickemänskliga djur är, som författarna skriver, ett av mänsklighetens största moraliska brott. Men det är i vanlig ordning speciesismen som är boven här, inte det intersektionella perspektivet.

Intersektionalitet hjälper oss se att förtryck ofta bygger på en uppdelning i mänskligt och omänskligt där alla som avviker från mänsklighets-normen (den vita, heterosexuella cis-mannen) anses vara mindre mänskliga och därmed mer okej att förtrycka. Normbrytande människogrupper har traditionellt sett kopplats samman med just “djuriskhet” och setts som ”ociviliserade”, ”primitiva” eller ”vilda”, en sammankoppling som använts för att rättfärdiga förtryck mot dessa grupper. Vi ser en enorm potential i denna insikt: om förtrycket mot ickemänskliga och mänskliga djur vilar på samma mekanismer, skulle en strategisk och inkluderande djurrättsrörelse kunna mobilisera mängder med allierade!

Istället för att, som författarna, ställa förtryckta grupper mot varandra, kommer kampen för ickemänskliga djur gynnas av att vi inser hur olika förtryck bygger på samma grundläggande idéer: att vissa individer finns till för andra att utnyttja för ens egna vinnings skull. Det betyder inte att djurrättsrörelsen ska driva kampanjer mot förtryck av människor, eller att det inte finns relevanta och sanna jämförelser att göra mellan ickemänskliga och mänskliga förtryck, utan om att lyfta blicken och se hur allt hänger ihop och vad det kan betyda för hur vi organiserar oss och driver vårt arbete.

Djurens frigörelse kommer inte att vara möjlig i en värld med rasism, sexism och andra förtryck mot människor, likväl som rasism och andra förtryck mot människor aldrig kommer försvinna i en värld med fortsatt djurförtryck. Det är ett enormt viktigt budskap som vi som rörelse behöver nå ut med. Därför behövs en intersektionell förståelse för att möjliggöra allas frigörelse.

Djurhemmet Tigerharen
Jonna Håkansson
Malin Gustafsson
Dorna Behdadi
Atilla Zeyghami
Angelo Tapia
Olle Olsson
Linnea Bjerding
Emily Smith
Juan Velasquez
Hannah Leuchovius
Malena Thulstrup
Majja Bergmontt
Maria Hasani
Mio Folkegård
Felicia Sörensen
Ronja Pyyaho
Emelie Wistemar
Ebba Rodhe
Salli Moore
Frida Frehner
Emelie Iacobi
Emelie Wiberg
Martina Vedin
Max Malm
Helena Hjerpe
Linda Kaski
Sara Andersson

The post Replik: Djurrättsrörelsen gynnas av intersektionalitet appeared first on Anlib.

Ju mer djurrättsrörelsen växer, desto mer mångfaldig blir den. Folk från olika bakgrunder, av olika kön, med olika etniciteter och värderingar engagerar sig för djuren. Detta är såklart främst positivt men för även med sig problem som skapar klyftor och splittringar inom rörelsen. Vissa aktivister anser att djurrättsrörelsen bör vara intersektionell och att alla olika förtryck – såsom sexism, rasism, speciesism med flera – är sammankopplade. Detta är skadligt för själva djurrättsrörelsen och därmed för djuren och deras väg mot sin frigörelse. 

Genom hela mänsklighetens historia har djuren varit de mest förtryckta vilket de fortfarande är. Trots vår tekniska, sociala och politiska utveckling och vår tillgång till information och fakta utnyttjar vi fortfarande djur på miljontals olika sätt.

Problemet med intersektionella veganer är att de, baserat på sina egna värderingar och antaganden, vill utesluta folk, organisationer och grupper som inte tänker som dem från djurrättsrörelsen. Djuren bryr sig inte om vilka vi är eller vad vi tycker om saker och ting, de vill bara ha sin frihet och för att det ska ske måste så många som möjligt kämpa för dem. 

Att vi ska behandla våra kamrater med respekt är en självklarhet men samtidigt måste vi kunna tillåta rörelsen att växa. Det kommer alltid finnas folk som inte delar ens värderingar men för att kampen ska vara så effektiv som möjligt måste vi behålla vårt fokus på djuren och djurrättskampen. Det är okej att ha konflikter, inte tycka om varandra och inte vilja syssla med samma aktivism men vi borde sluta sabotera för varandra och istället fokusera på det som verkligen spelar roll: djuren. 

Ett annat stort problem med intersektionalitet är att djuren ständigt förminskas. Specifika ord, jämförelser/paralleller och uttryck får inte användas om det riskerar att människor blir kränkta. Klassiska exempel på detta är att dra paralleller mellan förintelsen och djurindustrin, att kalla inseminering av djur våldtäkt och att använda sig av uttryck såsom “If you hunt, you’re a cunt”. Syftet med att exempelvis kalla inseminering för våldtäkt är inte att förminska människor utan att beskriva något som faktiskt är en våldtäkt. Att visa att det djuren upplever, inte är mindre hemskt för dem än vad vi människor upplever under en våldtäkt. 

Intersektionella tenderar även att kompromissa med djurens rättigheter. Det är egentligen oundvikligt om en är människorättare och intersektionell. Exempel på detta: ”Det är synd om slakteriarbetarna, de är också offer”. Om en funktionsnedsatt/trans/icke-vit person skulle ha på sig djurpäls skulle inte en intersektionell vilja skamma den personen i rädsla för att bli stämplad som funkofob/transfob/rasist, när det egentligen inte borde handla om vem den personen är utan enbart om att den förtycker djur. 

När man väljer att kämpa mot flera olika förtyck samtidigt kan man inte ge hundra procent på varje front, vilket också är ett problem med intersektionella veganer. Det finns massvis av människor och grupper som enbart kämpar för människors rättigheter men det finns inte alls lika många som kämpar enbart för djurens. 

Djuren behöver fler aktivister som lever för djurrätt, som skulle våga offra lite av sin bekvämlighet för djuren. De behöver folk som förstår att djuren måste få ha sin egen kamp, precis som människor får ha sina. De behöver folk som skulle kunna gå hur långt som helst för att uppnå djurens frigörelse. Det är inget annat än förminskande att bunta ihop/likställa djurförtrycket med människoförtryck då det är uppenbart att djuren är mest förtryckta och behöver mest hjälp.

The post Intersektionalitet skadar djurrättsrörelsen appeared first on Anlib.

Inför 2020-talet står djurrättsrörelsen i Sverige starkare än någonsin. Låt oss inte glömma det. En titt i backspegeln ger perspektiv. 

I Sverige startade kampen för djuren på allvar när Veganföreningen bildades på 1970-talet men det var inte förrän på 1990-talet som djurrättsrörelsen verkligen flyttade fram sina positioner. I efterhand tänker många på slagordet ”Kött är mord”, hardcoremusik, Umeå, minkutsläpp och ”militanta veganer”. Men det var också ett decennium när djurrättsfilosofer som Tom Regan och Peter Singer bjöds in till Sveriges riksdag, när en yrvaken debatt om djuretik fördes på tidningarnas kultursidor och när köttätande började diskuteras vid landets köksbord. Kort sagt: djurrätt blev en samhällsfråga.

Tyvärr kom inte djurens frigörelse med det nya milleniumet. Istället minskade engagemanget för djuren under 2000-talets första decennium. Orsaken kan ha varit att den aktivistgeneration som satte djurrättsfrågan högt på dagordningen under 1990-talet blev äldre, bildade familj och hade mindre tid för aktivism. Dessutom var återväxten inom rörelsen svag, kanske lockade andra samhällsfrågor mer. Många äldre djurrättsaktivister brukar tala om ”det mörka decenniet”.

På 2010-talet fick djurrättsrörelsen fart igen. Det går inte att överskatta internet och sociala mediers betydelse. Plötsligt kunde människor se bilder och filmer från djurfabriker och slakterier på sina datorskärmar och mobiltelefoner. Information om djuretik, veganism och aktivism blev också lättillgänglig.

Under decenniet valde fler och fler att aktivera och organisera sig för djuren på olika sätt: nätaktivism, nya djurrättsgrupper och nya metoder. Aldrig tidigare hade den svenska djurrättsrörelsen varit så bred och mångfacetterad. Yttre faktorer som att klimat- och hälsorörelsen började kritisera djurindustrin och animaliekonsumtion gav djurrättsfrågan en extra skjuts.

Vad som händer med djurrättsrörelsen under 2020-talet vet vi inte än. Det vi vet är att djurens frigörelse inte kommer av sig själv och att djurrättsrörelsen har väldigt goda förutsättningar för att vara framgångsrik. Nu är det upp till oss!

The post 2010-talet – djurrättsaktivismens återkomst appeared first on Anlib.

I djurrättsrörelsen pratas det mycket om vad vi stoppar i munnen. Om en blandkostare säger: ”Lägg er inte i vad jag väljer att äta! Det är mitt val och ingen annans”. Så kan en vegan svara att valet av mat inte endast rör den som äter eftersom så länge vi äter djur så bidrar maten till lidande och död för andra. 

En sak som det pratas mindre om i djurrättsrörelsen är pengar. ”Men vad jag gör av mina pengar är väl min ensak?!” tänker nog de flesta. Det är sant att du själv avgör vad du lägger dina pengar på men jag skulle hävda att vad vi lägger våra pengar på är en lika stor (eller större) moralisk fråga som vad vi väljer att stoppa i munnen.

​Det som fick mig att inse detta var ett känt exempel av filosofen Peter Singer: Tänk dig att du går förbi en damm. Där ser du till din förskräckelse ett litet barn som håller på att drunkna. Ingen annan än du finns i närheten. Vattnet är grunt så du skulle inte ha några problem med att rädda barnet. Problemet är att du har på dig ett par nya fina skor som kostade över tusen kronor. Du inser att de skulle bli helt förstörda av dyngan i dammen. Vad skulle du göra i denna situation?

Jag hoppas att du trots kostnaden för skorna skulle rädda barnet. Singers poäng är att det finns många fattiga barn i världen just nu som riskerar att dö om de inte får hjälp, precis som barnet i dammen. Och det finns konkreta sätt att hjälpa dem. Biståndsorganisationer jobbar med att ge ut mat, vaccinationer och malarianät som räddar liv varje dag. Ändå är det ganska få som ger substantiella belopp till biståndsorganisationer som kan rädda liv. Om vi kritiserar personen som går förbi ett drunknande barn för att hen bryr sig mer om sina skor så borde vi själva åtminstone regelbundet kunna ge en summa motsvarande ett par dyra skor om vi har ett vanligt jobb.   ​

Samma sak gäller för att hjälpa djur. Djurindustrin har enorma resurser medan djurrättsrörelsen är fattig även om många djurrättsorganisationer gör fantastiska insatser för att hjälpa djur. Med större ekonomiska resurser skulle fler foldrar kunna tryckas, fler djurrättsannonser köpas och fler skulle kunna anställas. Själv jobbar jag på heltid endast med hjälp av gåvor. Det hade varit omöjligt om det inte fanns de som var villiga att ge för att andra ska kunna jobba för djuren. Om fler skulle vara villiga att ge skulle betydligt fler heltidsaktivister för djuren finnas. 

​”Okej”, kanske du säger, ”jag borde nog hjälpa med mina pengar men ska jag då känna dåligt samvete för varenda öl jag dricker eller varje biobesök jag gör eftersom dessa pengar skulle kunna gå till att rädda djur?” Nej, att gå runt och känna dåligt samvete hela tiden gynnar varken dig eller djuren. Istället skulle du kunna sätta dig ner och fundera kring hur mycket per månad som du kan ge till djuren (eller till annan viktig samhällsinsats). 

Naturligtvis är situationen för oss alla olika beroende av hur stora inkomster och utgifter vi har i våra liv. Kanske du kommer fram till att du kan ge fem eller tio procent av din inkomst varje månad till en djurrättsorganisation eller till en djurrättsaktivist. Enklaste är att fixa med ett autogiro så att det går automatiskt varje månad. Se det som din djurskatt! Men till skillnad från skatt så kan du välja exakt var pengarna ska gå: till djuren. När du har fyllt i överföringsuppgifterna på din dator – känn glädjen över alla de djur du hjälper. Betala din djurskatt varje månad och använd resten av pengarna med gott samvete.

The post Betala djurskatt appeared first on Anlib.

Just nu, under november och december, pågår förintelsen för minkarna på Sveriges minkfarmer. Cirka 650 000 individer kommer att gasas till döds innan året är slut. Det enda ”positiva” med den siffran är att antalet mördade minkar har halverats sedan 2015.

Enligt en prognos från Kopenhagen Fur, världens största pälsauktionshus, har även den globala minkproduktionen en nedåtgående trend. Kopenhagen Fur har meddelat att var fjärde anställd, omkring 130-150 personer, beräknas bli uppsagda inom kort.

Intresseorganisationen Svensk Mink går också på knäna och har inte ens kapital nog för medlemsavgiften till Lantbrukarnas riksförbund. Till råga på allt flydde Svensk Minks VD Johan Dalén den sjunkande skutan genom att fegt avgå när han insåg att han är på väg att förlora kriget mot djurvännerna.

Dalén har i princip varit hela pälsindustrins ansikte utåt och verkar ha haft som enda tydliga arbetsuppgift att föra krig mot djurrättsaktivister och andra meningsmotståndare. Lyckligtvis ersattes han nyligen av sin företrädare Jörgen Martinsson som mest är känd för sin okunskap och förlorade debatter mot djurvänner i media.

Pälsindustrin är alltså svagare än någonsin. Så det är hög tid för oss djurvänner att agera in i det sista för att övertyga de sista minkmördarna och deras familjer att lägga ner verksamheten nu när siffrorna är blodröda. Då många inom vår rörelse verkar vara av uppfattningen att minkfarmsmotstånd endast är vigt åt mer radikala grupper vill jag uppmana er alla att tänka till ytterligare och inte låta organisationsgränser stoppa er från att agera.

Djurrättsaktivister i Sverige har en lång och framgångsrik historia i kampen mot pälsindustrin. Tidigare fanns förutom minkfarmer, även räv- och chinchillafarmer. Den sista rävfarmen stängdes 2001 och den sista chinchillafarmen 2014.

Under en tioårsperiod har antalet minkfarmer i Sverige minskat med cirka sextio procent trots det eviga sveket från politiker. Allt tack vare djurrättsaktivisters kampvilja och gedigna motstånd. Demonstrationer, direkta aktioner, granskningar, etcetera. Det är det som har fått minkfarmar att gå i graven, en efter en. Lita aldrig på politiker.

Jag har deltagit i flertalet framgångsrika kampanjer mot enskilda minkfarmer i olika organisationer, till exempel i Skyberga, Svedala, Kode, Mark, Hjo och Svenljunga. Samtliga av dessa farmer är nu nedlagda.

Just nu är jag aktiv i kampanjen ”Stäng minkfarmen i Falkenberg”. Även om just denna minkfarmare är seg som agave så vet jag att vi kommer vinna till slut. Det gör vi nämligen alltid.

Framåt kamrater! Kom med i kampen för att stänga de sista minkfarmerna i Sverige och låt oss till varje pris krossa djurplågeriet och pälsindustrin.

The post Upp till kamp mot minkfarmerna appeared first on Anlib.

Det är Halloweentider och många går på fest utklädda till sina favoritmördare från skräckfilmsgenren. Andra nöjer sig med att krypa upp i en trygg soffa för att ännu en gång låta sig skrämmas av Michael Myers, Jason, Leatherface, Hannibal Lecter eller någon annan ikonisk dödsbringare.

Ett tema som återkommer i flera skräckfilmer är att människor inte behandlas som människor. De behandlas som objekt, råvaror eller mat. De jagas, mördas och styckas. Kort sagt: De blir behandlade som djur.

I de tidiga skräckfilmerna är vampyrer, zombies och andra fantasiväsen på jakt efter människoblod eller människokött. När Renfield skär sig på ett papper i Dracula från 1931 zoomar kameran in på huvudrollsinnehavaren Bela Lugosis ansikte. Vi ser hur den legendariska vampyren suktar efter blodet på fingertoppen. I Night of the Living Dead från 1966, en av de första zombiefilmerna, sitter de odöda och smaskar på mänskliga händer, fötter och inälvor. En senare människoätare är den intelligenta och kallblodiga kannibalen Hannibal Lecter. Han har gett upphov till många mardrömmar, särskilt i Anthony Hopkins skepnad i När lammen tystnar från 1991.

Den skräckfilm som tydligast kopplar ihop dödandet av människor och dödandet av djur är kultfilmen Motorsågsmassakern från 1974. Vi får möta en familj som i flera generationer har jobbat på ett slakteri på den amerikanska landsbygden. När slakteriet stänger förvandlar de sitt eget hus till ett slakteri – men inte för djur utan för människor.

En av sönerna, Leatherface, slår ihjäl tonåringarna i filmen med en slägga, precis som man gjorde på slakteriet. Sedan styckar han kropparna med en motorsåg och lägger dem i frysen för att laga pölsa av dem. I en av de mest klassiska scenerna hänger han upp en kvinna levande på en köttkrok.

Regissören Tobe Hooper slutade själv att äta kött under filminspelningen och har poängterat att filmens grundtema är kött och dödandet av kännande varelser. I filmens inledning säger till och med karaktären Pam (hon som hamnar på köttkroken) att hon tycker att det är fel att döda djur för mat.

Ibland undrar jag varför den djurrättsliga dimensionen i Motorsågsmassakern och många andra skräckfilmer inte lyfts fram oftare. Sällan ställs den uppenbara frågan: Om vi nu tycker att frossandet i blod och kött är så skrämmande – borde vi inte själva sluta döda och lemlästa? 

Det går att psykologisera och tänka att det – på ett djupare plan – är monstret i oss själva vi möter när vi ser vampyrer, kannibaler och mördare på bioduken eller tv-skärmen. Monstret som går till livsmedelsbutiken och köper hem kroppsvätskor och likdelar för att avnjuta dem till middag. Det är kanske är just det som verkligen skrämmer oss!

Låt oss aldrig glömma att för djuren som jagas, fiskas eller slaktas är skräckfilmer inte kittlande rysningar eller avkoppling. Det är deras verklighet. Så det är hög tid att vi nöjer oss med att se blod, mord och slakt på film. Vi behöver inte bete oss som blodtörstiga mördare i verkligheten.

The post Halloweenkrönika: Vi är mördarna appeared first on Anlib.

De flesta av oss som förespråkar ökad djurrätt hamnar ofta i samtal med andra människor kring hur djur behandlas i samhället och om det är moraliskt försvarbart att använda sig av djurs kroppar för mat, kläder, arbete med mera. Vi djurrättsaktivister och veganer har lagt mycket jobb på att ifrågasätta hur vårt samhälle utnyttjar andra djurs kroppar men inte lika mycket kring ägandefrågan. Detta är ett område som vi bör lyfta mer.

Fler människor väljer att sluta konsumera djurs kroppar men konsumentmakt förändrar tyvärr inte lagstiftning. Djurindustrin är den största boven när det gäller att djur fortsätter exploateras och djurindustrin exploaterar djur för att de vill maximera vinst. Kapitalism helt enkelt. Det är en liten grupp företag och aktieägare som tjänar en förmögenhet på djurexploatering.

Men vi samhällsmedborgare måste fråga oss: Varför är det lagligt att äga en annan varelse? Varför får man köpa och sälja kor, grisar, hundar med mera? Det är ingenting som är naturligt eller nödvändigt.

Utifrån ett djurrättsperspektiv måste ägandet av andra arter utmanas och på sikt upphöra. Detta kan endast lösas genom att djur upphör att vara egendom i lagen och tillåts vara juridiska personer. Om djur upphör vara egendom i lagens ögon då skulle djurindustrin inte kunna tjäna pengar på djurs kroppar längre och våldet mot djur skulle minska dramatiskt.

Upphörandet av ägandet skulle också leda till att vi människor måste omorganisera vårt samhälle då fler arter är juridiska personer och vår relation till dem kommer förändras.

En indisk högsta domstol i Punjab och Haryana har erkänt djur som juridiska enheter, vilket kan innebära att fler i djurriket kommer behandlas likt juridiska personer, samtidigt ska alla mänskliga invånare i lagens ögon ses som ”in loco parentis”, alltså som en form av vårdnadshavare.

Vem vet, när ägandet upphör och kapitalister förbjuds att exploatera djur, då kanske vi blir djurens vårdnadshavare och inleder en ny relation mer fri från förtryck.

The post Ta tag i ägandet av djur appeared first on Anlib.

Den konservative filosofen Edmund Burke sa att ”dåliga lagar är den värsta formen av tyranni”. Han syftade nog inte på de lagar som påverkar djur men hade rätt i sak. För ur djurens perspektiv är en svensk domstol inte en plats där rättvisa skipas. Det är en plats där djurförtrycket upprätthålls.

De mest förödande lagarna för djuren är utan tvekan de lagar som möjliggör att djur blir instängda, torterade och dödade. Men lagstiftningen har också en annan måltavla: de som försvarar djuren.

De senaste veckorna har flera djurrättsaktivister blivit dömda för att de står upp för djuren på olika sätt. Aktivister från Slakteriinspektionen, tidigare Kycklinginspektionen, har fått böter för att de har gått in och filmat på ett slakteri. Dessutom har en djurrättsaktivist som demonstrerat mot och gjort livet surt för en minkfarmare dömts till fängelse.

Oavsett vad man tycker om olika metoder som djurrättsaktivister använder i kampen för djurens frigörelse så är en sak säker. Om det inte hade funnits lagar som möjliggör djurförtryck hade dessa aktivister aldrig funnits och aldrig blivit dömda.

Problemet är således inte att djurrättsaktivister bryter mot lagen. Problemet är att vi lever i ett samhälle som inte ser någon större skillnad mellan att plocka ett äpple och att slakta en ko. Och att likgiltigheten för djurens intressen finns inskriven i våra lagböcker.

Lagen är inte naturgiven. Den är en mänsklig konstruktion som ofta skyddar specifika gruppers intressen. I det här fallet de människor som tjänar pengar på djurförtrycket och de människor som konsumerar kött, mjölk och ägg.

Dessa grupper tjänar på att våra djurlagar ses som ett uttryck för allas – också djurens – bästa eller det moraliskt riktiga. Det är en syn som backas upp av att stora medier rapporterar okritiskt från rättegångarna och inte ställer några kritiska frågor om djurförtrycket. Ibland överdrivs till och med aktivisternas ”brott”. Sajten Nyheter 24 valde rubriken ”Här gör djurrättsaktivisterna inbrott på kycklingslakteriet” trots att aktivisterna var åtalade för olaga intrång och arbetar med civil olydnad.

Att ändra lagen görs inte i en handvändning. Men ändras måste den om exploateringen av djuren ska upphöra. Aktivister som trotsar det rådande systemets lagar synliggör förtrycket och hur detta stöds av ett orättfärdigt rättsväsende. Så börjar förändringen.

The post Det lagliga förtrycket appeared first on Anlib.